Kultureliten dömer ut SF

Jag läser hos Erik Berg på bloggen Approximation att när delar den svenska kultureliten diskuterade Doris Lessing i radioprogrammet Kulturnytt så dömde man ut SF-litteraturen cohs pecifikt Doris Lessings Shikasta-böcker med svepande formuleringar som ”just de böckerna” inte hade ”några större litterära kvalitéer” eftersom det är svårt att ”göra något bra av science fiction”.

Men ingen av de som uttalade sig hade läst Shikasta-böckerna! Vilket förakt! Vilken nonchalans!

Har de som uttalde sig överhuvudtaget läst nån science fiction överhuvudtaget. Förmodligen inte. Litterära kvalitéer? Det är klart att det finns litterär kvalitet i SF-böcker också. Liksom spänning. En annan litterär kvalitet som många människor gillar. Men som kanske inte anses vara det av finkulturella tyckare. Har de läst Iain Banks? Har de läst Ursula K. LeGuin? Eller nån annan av de högkvalitativa och bra författare som skriver SF-böcker. Harlan Ellison, JG Ballard, Alastair Reynolds, Greg Bear, Kristin Kathryn Rusch?

Är de medvetna om att väldigt många SF-författare är kvinnor? Att SF-litteraturen lämpar sig väldigt väl för att diskutera jämställdhet mellan könen, alternativa samhällsformer, jämlikhetsfrågor etc. Just därför att man inte behöver ta hänsyn till det existerande. Detta faktum gör att man lättare kan fundera i andra banor än de vanliga.

Läs dock Jonas Thente i DN. Hans skriver bra om SF, Kulturmaffian och Doris Lessing.

Kanske får vi med nobelpriset till en SF-författare äntligen ett erkännande av SF-litteraturen i Sverige. Kanske kommer mer SF nu att översättas. Man kan alltid hoppas.

Borgarmedia: DN1, DN2, SVD1, SVD2
Andra bloggar om: Science Fiction, Böcker, Litteratur, Doris Lessing, Ursula K. LeGuin, Iain M. Banks, Iain Banks, SF, Nobelpris, Nobelpriset

Doris Lessing - SF-författaren

För en gångs skull går nobelpriset till en författare som jag läst och uppskattat mycket. Jag har läst både vanliga romaner och romaner som hör hemma i SF-genren. Och för mig är hon faktiskt främst en Science Fiction-författare. Även om de flesta av hennes böcker inte är SF.

Hennes SF-böcker kallas med ett gemensamt namn, Canopus In Argos: Archives (eller på svenska: Canopus i Argo - ur arkiven). Det är en serie med som hanterar det stora. Det är Space Opera med tonvikt på utveckling, människans litenhet. Det utopi och dystopi i Ursula K. Le Guins anda, eller om det är tvärtom. Intressanta böcker, men lite träigt skrivna. Och det kanske är Doris Lessings största svaghet. Hennes böcker kan ibland bli lite träiga och småtråkiga.

SF-serien består av fem böcker:
Shikasta
The Marriages Between Zones Three, Four and Five
The Sirian Experiments
The Making of the Representative for Planet 8
The Sentimental Agents

Jag har läst dem alla och tycker att bok nr1, Shikasta och bok nr 3, The Sirian Experiments är de bästa i serien.

Och äntligen ett nobelpris till en författare jag gillar.

Läs mer i media: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3, DN4
Bloggat: Sjölander, deepedition, Jah Hollis
Andra bloggar om: Litteratur, Böcker, Science Fiction, Doris Lessing, Samhälle, Shikasta, Canopus In Argos, Nobelpris, Nobelpriset

Media verkar gilla "författarbråk"

Nu slår Aftonbladet upp stort att Jan Guillou kritiserar Stieg Larsson i en radiointervju. Det är verkligen ingen större grej. Alla kan inte gilla Larssons böcker eller för den delen Guillous.

Men det är väl ett sätt för Aftonbladet att krama ur det sista från sommarens "författarbråk" med Camilla Läckberg och Leif GW Persson i högsätet.

En Leif GW Persson som verkar vara i annat blåsväder nu när han av olika professorer och poliser anklagas för lättja och att inte sköta sitt jobb.

Så bara för att man är en bra författare som Leif GW Persson så behöver man inte vara en duglig professor. Eller en bra förläggare, vilket Guillou säger att han inte skulle vara.

Å andra sidan var Stieg Larsson en bra grävande journalist på Expo, en bra deckarförfattare och hade definitivt bättre politiska åsikter än Persson (sosse?) och Guillou (maoist? exmaoist?).

Andra bloggar om: Böcker, Litteratur, Media, Jan Guillou, Politik, Leif GW Persson, Camilla Läckberg, Stieg Larsson

Leif GW Persson i författardebatten

Leif GW Persson uttalar sig igen om den debatt som många döpt till författarkriget eller författarbråket. I Expressen och inlägget är förbannat bra. Några citat:

Att jag sa som jag gjorde, berodde enbart på att jag inte tycker att Läckberg skriver särskilt väl. Dels har jag allmänt svårt för mys-pys-om mord, och feel-good-historier om grova våldsbrott. Dels skriver hon en prosa som lämnar mig kall och det är ungefär här som det blir komplicerat.
//
Camilla Läckberg har samtidigt berövats den grundläggande mänskliga rättigheten att ansvara för sina egna handlingar, bära bördan av sina fel och brister och njuta frukterna av sina förtjänster. Vad hennes taleskvinnor faktiskt gör är att de omyndigförklarar halva mänskligheten genom att selektivt använda ett argument som i grunden är klassiskt rasistiskt. Individen är ointressant så fort du kan hänga på honom hävdat kollektiva egenskaper. Alla män är svin, och byt ut man mot jude, så förstår du vad jag menar.

Debatten lär nog fortsätta och Leif GW Persson har tillfört en ny dimension. Men som jag skrivit tidigare. Det känns också lite som om media gjorde en höna av en fjäder. Även om Persson erkänner att han var klantig när han uttalade sig.

Bloggat: Opassande
Andra bloggar om: Böcker, Litteratur, Politik, Camilla Läckberg, Leif GW Persson, Björn Ranelid

"Författarbråket"

Tidigare har jag skrivit om Leif GW Perssons angrepp på de kvinnliga deckarförfattarna, speciellt Camilla Läckberg (en "konflikt" förmodligen rejält uppblåste av skandalkåt media) i min inlägg Författarlekstugan och Författarnas ankdamm. Efter de inledande tidningsartiklarna i detta ämne har det kommit en hel del mer seriösa inlägg som inte spekulerar så mycket i "konflikt" och motsättningar, utan mer går på djupet. Det rör sig framförallt om ett antal recensioner av och artiklar om Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar

I SVD skriver Gudmundson om att debatten på ytan förefallit handla om en sak, men att den gentligen handlat om något annat:

Sommarens stora kulturdebatt har handlat om gubbighet. På ytan har det sett ut som ett bråk om kvalitet och om vilka författare som bäst förtjänar sina försäljningssiffror. Egentligen handlar det om mäns makt och status i kultursfären. Björn Ranelid menade att ”en miljon människor kan skriva som Liza Marklund”, och Leif GW Persson spädde på med att storsäljaren Camilla Läckberg ”skriver som Nicke Lilltroll pratar”.

I DN kan man läsa en chatt med författaren Maja Lundgren, och boken får en ganska ljummen recension av Ulrika Kärnborg. I en annan artikel i SVD står det att de manliga författarna Ranelid, Brunner och Persson anser att deckarnas dominans är ett hot mot skönlitteraturen. Inte för att jag sett att de tycker just så. De tycker väl snarare att de deckare som just nu ligger på topplistorna inte är så bra skrivna. Inte riktigt samma sak som jag ser det.

Malin Ullgren i DN menar att det mer handlar om marknadsandelar och mindre om kvalitet. De flesta deckarna som säljer bra har ju fått mediokra recensioner. Det handlar alltså inte om kvalitén utan om möjligheten att nå ut menar hon:

Frågan om kvalitetsnivån inom svensk deckarproduktion besvaras bäst av ekonomer och marknadsförare: Hur bra var den kampanjen? Hur mycket tjänade vi på att göra Camilla Läckberg till 40-talsklädd pappdocka i helfigur och ställa henne i bokhandlarnas skyltfönster? Vad är försäljningsvärdet av att Leif G W Persson relanseras som nummer ett bland äldre svenska kvinnohatare? Ändå blossar det fortfarande upp debatter som hoppfullt föreställer sig att konkurrensområdet är stil, gestaltning, berättartemperament och intrigkonstruktion.
//
Jag förstår inte intresset för att utröna vem som är lite bättre än någon annan i en deckarflod där de flesta alster sinsemellan och i bästa fall slåss om fadda omdömen som "gott hantverk" och "okej i sin genre". Det här är inte ett författarbråk i bemärkelsen romankvaliteter, det här är en strid om produktutrymme. Med sexism som dramatiskt attribut.

Eftersom jag läst väldigt få av de aktuella böckerna, ingen av Läckberg och inte Maja Lundgrens bok, som jag för övrigt inte är ett dugg intresserad av, kan jag själv inte skriva nåt om böckerna, utan bara om debatten. Som är intressant just på grund av den sexistiska dimensionen, som en avspegling av mekanismer som finns i hela samhället. Gubbar klagar på unga kvinnor.

I GP har Carl Erland Andersson skrivit en intressant artikel, Gängbråken vitaliserar litteraturen, med anknytning till den aktuella debatten.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN1, GP, AB
Andra bloggar om: Böcker, Litteratur, Politik, Camilla Läckberg, Maja Lundgren, Leif GW Persson, Björn Ranelid, Ernst Brunner

Författarnas ankdamm

Tjafset i den svenska författar- och journalisteliten fortsätter. De visar upp sig som omogna barnrumpor. Johanne Hildebrandt som själv låtit sig köpas av krighetsarna genom att uppträda som inbäddad reporter i Irak ger sig nu in i debatten. Katarina Wennstam skriver "Kulturens alfahannar har fått nog" i Aftonbladet.

Hildebrand påpekar att det faktiskt kan röra sig om marknadsföring, precis vad jag också skrev i mitt förra inlägg om detta (länk ovan, barnrumpor). För Wennstam handlar det enbart om gubbar mot tjejer. Jag tror inte det är så enkelt. Men den ingrediensen finns nog. Fast hur gör vi då med macho-Guillou som tar Camilla Läckbergs parti mot kompisen? Persson. (Tyvärr går Guillous kolumner inte att läsa utan att man betalar.) Undantaget som bekräftar regeln kanske?

Och man funderar ju. Är böcker som säljer bra alltid dåliga? Och är böcker som får kvalitetsstämpel av kultursidornas recensenter alltid bra? Naturligtvis inte! Men de svenska författarna forstätter tjafsa i sin ankdamm. Eller är det hela bara en tidningsanka?

Andra bloggar om: Litteratur, Media, Böcker, Författare, Jan Guillou, Johanne Hildebrandt, Camilla Läckberg, Katarina Wennstam, Samhälle
-----------------------------------------------------------------------------------
Syrran skriver bra om aborter, Esbati om USA, Jinge om Iran och USA, Akuhujan om prostitution

En bok om FNL-rörelsen

Eftersom bokrecensioner och tyckande om böcker och bloggosfärens intåg på den arenan just nu flitigt diskuteras så kändes det lagom att presentera några synpunkter på en bok jag just läst. Boken heter Vietnam var nära och är skriven av Åke Kilander.

Själv är jag för ung för att ha varit med i FNL-rörelsen (DFFG, De Förenade FNL-grupperna), men har ju under hela min tid som aktiv i vänstern hört en mängd anekdoter och historier. Dessutom var jag med på segerfesten i Göteborg 1975 och har souvenirer från den festen på min vind. Alltså tyckte jag att boken kunde vara intressant. Och det är den ju också.

Men nåt var fel, det kände jag när jag läste den. Värre och värre blev känslan. En känsla av att allt inte stod rätt till med boken eller författaren. För boken var helt utan kritik mot DFFG, helt utan nyanser. Enligt Åke Kilander gjorde DFFG aldrig ett enda fel. Det tycker jag är väldigt konstigt eftersom det slutade med att rörelsen tog ställning för folkmördaren Pol Pot. Och i boken låtsas Åke Kilander fortfarande som att detta ställningstagande var helt korrekt, helt problemfritt. Han låtsas överhuvudtaget inte om att Pol Pot var en folkmördare. För det kan väl inte vara så att Åke Kilander fortfarande tycker att det var korrekt att ge stöd till Pol Pot. Att Vietnam gjorde fel som gick in och stoppade blodbadet i Kampuchea. Om han tycker så fortfarande är det verkligen upprörande.

Jag fick också en förnimmelse av att författaren är en av de "propellermössor" som brukar bevista diverse politiska möten och tala om för andra hur det egentligen ligger till och hur man ska arbeta. I alla fall genomsyras boken av den attityden. Samma sorts människor som jag upplever återfinns i dagens antikrigsrörelse, dagens rörelse mot kriget i Irak. Gamla exmaoister var ställningstaganden då ledde till att de stödde Pol Pot och vars ställningstaganden idag leder till stöd för fundamentalistiska islamistiska rörelser. Samma fel som de gjorde i DFFG upprepar de nu, med resultat att vi i Sverige inte kunnat bygga en stark rörelse för kravet USA ut ur Irak.

I boken ljuger författaren dessutom om trotskisternas politik och inställning. Eftersom jag själv är trotskist och medlem i den organisation som Kilander ljuger om är detta naturligtvis något som stör mig. RMF/KAF (numera SP) var och är anhängare av enhetsfronten med individuellt medlemsskap. Vi är och har alltid varit det. Pamfletterna och skrifterna som Kilander hänvisar till består av en uppsjö lögner som författarna idag skäms för. När Kilander anser att de for med sanning gör ha sig skyldig till samma stalinistiska lögner återigen. Läs mer på Socialistiska Partiets hemsida och på Marxistarkiv.se om Vietnam och FNL-rörelsen.

Recensioner i borgarpress: DN, SVD, Kristianstadsbladet, Nerikes Allehanda,
Vänsterpress: Proletären, Folket i Bild Kulturfront (maoisternas egen tidning)
Jinge nämnde boken i ett inlägg. Jag kommenterade Jinges inlägg.
Andra bloggar om: FNL-grupperna, FNL, DFFG, Irak, Politik, Vietnamrörelsen, Vietnam, Böcker, Litteratur