Nej till statlig opinionsbildning?

Bo Rothstein skiver idag en intressant debattartikel i SVD om statlig opinionsbildning. Han nämner att regeringen börjat se över de statliga institutioner som i stor utsträckning ägnar sig åt opinionsbildning och lobbying.

Det är bra att regeringen börjat se över detta. Men jag befarar att man kommer att styras av sina nyliberala skygglappar och lägga ner sånt som är bra, men spara sånt som är dåligt

En av de myndigheter som enbart ägnar sig åt lobbying och propaganda är Forum för Levande historia. En myndighet som faktiskt omedelbart borde läggas ner. Bo Rothstein pekar ut en annan myndighet, Glesbygdsverket. Och det verkar ju också vara en rimlig kandidat för nerläggning.

Rothstein skriver bland annat:

I denna modell av den representativa demokratin är det menin­gen att framför allt de politiska partierna (men även intresse­organisationer och medier) ska spela en central roll när det gäller att omvandla vad medborgarna vill åstadkomma till politiska prog­ram som man ­söker stöd för i allmänna val.

Folkviljan ska således inte kana­liseras genom utan konstrueras av de politiska partierna. Enligt denna princip innebär demokrati ungefär att staten ska göra som folket vill, såsom denna folkvilja artikulerats av de politiska par­tierna.

Genom utvecklingen av systemet med ideologiska statsapparater ställer man detta på huvudet och etablerar den motsatta principen – nämligen att demokrati är när ­folket gör som staten vill.

Det är en bra en beskrivning på hur den begränsade demokrati vi har i Sverige bör fungera och hur man från olika nyliberala regeringars sida delvis ändrat på detta. För mig är naturligtvis demokrati mycket mer än det som den parlamentariska demokratin i Sverige omfattar.

Sen håller jag inte med Rothstein i allt. Stat och regering måste ju ha rätt att utforma riktlinjer och annat på en mängd olika områden. Sådant kan ju ibland komma nära lobbying, men är definitivt ofta opinionsbildning. Vi väljer ju dessutom politikerna för att de ska ta beslut. Inte för att de ska sitta och vänta på folkopinionen i alla lägen. Även om jag kan tycka att de borde lyssna mer på vanligt folk och mindre på storföretagens lobbyister.

Intressant?
Andra bloggar om: Regeringen, Opinion, Demokrati, Bo Rothstein, Forum för levande historia, Samhälle, Politik

Föraktet för demokrati

EU:s ledare har kommit överens om ett nytt fördrag. En ny grundlag som gäller oss alla. Men vi som ska leva i Europa, vi som inte tillhör eliten, vi får inte säga vårt. Vi ska bara acceptera. bara acceptera en grundlag som gynnar storföretag, rika och den elit som nu fattat beslutet.

Bedrövligt är det rätta ordet. Det bästa vore naturligtvis att alla medborgare i Europa fick folkomrösta. Det finns andra länder på jorden där den ordningen gäller, folket får folkomrösta om grundlagssändringar. Det är fallet i ett land som våra borgerliga politiker och vår borgerliga media brukar kalla för diktatur, nämligen Venezuela.

Men vad gör det EU till i så fall? En superdiktatur där makthavarna är rädda för folket och folkets åsikter. Eller?

Så makthavare i Europa - lyssna på folket i Europa och låt oss rösta. Sluta upp med att vara rädda för folks åsikter och demokrati.

Borgarmedia: DN1, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN2
Bloggat: Esbati, Jinge
Andra bloggar om: EU, Demokrati, Grundlag, Folkomröstning, Konstitution, Politik, Samhälle, EU-konstitution

Benazir Bhutto är ingen förbättring

För Pakistans arbetare och fattiga innebär Bhuttos återkomst förmodligen ingenting. Inga förbättrigar överhuvudtaget. För Pakistan som helhet då? Troligvtis ingenting heller. Hon tillhör landets gamla elit. Landets gamla överklass.

Hennes politik, efter ett eventuellt demokratiskt val och en eventuell valseger, kommer inte att skilja sig nämnvärt från den hon förde förra gången vid makten. Eller den politik som den nuvarande militärregimen för.

Inte heller innebär det faktum att man kanske får en formell demokrati att Pakistan blir mer demokratiskt. Tidigare civila regimer i landet har visat att korruption, valfusk etc går hand i hand med elitväldet.

Även andra formellt demokratiska regeringar i området visar prov på begränsad demokrati. Som exempelvis USA:s lydregering i Afghanistan, eller regimerna i några av de forna sovjetiska centralasiatiska republikerna.

Tidningen Internationalens eminente Asien-kännare, Farooq Sulehria skriver om Benazir Bhutto och andra kvinnor vid makten i Asien på Intisbloggen.

Borgarmedia: SVD, DN
Andra bloggar om: Pakistan, Demokrati, Benazir Bhutto, Politik

Diktaturer i världen

Det finns ett antal diktaturer kvar i världen. Trots att DN skriver att det blir svårare för dem med anspelning på den senaste tidens utveckling i Burma. De flesta av världens kvarvarande diktaturer finns i Mellanöstern och stöds av USA. Men några finns i andra delar av världen. DN väljer dock att endast beröra stalinismens (som de kallar kommunism) ansvar för diktaturer. Och hur många länder som blev demokratiska vid stalinismens fall. Men det är just det. Stalinismen har fallit. De diktaturerna är inte kvar. Istället har ett antal andra diktaturliknande styren tillkommit i det forna Sovjet. Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan etc. Ofta stödda av USA.

USA:s omfattande stöd till diktaturer nämner DN ingenting om. Kanske därför att det ställer USA:s så kallade krig för demokratin i Irak i en skum dager. Några av de diktaturer USA ger stöd till är Pakistan, Thailand, Saudi-Arabien, Kuwait, Abu Dhabi och Dubai. Det finns många fler. Inte någon annan makt i världen håller så många diktaturer under armarna. Ingen annan makt än USA håller huvudlandet, Saudi-Arabien, för den muslimska inriktning det s.k. Al-Qaida är anhängare av, under armarna. Det är USA som stöder de två länder; Saudi-Arabien och Pakistan, som fungerar som de viktigaste rekryteringsbaserna för fundamentalistiska muslimska sekter. Det är USA som håller regimerna där under armarna. Inte några fiktiva kommunister.

Kanske borde DN titta sig omkring i världen och se vilket land och vilken ideologi det är som i verkligheten stöder flest diktaturer.

Andra bloggar om: Demokrati, Diktatur, Burma, DN, Pakistan, Saudi-Arabien, Politik, USA, Militär, Militärdiktatur

Stöd folket i Burma

Självklart måste upproret i Burma stödjas. Men det finns problem. Vad skulle händ aom juntan avgick idag. Vad jag förstår är risken för inbördeskrig då mycket överhängande. Det finns flera rörelser som kämpar för olika minoriteters rättigheter (Karenfolkets gerilla är väl den mest kända). Men hur demokratiska är dess röesler. Kan de överhuvudtaget samarbeta?

Finns det några regeringsdugliga krafter i Burma, eller kommer vi att få se ett blodigt inbördeskrig mellan olika intressegrupper? En burmesisk Gandhi räcker knappast, det räckte ju inte i Indien, varför skulle det då räcka i Burma?

Oavsett det, kommer jag idag att bära en röd tröja till stöd för folket i Burma.

Men en viss presidents uttalanden om Burma kan jag inte ta på allvar. Han är en hycklare. När uttalade hans ig mot grannlandet Thailands militärdiktatur? Och han själv är ju ansvarig för världen största flyktingproblem. Irak.

Bloggat: Ilona Sz Waladu, Magnus Ahlqvist,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2
Andra bloggar om: Demokrati, Diktatur, Burma, Röd Tröja, Munkar, Politik

Burma är en - världens diktaturer är många

Det finns en mängd diktaturer i världen och de stöds av olika länder. Här kommer ett urval och många av dem är från arabvärlden och alierade med USA. Men just nu är Burma i centrum för världens blickar. Och som jag ser det är det Kina som bestämmer vad som komemr att hända. Vill Kina att juntan ska falla kommer den att falla. Annars förmodligen inte.

Kina - störst och kramas av alla storföretag, av de flesta borgarskribenter och stater i väst.
Burma - klarar sig inte utan Kina
Nordkorea - mest bisarrt av alla världens diktaturer
Thailand - har inte sett att västvärlden kritiserat dem. Stöds snarast rejält av Väst.
Pakistan - stöds av USA och västvärlden

Abu Dhabi, Saudi-Arabien, Kuwait, Dubai, Bahrein, Qatar, Ras-al-Khaimah, Sharjah, Jordanien, Egypten, Marocko är några exmpel på diktaurer i arabvärlden som stöds av USA och västvärlden.

Vitryssland - överlever inte utan stöd från Ryssland - självt en mycket tvekskam demokrati.
Kuba - partidiktatur
Syrien
Libyen
Iran

Däremot hör Chavez och Venezuela inte hemma bland diktaturerna, vilket Claes Armodsson i SVD försöker antyda. Och det verkar på mig som om USA håller betydligt fler skumma diktaturer under armarna än vad Kina och Ryssland gör. Armodsson har dock rätt när han säger att inte bara Burma behöver frihet. Det är många som behöver sin frihet. Förutom ovanstående länder kan jag dock inkludera även de länder som står under ockupation/delvis ockupation i listan över vilka som behöver sin frihet, exempelvis Afghanistan, Irak, Palestina och Somalia.

Bloggat: Käringen mot strömmen,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6
Andra bloggar om: Demokrati, Diktatur, Burma, USA, Kina, Politik, Samhälle

Vänstern och demokratin

Förekomsten av en liten vänstergrupp, som förmodligen inte ens finns, Kommando 365, har fått en del liberaler att tappa koncepterna och avslöja sig totalt. Det gäller dels Per Gudmundson som häromdan skrev en usel ledare i SVD och nu också Sakine Madon, en liberal som inte direkt gjort sig känd för sin briljanta logik och slutledningsförmåga.

Enligt henne är hela vänstern ansvariga för vad några Kungsbackaungdomar (eftersom det är Kungsbacka med total borgerlig dominans så är föräldrarna förmodligen oansvariga folkpartister eller moderater och mer ansvariga än vänstern för sina barns stenkastartendenser) häromsistens gjorde sig skyldiga till.

Enligt Madon är alltså alla som är mot den borgerliga regeringens politik ansvariga för stenkastningen i Kungsbacka. Frågan är när hon tänker anmäla mig eller för den delen Kalle Larsson. Det kanske blir bra med kollektiv bestraffning på samma sätt som efter Göteborgshändelserna. Alla som är emot regeringen döms till fängelse för stenkastning. Vilken bra lösning. Då kan Madine få billiga bokhyllor och möbler tillverkade i fängelset till sitt chica hem. Precis som i USA.

Bara upplysningsvis tänker jag också meddela att borgarna visserligen vann valet. Men det innebär inte att det helt plötsligt blivit inskränkningar i rätten att protestera mot det man tycker är fel. Demonstrationsfriheten är en grundlagsskyddad frihet och rättighet och Sakine Madon vill väl knappast inskränka den? Eller vill hon?

Inte heller förstår jag varför vänstergrupper som är anhängare av flerpartisystem inklusive en utvidgad demokrati form av demokratiskt inflytande även över företagen, delvis marknadsekonomi och mot stalinismen ska buntas ihop med de fåtaliga diktaturanhängare som finns kvar.

De slarviga och ologiska artiklarna kan bero på okunnighet hos de aktuella skribenterna. Eller så är det ren vilseledande propaganda a la Goebbels eller Stalin? Namnbyte kanske? Stalin Madon och Per Goebbels?

Bloggat: Feministisk vänstertjej, LOKE
Andra bloggar om: Demokrati, Vänstern, Regeringen, Alliansen, Sakine Madon, Per Gudmundson

Kommunismens brott

Eller som jag skulle säga, stalinismens brott i Sovjetsystemet, var oförlåtliga och brutala. De har försvårat kampen för en riktig, demokratisk socialism genom att genom att använda ord som kommunism på ett system som inte i något avseende var socialistiskt och demokratiskt. Ja, Stalin och Sovjetssystemet har gjort själva ordet kommunism obrukbart som ett progressivt begrepp. Och gjort det svårare att kräva arbetares lika rättigheter i hela världen. Detta är stalinismens största synd vid sidan av morden på miljontals människor.

Men vi ska inte heller glömma att liberalismen och kapitalismen är ansvarigt för mångdubbelt fler övergrepp, döda och lemlästade genom historien.

Borgarmedia: Dagen, SVD,
Bloggat: Jinge, Peter Karlberg
Andra bloggar om: Kommunism, Stalinism, Stalin, Sovjet, Demokrati, Politik, Samhälle

Dagens Hugo Chavéz

Åsa Linderborg och John Pilger är två skribenter som jag har stort förtroende för. I Aftonbladet har de skrivit varsin artikel om Venezuelas president, En man som skrämmer och Folkhjälten motståndarna jämför med Stalin. Så här skriver Pilger bland annat:

Propagandan som riktades mot Allende och, i ett senare skede, mot den sandinistiska vänsterregeringen i Nicaragua, har stora likheter med dagens kampanj mot de växande folkliga demokratiska rörelserna i Latinamerika. Kampanjen tar först och främst sikte på Venezuela, och i synnerhet Chávez, och själva hätskheten i angreppen antyder att något spännande håller på att hända - och så är det verkligen. Tusentals fattiga venezuelaner får nu träffa en läkare för första gången i sitt liv, deras barn blir vaccinerade och de får dricka rent vatten.

Mer än 25 000 kommunala råd har upprättats vid sidan om de gamla korrumperade lokala byråkratierna. Många utgör levande exempel på fungerande gräsrotsdemokrati. Talespersoner väljs, men alla beslut, idéer och utgifter måste godkännas av en rådsförsamling. I städer som sedan länge kontrollerats av oligarker och deras servila medier har denna explosion av folklig makt börjat förändra människors liv.

Och detta står i Åsas artikel:

Få gör liberalerna så nervösa som Venezuelas folkvalde president Hugo Chávez. I söndagens Expressen beklagar ledarredaktionen att den nya författningen tillåter att ”vänsterdiktatorn” Chávez väljs om ”i all oändlighet” (19 aug).

Men i så fall är Sverige också en diktatur, eftersom Reinfeldt kan sitta på livstid om han väljs tillräckligt ofta.

Jo, ibland kan demokratin verka skrämmande.

Venezuela saknar ”maktdelning” konstaterar liberalerna - riksbanken kontrolleras av de folkvalda! De vill att det ska vara som i Sverige, där ett gäng ”experter” styr penningpolitiken. Bakom det slafsiga talet om maktdelning - i Venezuela och världen över - döljer sig drömmen om institutioner med pålitligt borgerliga tjänstemän som styr utvecklingen bortom medborgarnas inflytande.

Läs artiklarna. De understryker på ett pedagogiskt och bra sätt det jag flera gånger tidigare skrivit om Venezuela.

Bloggat: Dagens Chavéz, Betraktelser från omvärlden
Andra bloggar om: Venezuela, Demokrati, Hugo Chavéz, Salvador Allende, Chavéz, Allende, Åsa Linderborg, John Pilger, Chile, Politik

Demokrati och socialism

Här är vad jag skulle kalla några ingredienser i en demokrati:

1. Flerpartisystem
2. Demokratisk kontroll över alla samhällsområden inklusive den ekonomiska sektorn
3. Proportionella val
4. Möjlighet för medborgarna att återkalla/avsätta politiker genom ett förbestämt förfarande
5. Möjlighet för medborgarna att få igenom folkomröstningar genom ett demokratiskt och förbestämt förfarande.
   
6. Åtskillnad på lagstiftande, dömande och kontrollerande maktinstitutioner
7. Begränsat antal mandatperioder och begränsad anställningstid inom byråkratin
8. Allemansrätt eller motsvarande
   
9. Yttrandefrihet som inte begränsas av tillgång på ekonomiska medel
10. Religionsfrihet
11. Föreningsfrihet
12. Begränsad makt för enskilda individer
13. Inga ärftliga ämbeten/maktpositioner
14. Regeringen tillsätts av det valda parlamentet eller genom direktval av regeringschef/hela regeringen
15. Alla som arbetar på ett storföretag har inflytande på företagets skötsel
16. Jämställdhet
17. Jämlikhet
    

För mig är demokrati inget absolut. Utan ett evigt mål. Dvs man ha mer eller mindre demokrati. Men förmodligen aldrig perfekt demokrati. Ovanstående punkter kan hjälpa till för att uppnå det. Naturligtvis innebär ju ett genomförande av alla dessa punkter en form av socialism då äganderätten på många sätt begränsas. Dvs en form av modern demokratisk socialism. Om vilket jag kommer att skriva några inlägg framöver, samtidigt som jag fortsätter min serie om en ny demokratisk vänster. Ty de två ämnena hör ihop.

Men låt mig applicera några av punkterna ovan på ett antal olika länder och se vilket som är mest demokratiskt. Jag kan ju tillfoga att det säkert finns andra punkter man kan ta med och att andra människor kanske värderar länder annorlunda. En annan punkt kan exempelvis vara att det inte får finnas nån form av rasism eller apartheid.

USA, (1), (6), (7), 10, 13, 14 (kan ni ta till er det här, borgare?)
Ryssland 1, 3, (6), (10), 13, 14
EU 1, 3, (6), 10, 11, 12, 13
Cuba (3), (6), 8, (10), 13, 15 (Sorry, Cuba-lovers)
Venezuela 1, 3, 5, (6), (7), 10, 11, 12, 13, 14 (eller detta? - nyliberaler på fulmedia?)
Thailand
Kina 13
Sverige 1, 3, (6), 8, 10, 11, 12, 14
Frankrike 1, 3, (6), 10, 11, 13, 14
Storbritannien (1), (6), 10, 11, 12, 14
Uruguay 1, 3, 5, (6), 10, 11, 12, 13, 14

Naturligvis är min listning helt ovetenskaplig. Men den säger ändå lite om hur olika länder är organiserade demokratiskt. Och om vad jag tycker om det. Thailand och Kina är i särklass sämst. Thailand uppfyller inte ett enda av mina krav och Kina bara ett. Sämst för övrigt är USA, Cuba och Ryssland. Och då kan levnadstandarden för vanligt folk kanske få avgöra vilket som är bäst. Och då vinner Cuba. Bättre sjukvård för fattiga (Se Michael Moores film Sicko), längre levnadstid för fattiga och arbetare. USA:s svarta har exempelvis en lika kort medellivslängd som befolkningen i Kerala, Indien (Källa: Amartya Sen). I övrigt tar jag ingen hänsyn till levnadsstandard i min listning. Den jämförelsen kan vi göra en annan gång. Och låt oss jämföra hur de sämst ställda har det i de olika länderna. En sån jämförelse säger mer än att jämför medel- eller medianvärden.

Mellan de olika västeuropeiska länderna finns i inte så stora skillnader, med EU som helhet lite sämre och kanske något oväntat, de två latinamerikanska länderna i topp.

Det som är underligt är ju vilket land som kritiseras mest av borgarna och borgarmedia i Sverige, nämligen Venezuela, när de som borde kritiseras är Thailand och Kina. Opartiskhet från medias sida. Knappast. Tycker borgarmedia bättre om dikaturer än demokratier? Ja det verkar faktiskt inte bättre. (Ja, jag vet att det förekommer en del kritik mot Kina och har förekommit lite kritik av Thailand och att Ryssland kritiseras en hel del, men hetsen mot Venezuela saknar både motstycke och all rim och reson). Och jag vet att 7:an inom parentes för Venezuela försvinner om Chavéz får igenom grundlagsändringen.

Om EU:s demokratiska begränsningar skriver Carl Tham i LO-tidningen . Hanna Löfqvist kommenterar hans artikel. Och för er som är intresserade är det diskussionerna i samband med följande artiklar som fick mig att skriva denna:

Förvirrad för att man gillar Chavéz
Ny författning - folkomröstning
Är Castro en diktator?
6-timmars arbetsdag i Venezuela?
Demokrati och Venezuela
Lögner i media om Venezuela

Det och bristen på vett och sans, rim och reson, proportionalitet, resonerande och neutralitet som märks varje gång borgerlig media rapporterar om Venezuela.

Till slut lite länkar till fulmedia, lite Blogger-etiketter och några länkar till annat intressant i bloggosfären:
Borgarmedia: SVD1, DN1, SVD2, SVD3, SVD4, DN2
Andra bloggar om: Demokrati, Socialism, Venezuela, Cuba, Politik, Samhälle, USA, Ryssland
-------------------------------------------------------------------
Jinge om vargar och varghat, Alliansfritt Sverige om familjepolitik, Jinge om Kinnunen-gate, Petter om dito, Slutstadium om rasism och att klippa håret

Odemokratiskt som sagt

Även andra reagerar nu mot borgarnas odemokratiska förslag till kommunala "extraval". En bloggare som kommenterar det hela är Jonas Morian som främst uppehåller sig kring Sundbyberg där två moderater gick över till sossarna. Ilona Sz Waldau kommenterar också lite kort. En del sossar tycker det hela verkar bra. Men det visar väl kanske att sossarna också är en del av borgerligheten.

Borgarmedia: DN1, DN2
Andra bloggar om: Demokrati, Valsystem, Regeringen, Kommunval, Politik, Samhälle, Per Schlingmann, Anders Flanking, Erik Ullenhag, Lennart Sjögren, Alliansen, Socialdemokraterna, Sundbyberg

6-timmars arbetsdag i Venezuela

Det är grundlagsförändringar på gång i Venezuela. I vad DN kallar ett socialistiskt reformpaket, föreslår president Chávez 6 timmars arbetsdag, slut för centralbankens självstyre, större möjlighet för staten att expropriera egendom och stärkt presidentkontroll över landets internationella valutareserver. Allt bra åtgärder, om än dock inte direkt nåt socialistiskt. Han gör inga inskränkningar i makten över företagen, i det privata ägandet osv. Det är en slags mild reformering av det kapitalistiska systemet han ägnar sig åt.

Dessutom vill han att presidenten i Venezuela ska kunna väljas för fler perioder än två. En förändring som jag tycker är ett dåligt förslag. Men det är inte ovanligt att det ser ut så i världen.

Nu är det ju inte så att det är Chávez själv som bestämmer om det ska ändras. Först ska parlamentet rösta. Sen ska det bli folkomröstning.

Betydligt mer demokratiskt än i Europa där grundlagsändringar drivs igenom helt ovanför folkens huvud. Utan folkomröstning. Helt odemokratiskt.

Läs också: Demokrati och Venezuela
Borgarmedia: SVD,
Bloggat: Elisabeth Biström Risslén
Andra bloggar om: Venezuela, Demokrati, Hugo Chávez, Grundlag, Folkomröstning, Politik
Technorati: Venezuela, Hugo Chávez, Demokrati

Odemokratiskt förslag från borgarna

Ett gäng borgerliga politiker från alliansen skriver i DN att de kan tänka kommunala nyval (fast de använder ordet extraval, lite oklart om vad menar, men jag utgår från att de menar samma sak som nyval).

Det är inte bara ordvalet som är oklart. Mycket annat är oklart. Det finns ingenting om verklig demokrati i deras inlägg, däremot om kommunalt självstyre och klassamarbete (samarbete över blockgränserna som de uttrycker det). Nej, det verkar handla om makten. De är oroliga för att småpartier som inte tillhör landets maktelit ska kunna få makt. Det är det som det hela handlar om. De vill ha förändringar och införa nyval som en metod att stoppa nya och små partier. Det är odemokratiskt, maktfullkomligt och arrogant.

Det finns andra sätt att införa kommunala nyval, för all del också nya regler för nyval till riksdagen, som ökar demokratin istället för att minska den. Som ökar de enskilda människornas deltagande i det politiska livet. Dvs totala motsatsen till borgarpolitikernas uppfattning. Byråkratiska åtgärder för att stoppa meningsmotståndare som dessa förespråkar är alltid odemokratiskt.

Det är attityden hos Schlingmann och hans kompisar som urholkar tron på demokratin. Inte att små partier tar sig in i valda församlingar och utnyttjar sin position.

Bloggat: Alliansfritt Sverige, Fredrich Legnemark
Andra bloggar om: Demokrati, Valsystem, Regeringen, Kommunval, Politik, Samhälle, Per Schlingmann, Anders Flanking, Erik Ullenhag, Lennart Sjögren, Alliansen

Demokrati och Venezuela

Reglbundet återkommer i media artiklar som fösöker förklara Venzuela som odemkratisk. Nu är det GP som slagit till. Rubriken på deras artikel är Chávez vill ha makten på livstid.

Den rubriken är ju en klar överdrift. Han vill kunna bli omvald för mer än två perioder. Vilket inte är detsamma som att vilja bli vald på livstid. Men det kan ju innebära att han väljs igen och igen så att han till slut sitter på livstid. Jag tycker det är mer demokratiskt med begränsat antal ämbetsperioder och begränsat antal år som man får sitta på förtroendeposter i samhälle och organisationer. Men alla tycker inte så. Det finns mängder med länder i världen där statsöverhuvuden kan väljas om hur många gånger som helst. Jag har aldrig sett någon kritik av detta från borgerligt håll för något annat land än Venezuela.

Att ge Chávez möjligheten att ställa upp fler gånger i Venezuelas presidentval kräver ändring av konstitutionen. För att få en sån ändring godkänd krävs både beslut i parlamentet och en folkomröstning. Det kommer att ske och det är inte alls säkert att han får sin vilja igenom.

Men en sak kan vi konstatera, Venezuela är mer demokratiskt än EU. När Chávez vill ändra grundlagen får medborgarna folkomrösta. När makthavarna i Europa vill ändra grundlagen får vi medborgare inte uttala oss alls. Var finns kritiken mot detta odemokratiska förfarande i borgarmedia?

Och var finns kritiken mot de länder (ex. Sverige, Storbitannien) där statsöverhuvudet inte väljs alls, utan sitter på livstid utan val. Länder där man får sin post för att ens pappa eller mamma hade samma post. Är inte det systemet mer odemokratiskt än det system Chávez vill ha?

Presidenten i Venezuela vill också ha möjlighet att styra genom dekret. Det har också kritiserats av borgerliga media. Men dekretstyre finns i en mängd länder, exempelvis Frankrike. Var finns borgarmedias kritik mot detta? Varför skulle det vara mer odemokratiskt om den möjligheten fanns i Venezuela än när den finns i Frankrike? Personligen tycker jag, till skillnad från borgarmedia, det är odemokratiskt i bägge fallen

Den sista punkt som borgarmedia brukar kritisera är Chávez vilja att slå samman alla vänsterpartier till ett parti. Genom försåtligt skrivande vill man få det att se ut som om Chávez vill införa enpartisystem. Det är ju inte sant. Han vill ju inte införliva de borgerliga partierna med det nya vänsterpartiet. Inte heller kommer alla existerande vänsterpartier tvingas gå med. Det finns de som väljer att stå utanför. Jag kan inte se något odemokratiskt med detta på något sätt. Om det är odemokratiskt så finns det finns ju länder som i så fall är mer odemokratiska och det gäller alla länder med vad som i praktiken är tvåpartisystem (USA, Storbritannien). Jag har aldrig sett nån borgerlig kritik av detta. Men jag har sett försvar av det samma från borgare.

Företeelser som finns i länder som borgarmedia tycker är bra godkänns oavsett om de är demokratiska eller inte. När det gäller länder som ifrågasätter hela den existerande världsordningen får borgarmedia fnatt och kritiserar saker somde i de flesta fall inte skulle höja på ögonbrynen för. Lite konsekvens om jag får be. Och lite mindre ideologisk blindhet.

Bloggat: Världen enligt Johan
Andra bloggar om: EU, Demokrati, Politik, Venezuela, Grundlag, Konstitution

Självklart ska vi folkomrösta

Alla medborgare i EU borde få få folkomrösta. Alla länder som är medlemmar i EU borde ordna folkomröstningar om det nya EU-fördraget.

En ny SIFO-undersökning visar att 67% av befolkningen vill rösta om EU-fördraget. Endast 29% proccent tycker att riksdagen kan bestämma om fördraget. 51% anser attd et nya frödraget är ett dåligt förslag och endast 30% tycker att det är bra.

När så många vill ha en folkomröstning är det enda demokratiskt vettiga att ordna en folkomröstning. Att vägra är att begränsa demokratin, att begränsa folkets inflytande på politiska beslut. At vi har en s.k. representativ demokrati förändra inte detta. Det mest demokratiska när det gäller så här viktiga saker är en folkomröstning. Att inte genomföra en sådan sänker förtroendet för de svenska politikerna och den svenska demokratin till än lägre nivåer än vad det är idag.

Läs mer: Ett argument jag inte förstår, EU-byråkraterna slår till, Folkomröstning - Ja tack, Utan medborgarna, Nej till EU:s grundlag
Borgarmedia: DN1, SVD, DN2, DN3
Andra bloggar om: EU, Politik, Demokrati, EU-fördrag, Folkomröstning

En ny modern demokratisk vänster, del 7

I det förra inlägget i min serie om den svenska vänstern skrev jag om organisatoriska förhållanden. Om hur tendenser/fraktioner är en nödvändig ingrediens i ett sånt parti. Jag gav en mängd exempel på hur detta skulle kunna fungera och lovade återkomma med fler synpunkter på saker som är viktiga för den interna demokratin i ett parti.

En sådan sak är de anställdas och förtroendevaldas ersättningar. Både Enhedslisten i Danmark och holländska SP har begränsningar av hur mycket folk kan tjäna. Det uttrycks ofta som att folka ska tjäna en genomsnittlig arbetarlön eller nåt liknande. Detta tycker jag är en bra bestämmelse och bör gälla alla förtroendevalda i olika parlamentariska funktioner, alla förtroendevalda heltidspolitiker inom partiet och alla anställda.

Vidare bör minoriteter i form av organiserade tendenser/fraktioner ha stöd i stadgarna för sin verksamhet, så att onödiga uteslutningar och sådant kan undvikas. Dessutom underlättas interna diskussioner och onödiga missuppfattningar och motsättningar kan undanröjas genom att ingen behöver arbeta i hemlighet. För fraktioner finns alltid i alla partier. Problemet är när det finns en massa hemlighetsmakeri. Det är en styrka för demokratin i ett parti att garantera minoriteter vissa rättigheter som just varande minoriteter. Så här står det exempelvis i Socialistiska Partiets stadgar:

8.6 Socialistiska Partiet och Ungsocialisterna erkänner rätten till tendens- och fraktionsbildning på en uttalad plattform. Detta innebär att varje medlem har rätt att inom partiets diskussionsforum, organisera en opinion i olika frågor. Rätten till tendensbildning innebär även skyldighet att hålla tendensarbetet inom organisationen, att bedriva det öppet under den nationella ledningens insyn.
8.7 En tendens eller fraktion som omfattar minst 5 procent av partiets medlemmar garanteras automatiskt rätten till inledningar på de möten och sammandragningar på riks-, regional och avdelningsnivå. Innefattar tendensen ungsocialister har den automatiskt rätt att hålla inledningar på Ungsocialisternas nationella sammankomster.
8.8 En tendens som i en avdelning omfattar minst 10 procent av avdelningens medlemmar garanteras automatiskt inledningsrätt på de avdelningsmöten och sammandragningar som avdelningen har under diskussionsperioden. Innefattar tendensen ungsocialister har den automatiskt rätt att hålla inledningar på Ungsocialisternas lokalgruppsmöten.
8.9 När tendenser och fraktioner förekommer vid val av delegater till kongress sker en nationell utjämning av delegaterna som garanterar respektive tendens proportionell representation på kongressen.
8.10 En tendens som omfattar minst 10 procent av partiets medlemmar eller det antal kongressdelegater som svarar mot denna procentsats ska representeras i partiets ledande
organ – partistyrelsen.

Den sista saken jag ska beröra är rotation. Detta är bra då det motverkar maktklickar, att enskilda personer blir för betydande samt byråkratisering. Enhedslisten i Danmark har bestämmelser kring detta som i korthet går ut på att ingen person kan inneha en central förtroendepost i partiet, en parlamentsplats (vara heltidspolitiker) för partiet eller vara anställd längre än sammanlagt 7 år i följd. I praktiken blir därmed alla anställningar förordnanden på max 7 år. Vanligt är att man bara förordnar på två år. Jag tycker detta är en bra ordning och tror att det är ett måste för ett modernt och demokratiskt vänsterparti.

Efter detta är det nog om den interna demokratin och nästa inlägg kommer att handla om flerpartisystem och enpartisystem.

Intressant?
Läs mer om en ny vänster: Breda vänsterpartier, Esbati i Flamman för några år sen,
Bloggat: Biology and Politics, Strötankar och sentenser1, Strötankar och sentenser2
Tidigare inlägg: Del1, Del2, Del3, Del4, Del5, Del6
Andra bloggar om: Socialistiska Partiet, Vänstern, Politik, Demokrati, Tendensfrihet

En ny modern demokratisk vänster, del 6

Med anledning av mina återkommande inlägg om hur en ny modern vänster kan vara organiserad på ett djupt demokratiskt vis så har jag använt exempel från utlandet. Jag har mötts av en del ifrågasättanden av hur detta kan fungera i Sverige. Av typen, vi kan inte bara importera en modell från utlandet! Vad går man egentligen med i? Tendensen, fraktionen, partiet eller vad?

I detta inlägg ska jag försöka svara på dessa frågor och ange hur det skulle kunna fungera. Försst, jag har ingen förståelse för argumentet att vi inte skulle kunna hämta idéer från andra länder och importera dem till Sverige. Så annorlunda är inte partistrukturen i Sverige. Därför kommer jag även nu att använda mig av utländska exempel (Jag kan ju inte använda inhemska exempel, då modellen aldrig prövats här).

Det finns utlandet flera olika modeller på hur det fungerar. Vi har först det franska LCR som är Socialistiska Partiets systerorganisation och medlem i Fjärde Internationalen (FI). I LCR finns det permanent organiserade fraktioner med egna tidningar etc. Det förekommer dessutom fraktioner som är med i andra internationella vänstersammanslutningar, som inte är överens med Fjärde Internationalen. Exempelvis Socialisme par en bas som också är med i engelska SWP:s international IS-Tendency (IST). För det mesta är det så att en person går med i LCR, men det förekommer, framförallt när det gäller de tendenser/fraktioner som tillhör andra internationella organisationer (internationaler) att en person går med där först, för att sen bli medlem i LCR. Detta senare är något ganska nytt i LCR:s fall. Det har i Frankrike förekommit diskussioner om ett bredare vänsterparti, men dessa samtal har än så länge varit fruktlösa.

I England är SWP med i organisationen RESPECT. I huvudsak fungerar RESPECT som en slags organisationskartell, vilket i detta fall innebär att alla medlemmar i SWP , Socialist Resistance eller nån annan medlemsorganisation automatiskt blir medlemmar i RESPECT också. Men det finns också enskilda medlemmar i RESPECT. Rösträtten i RESPECT följer med en persons enskilda medlemsskap. Men man kan inte vara medlem i SWP utan att också samtidigt vara medlem i RESPECT. För att komplicera det hela lite kan jag också nämna att de flesta, men inte alla, medlemmarna i Socialist Resistance är medlemmar i ISG, Fjärde Internationalens engelska sektion.

Ett annat parti som också startade som en partikoalition är Enhedslisten i Danmark. I detta fall en ren koalition mellan SAP, DKP och VS utan enskilda medlemmar till en början. Så småningom övergick organisationen gradvis till att bli en ren medlemsorganisation och är idag en av de viktigaste och starkaste vänsterorganisationerna i Europa. VS är upplöst som enskild organisation. Idag fungerar det så att man är med i Enhedslisten och dessutom kan vara med i exempelvis SAP (FI) och IS (IST). De flesta går med som enskilda medlemmar i Enhedslisten. Men det förekommer säkert att en och annan först går med i IS eller nån annan av de mindre organisationer som arbetar inom Enhedslisten.

Som ni nu kanske sett innefattar dessa samarbeten ofta medlemsorgansiationer i Fjärde Internationalen och IS Tendency. Dessutom ingår i stort sett alltid det gamla kommunistpartiet, både motsvarigheter till svenska SKP och Vänsterpartiet.

Så är det också i Tyskland. Där är det i praktiken så att det gamla östtyska kommunistpartiet, som blivit PDS i sig upptagit de som bildade WASG och bildat Die Linke. Bland dessa återfinns små vänstergrupper som SAV (systerparti till svenska Rättvisepartiet), Linksruck (IST) och ISL (FI). I praktiken fungerar det så att man är medlem i Die Linke och eventuellt en annan grupp. Det hela är ju alldeles nytt så medlemmar har kommit med på olika sätt. Det förekommer också att en person är medlem i någon av de små vänstergrupperna utan att vara med i Die Linke. En del medlemmar kan också vara med i oppositionella nätverk inom Die Linke, såsom NLO. Många av dessa är också medlemmar i någon av de små vänstergrupperna.

Även i holländska SP fungerar det på liknande sätt. En person kan var medlem i det stora partiet och dessutom vara medlem i en mindre grupp som Fjärde Internationalens holländska sektion SAP. Det hela är dock lite problematiskt då SP med sitt maoistiska ursprung inte formellt tillåter detta, utan snarare tvärtom. Än så länge förbjuder man fraktioner/tendenser formellt, om än inte i realiteten.

Hur kan man då eventuellt göra i Sverige. Ja, i praktiken är väl det enklaste att ha en modell där medlemmar i de små vänstergrupperna tillåts vara med i Vänsterpartiet. Samtidigt som de behåller sina separata organisationer och tidningar. Man ska alltså kunna vara medlem i Vänsterpartiet och en annan organsiation samtidigt. Det är väl också lämpligt i så fall att de grupper som idag använder ordet parti i sitt namn ändrar detta, exempelvis kan Socialistiska Partiet bli Socialististiskt Perspektiv. Svårare än så behöver det inte vara. Men vi behöver prata om det mellan grupperna. Det behöver göras gemensamt och på ett organiserat sätt. Det andra alternativet är ju en organisationskartell, men det det kan ju vara en del problem med det om man tänker på vänsterpartiets storlek i förhållande till de andra grupperna.

I nästa inlägg ska jag skriva lite om hur anställningar kan organiseras och hur lönerna bör vara i ett nytt modernt demokratiskt vänsterparti. Lite om hur stadgar kan se ut osv.

Läs mer:
Europeisk debatt om breda vänsterpartier.
Enhedslisten
Bloggat: Frihet och Framsteg, Trotten,
Andra bloggar om: Tendensfrihet, Vänstern, Vänsterpartiet, Demokrati, Politik

Pierre Gillys tumregler och ett argument jag inte förstår

Ali Esbati citerar Pierre Gillys tumregler i ett inlägg på sin blogg. Jag citerar dem gärna igen:

Ett säkert tecken på att en fråga är viktig är att DN inte skriver mycket om den. Ett annat är att man presenterar det som om det inte fanns något alternativ. Ett tredje är att huvudargumentet för det är en lögn. Det nya EU-fördraget uppfyller alla dessa kriterierna.

Därefter skriver Pierre Gilly en artikel, EU tog över, där han argumenterar för att vi ska ha folkomröstning. Vilket vi naturligtvis borde ha. Och sen argumenterar han mot majoritetsval. Och tar detta att det nya fördraget innebär majoritetsval som ett skäl att vara mot EU. Det är ju sanslöst. Majoritetsval och majoritetsbeslut är ju mer demokratiskt än nuvarande system. Så vi i vänstern kan ju inte argumentera mot majoritetsval i princip. Men det är just vad Gilly gör. Men inte bara han, utan även på bloggen Approximation tas majoritetsval upp som ett problem i en för övrigt bra genomgång av vad det "nya" fördraget betyder i praktiken.

Majoritetsbeslut kan aldrig vara ett skäl för oss inom vänstern att säga nej. Även om det i det här fallet rent praktiskt skulle innebära att ett konservativt EU kan bestämma över ett radikalare styrt land. För att råda bot på den situationen får vi ju istället för att motsätta oss majoritetsbeslut och majoritetsval, arbeta för att organisera ett motstånd mot EU:s nyliberala politik, eller om vi vill det, se till att Sverige lämnar EU. Att EU i stort är odemokratiskt råder det dock inget tvivel om. Samma lösningar för det problemet. Förändra eller lämna EU.

Att fördraget inte är nytt, att det genomförs på ett odemokratiskt sätt, det är saker jag redan skrivit om så jag ska inte upprepa vad jag skrivit utan bara länka till inläggen, Folkomröstning om EU - Ja tack och Utan medborgarna.

Andra bloggar om: Demokrati, EU, Vänstern, , Politik, EU-fördrag, EU-konstitution

Idioter till journalister?

Eller är det rubriksättarna? Vem ska man skylla på? Att de aldrig lär sig.

Det finns inga olagliga demonstrationer. Det finns otillåtna demonstrationer. Det är demonstrationer som man inte sökt eller inte fått demonstrationstillstånd för. Vilket inte innebär att de är olagliga. De kan eventuellt bryta mot nån lag. Det är i så fall den som är ansvarig anordnare som kan bryta mot lagen. Inte demonstrationen som således inte är olaglig. Det där kan tyckas vara en hårfin skillnad, men det är så vi måste se det i ett demokratiskt och öppet samhälle.

Så finns det demonstrationer som polisen upplöst på plats. Det gör inte heller demonstrationen olaglig, för den finns inte mer. Även här är det den ansvarige anordnaren som är den som kan begå ett brott, som kan bryta mot nån lag. Inte demonstrationen som sådan. Är jag petig? Javisst! Men det är viktigt att vara korrekt i sådana här sammanhang

Om det begås olagliga handlingar i samband med en demonstration gör inte heller detta själva demonstrationen olaglig.

När ska journalisterna lära sig den lagstiftning de skriver om? När ska de lära sig att uttrycka sig korrekt? Eller är journalistkåren obildbar?

Andra bloggar om: Demokrati, Politik, Polisen, Demonstration

Demokratisk rättighet att demonstrera

- Att lärare, som ska fostra våra barn uppför sig på det här sättet och sätter sig över demokratiska spelregler, sa Axén Olin och skakade på huvudet.

Kristina Axén Olin som säger så i dagens DN är i själva verket den som sätter sig över de demokratiska spelreglerna när hon ifrågasätter medborgarnas rätt att protestera och demonstrera. Man kan tycka att det är olämpligt, att som lärarna i Stockholm gjorde, protestera inne på ett kommunfullmäktigemöte. Men det är inte första gången det görs och knappast sista heller. Dte måste anses vara ett fullt acceptabelt inslag i ett demokratiskt land att medborgare på detta sätt uttrycker sitt missnöje.

Att en ledande politiker som Kritsina Axén Olin uttrycker tveksamheter vad det gäller en av de grundläggande rättigheterna i ett demokratiskt samhälle, demonstrationsfriheten, är däremot inte okej. Det visar på en problematisk inställning till demokrati. När Stockholmspolitikerna sen skickar en stor mängd poliser på fredligt protesterande lärare har det faktiskt gått för långt.

- Vi ser detta som en våldsam överreaktion av en mycket pressad politisk majoritet i Stockholms stadshus. Det hade varit mycket bättre om ansvariga politiker kommit ut till demonstrationen en liten stund och pratat med oss. Det gjorde bara en enda av dem, Roger Mogert (s), och han tillhör ju inte majoriteten, säger Lisbeth Wållberg, ordförande för Lärarnas Riksförbund i Stockholm.

Grundorsaken till protesten är desutom något som vi alla borde protestera mot. En ständig försämring av skolan för arbetarklass och fattiga. Försämring av lärarnas arbetsvillkor och löner som leder till en sämre skola.

Jinge kommenterar det hela på sin blogg, det gör Leva, lära, dö och Marcusen också.
Läs mer hos Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet
Borgarmedia: DN, SVD1, SVD2, Aftonbladet
Andra bloggar om: Skolpolitik, Lärare, Skolan, Kollektivavtal, Demokrati, Politik, Axén Olin

Är Castro en diktator?

Inte som jag ser det. Inte heller på något verkligt vis. Valdimir Putin är en diktator. I verkligheten. Ryssland är ingen demokrati och Putin har i stort sett oinskränkta maktbefogenheter. Något Castro inte har. Ändå skriver DN konsekvent ordet diktator före Castros namn ( TT har inte skrivit diktator, men i påannonsen på DN: första sida står det diktator). Men aldrig före Putins namn. Det är ohederligt och ett försök att med hjälp av tvivelaktigt och tendentiöst språk påverka våra åsikter om Cuba.

Är Cuba då en demokrati? Nej det tycker jag inte. Men min uppfattning är klar om det inflytande vanliga männsikor har på politiken. Vanligt folk, arbetare har mer inflytande på politiken i Cuba än i Ryssland eller USA. När gudmundson i SVD skriver att USA:s val är medborgarnas inte partiernas så är det en sanning med viss modifikation. Majoriteten av de som bor i USA deltar inte i valen. Många bor där illegalt och har inte rätt till det. Men inte heller majoriteten av de amerikanska medborgarna deltar i val. Sanningen är att valen i USA är de rika medborgarnas angelägenhet. Det är de som har möjlighet att delta, de som har möjlighet att ställa upp, de som har möjlighet att bli valda. I mina ögon är det inte heller speciellt demokratiskt.

Men åter till Cuba. Cuba är ingen demokrati eftersom exempelvis fri förenings- och partibildning inte är tillåtet. Men det gör inte Castro till diktator. För att vara en diktator krävs det att en person har så mycket personlig makt att han kan bestämma det mesta personligen. Så är inte fallet med Fidel Castro. Men däremot med Vladmir Putin. Det är dags att DN slutar sin politiska kampanj genom språkbruk och istället använder orden på ett sätt som är språkligt och betydelsemässigt adekvat.

Mer i borgarmedia: SVD.
Andra bloggar om: Cuba, Kuba, Demokrati, Fidel Castro, USA, Ryssland
Technorati: Cuba, Kuba, USA, Ryssland, Demokrati, Fidel Castro