Därför behövs facket

För att kunna bekämpa den här typen av olagliga anställningar behövs det svenska facket. Enklaste sättet att förhindra att oseriösa företag får olika typer av kontrakt är att facken på den arbetsplats det gäller har veto när det gäller vilka företag som får hyras in som underleverantörer av tjänster. För att kunna vidhålla ett sådant veto behöver också fackföreningen tillgång till en mängd olika typer av stridsåtgärder. Bland dessa är blockad mot det företag som hyr in de oseriösa firmorna ett alternativ.

Hela affären med svartjobben på våra stora hamburgerkedjor visar dock också att det svenska facket idag är alltför mesigt, alltför eftergivna mot arbetsgivare och företag. Facket verkar nästan som bortblåsta i hamburgerkedjorna. Så för att man ska kunna lyckas avslöja och mota bort oseriösa underleverantörer måste facket också bli mycket aktivare och företräda arbetare på ett bättre sätt än idag.

För problemet med denna typ av anställningar som vi sett på Max, McDonalds och Burger King har varit känt länge. Men facken har inte agerat. Dessutom är hamburgerkedjorna bara toppen av ett isberg.

De städare som Uppdrag Granskning pratat med var alla personer med uppehållstilltånd i Sverige om jag förstod rätt. Fundera då lite över vilka arbetsförhållanden de människor som befinner sig i Sverige utan papper har. Antagligen total livegenskap och totalt slaveri.

Läs mer om facket och fackliga rättigheter liksom arbetsvillkor i Sverige.

Borgarmedia: SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, AB
Andra bloggar om: Facket, Fackligt, Arbetsmarknad, Arbetarklass, Uppdrag Granskning, Hamburgerkedjor, Max, McDonalds, Burger King, Svart arbetskraft, Fusk, Politik, Samhälle, Slaveri

Polisen ställer till det

Polisen i Stockholm är verkligen klantig. En egenskap de delar med polisen i Malmö där polisen också ingripit lika klantigt mot fackliga aktioner. I Göteborg brukar polisen agera betydligt smartare. När Västerorts LS av SAC ordnade en blockad mot en arbetsplats i Stockholm ingrep polisen på arbetsgivarens sida i en facklig konflikt. Problemet med det är att polisen förmodligen inte har rätt att ingripa i fackliga konflikter.

Å andra sidan kanske polisen har svårt att skilja en facklig konflikt ordnad av en syndikalistiska fackförening från en demo ordnad av någon autonom organisation. Men det förändrar inget i den principiella frågan. Polisen kan faktiskt kolla upp vad det är som händer innan man agerar och orsakar problem. Innan man agerar på ett eventuellt olagligt och definitivt olämpligt sätt i en facklig konflikt.

Dessutom kan ju en facklig organisation kontakta polisen innan en aktion genomförs, så att missförstånd undviks. Vill man kunna agera fackligt, utan problem från ordningsmaktens sida, kan det ju vara bra att ha en viss dialog. En dialog som i förväg kan förebygga missförstånd och problem. Jag förstår inte varför en fackförening inte skulle kunna göra så.

När polisen agerade mot blockaden så gjorde man det med uppenbart övervåld och onödigt användande av pepparspray. Vilket i sig är oacceptabelt. Polisen i Stockholm borde lära sig av sina kollegor i Göteborg och i första hand lösa olika saker med hjälp av förhandlingar. Något som kräver tålamod. Lösning medelst förhandling och dialog är alltid att föredra framför våld. Det borde polisen i Stockholm tänka på.

Borgarmedia: DN
Bloggat: Petter, Redundans
Andra bloggar om: Fackligt, Polisen, Våld, Blockad, SAC, Västerorts LS, Facket, Politik, Samhälle

PR-byrå smutskastar hamnarbetare

Den PR-byrå som förre statsministerna Göran Persson är knuten till har anlitats av Göteborgs Hamn för att smutskasta hamnarbetarna i Göteborg. Smutskastningen är en politisk kampanj mot solidaritet och sammanhållning. En kampanj mot ett arbetarkollektiv som stått emot nyliberalismen. Samtidigt är det också bedrövligt att en socialdemokrat sålt sig till en sådan PR-byrå. Fast Görna Persson kanske inte är för arbetares rättigheter. Kanske aldrig har varit. Utan alltid har sprungit arbetsgivarnas, storföretagens och de rikas ärenden. Även som ordförande i Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Om detta skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson i Aftonbladet. Läs den mycket läsvärda artikeln om vikten av att försvara hamnarbetarna mot arbetsgivarnas angrepp. Som Lars Henriksson skriver:

I början av 90-talet exploderade arbetslösheten och utvecklingen slog blixtsnabbt åt motsatt håll. Över en natt byttes ideologin ut, japansk-amerikanska idéer trängde bort talet om ”det goda arbetet” och rationaliseringskonsulter drog land och rike runt. I dag är allt tal om medbestämmande borta. Konkurrenskraft är lösenordet och cheferna pekar med hela handen. Det är inte konstigt att striden i hamnen gäller just arbetstiden som på allt fler håll dikteras av företagens behov med konjunkturanpassning och beordrad övertid.

Hamnarbetarnas brott är att de i mycket lyckats stå emot denna trend genom stark sammanhållning, levande facklig tradition och demokratisk organisering. Så visst är de otidsenliga. De fortsätter att hävda rätten för dem som arbetar att ha ett ord med i laget – till och med när det gäller makten över arbetstiden.

Striden i hamnen liknar andra strider på andra arbetsplatser. Men sällan har de anställda ställt upp så starkt.

Det är en strid om makt och därför är det så viktigt för arbetsgivarna att kväsa hamnarbetarna. Därför denna välregisserade kampanj med stöd från näringsliv och politiker. Därför är det viktigt för oss andra att de inte lyckas.

Bloggat: Mullvaden
Borgarmedia: GP1, GP2, GP3, GP4, GP5
Andra bloggar om: Fackligt, Arbetarklass, Arbetarkamp, Göteborg, Hamnarbetare, Kamp, Politik, Samhälle

Bokmässan

För min del tycker jag bokmässan blir tråkigare och tråkigare. Samma författare/journalister/kändisar pratar i många olika montrar eller på seminarier.

Antalet montrar med konstiga prylar, mojänger och saker blir allt större medan antalet montrar med intressanta småtidningar och tidskrifter blir allt färre, allt mindre och allt mer utspridda. Då hjälper det inte att Desmond Tutu sa intressanta saker om Burma. Och att Mark Lynas liksom Andreas Malm pratade om klimathotet. Fast det missade jag. I det stora hela blir det ointressant ändå.

Normalt brukar jag försöka besöka bokmässan på torsdagen eller fredagen. I år gick inte det då jag behövde arbeta de två dagarna. Så därför besökte jag mässan på lördagen då det var tjockt med folk och ganska jobbigt trångt vid Aftonbladet/Kulturs och Sveriges Radios montrar.

Det enda jag lyssnade på var faktiskt Åsa Linderborgs prat om sin senaste bok. I övrigt spenderade jag mest tid i Arbetarens/Fronesis/Ord och Bilds monter. Där fick jag bland annat reda på, av chefredaktören Rebecka Bohlin, att Arbetaren startat en feministblogg. Med några rapporter direkt från bokmässan.

Andra montrar jag tillbrinagde tid var en där det fanns båden en SÄPO-agent och en KGB-agent. Före detta. Fast fan vet med KGB-snubben som var en läskig typ. Där diskuterade jag upproret i Warsawaghettot med en författare som skrivit en bok om det. Samma sak (och en del annat) diskuterade jag sen med en vän i judiska församlingens monter. Jag såg också till att införskaffa Magnus Sandelins bedrövliga bok Extremister.

Dessutom är det ju alltid roligt när nåt händer som var fallet vid denna bokmässa när SAC protesterade mot Bonniers. Inte för att jag såg det personligen. Men det verkar ju ha varit en bra aktion där den uppenbarligen rätt puckade Paolo Roberto fick möjlighet att göra bort sig.

Andra bloggar om: Litteratur, Fackligt, arbetaren, Fronesis, Ord och Bild, Åsa Linderborg, Bokmässan, Göteborg, Samhälle. SAC, Bonniers, Mark Lynas, Andreas Malm

Hamnarbetarstrejken 1974

Med anledning av Peter Birros nya TV-serie, Upp till kamp, publicerar jag några inlägg jag ursprungligen skrev på debattsajten socialism.nu. Detta inlägg handlar om Hamnarbetarförbundets försök att få eget avtal år 1974.

Hamnarbetarstrejken 1974

Vid denna tidpunkt fanns två fackföreningar i de svenska hamnarna, en situation som råder ännu idag. Det ena facket, Hamnarbetarförbundet, grundades som en utbrytning ur Transportarbetarförbundet. Det bildades framförallt som en protest mot allt större centralisering av den svenska fackföreningsrörelsen och kom att omedelbart efter sitt grundande bli ett radikalt alternativ i Göteborgs hamn. Mer om detta finns att läs i en bok som gavs ut av Ordfront år 1974, Steg för Steg. Transportarbetarförbundet hade avtalsrätten i hamnarna och Hamnarbetarförbundet hade inget eget avtal.

Avtalsrörelsen 1974 avslutades efter rekordsnabba centrala förhandlingar redan i januari. Uppgörelsen kom att kalla 55-öresavtalet eftersom det gav så mycket i höjning av timlönen. Avtalet gällde hela LO-området utom hamnarbetarna.

För att få fart på förhandlingarna genomförde Hamnarbetarförbundet en övertidsblockad från och med den 11 mars. Den 21 i samma månad tog man ut alla medlemmarna i endagsstrejk för att trycka på. Arbetsgivarna gick då till motangrepp och vägrade fortsätta förhandla. En vecka senare arbetade man återigen övertid, Hamnarbetarförbundet hade backat.

Transport varslade under tiden om strejk från och med den 8 april. Förhandlingarna mellan Transport och arbetsgivaran strandade. Arbetsgivarna vägrade därefter också att fortsätta förhandla med Hamn. Hamnarbetarförbundet protesterade, men till ingen nytta. En förlikningsman tillsattes och den 21 april meddelade denna att Hamn inte skulle få ett eget avtal. Tre dagar senare beslöt Hamn att ta ut samtliga medlemmar i strejk med omedelbar verkan.

Strejken slog hårt mot exportindustrin. Förbundsstyrelsen i Hamn godkände därför en rad dispenser. Detta vållade interna stridigheter då flera lokalavdelningar protesterade mot dispenser.

5 maj skrev Transport avtal med arbetsgivarna. Detta gav 600 kronor i månaden, att jämföra med 55-öresavtalets 90 kr. Hamnarbetarförbundet ville ha ett eget avtal och vägrade skriva på hängavtal på Transports avtal. Hamns strejk fortsatte.

Efter två veckors strejk genomfördes en omröstning bland Hamns medlemmar. Resultatet blev en majoritet för att avbryta strejken. 13 maj avblåstes den och arbete i hamnarna återupptogs. Hamnarbetarförbundet hade strejkat i 19 dagar men ändå inte fått ett eget avtal.
------

I serien omkring händelser kring årtalet 1968 och inom den tidsrymd som Peter Birros TV-serie behandlar har jag nu skrivit 5 inlägg totalt (inklusive detta inlägg):

Hamnarbetarstrejken 1969 och Arendalsstrejken 1972
Menedsrättegången 1971
Hagahusockupationen 1972
Spanska konsulatet 1975

I sammanhanget kan det också vara intressant att läsa det jag tidigare skrivit om Kungstorgsockupationen 1976.

Lästips:
Hamnarbetarstrejken, Broschyr från Proletärkultur, 1980
Tidskriften Arkiv nr 7/8
Hamnarbetarstrejken i Göteborg, Zenits småskriftserie nr 4, 1980
Kommunist nr 16
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, Liber, 1982
Steg för steg, Ordfront, 1974
Christer Thörnqvist, Arbetarna lämnar fabriken, Historiska institutionen, 1994
Erik Nyhlén & Nils Viktorsson, Stuvat -spelet om hamnarna

Om strejken på Sävenäs lokverkstad på 80-talet:
Gnistskärmen, Torgny Karnstedt, Hammarström&Åberg, 1990

Om varvsarbete och varvsarbetare i 70-talets Göteborg:
Hjärtstocken, Aino Trosell, Ordfront,1979

Om mods och hippiekulturen i det sena 60-talets Göteborg, inklusive modskravallerna 1965:
Den långa festen, Benny Hellberg, Tre Böcker, 1990
Om hippiekulturen 60 och 70-tal:
Ekorrhjulet, Ingemar Olsson, Barrikaden,1978
Flipperspelet, Ingemar Olsson, Barrikaden, 1979

En deckare om rivningsraseriet i Göteborg på 70 och 80-talen:
Smutsigt hantverk, Christian Diesen & Ingemar Härd, Tre Böcker, 1991

Om musiken i Göteborg, från 60-talet och en tid framåt. Cue Club, Sprängkullen, Errols med mera.
Rockens Göteborg, en liten skrift från Göteborgs Museer utgiven i samband med utställning på Blå Stället, 1992.
Om 60-talets popkultur i Göteborg, Burås Fritidsgård, Cue Club, Globe, Tages, modskravaller.
60-talspop i Göteborg, Hans Sidén, Tre Böcker, 1991
Om olagliga klubbar och alternativkultur på 80-talet:
Byskvaller, fotobok, Benny Hellberg, off art förlag, 1986
1968 - när allt var i rörelse, Kjell Östberg, 2002

Andra bloggar om: Arbetarkamp, Arbetarklass, Göteborg, Fackligt, Facket, Politik, Hamnarbetarstrejk, Hamnarbetare, Samhälle, Peter Birro, Upp till kamp, Transportarbetarförbundet, Hamnarbetarförbundet

Arendalsstrejken - strejken som knappt var

Med anledning av Peter Birros nya TV-serie, Upp till kamp, publicerar jag några inlägg jag ursprungligen skrev på debattsajten socialism.nu. Detta är om Arendalsstrejken 1972 och Hamnarbetarstrejken 1969. Bygger böcker och tidningsartiklar.

Arendalsstrejken 1972

"I oktober utbryter en vild strejk på Arendalsvarvet i Göteborg. Elva arbetare avskedas efter strejken, däribland flera (r)are." ( Från Proletärens minnesskrift vid 25-årsjubileet 1995)

Det var en kort version av r:arnas egen bild. Min uppfattning är att Arendalsstrejken är tidernas mest misslyckade försök till strejk. R:arna tog initiativ till en strejk, fick bara med sig ett fåtal arbetare. Efteråt fick de sparken och inga arbetare var beredda att försvara dom. Snacka om dålig förankring. Enda anledningen till att Arendalsstrejken är kändare än andra, mer framgångsrika och omfattande strejker, är att det skrevs en låt om den.

En sådan strejk car 1969:års hamnarbetarstrejk som ockå inträffade under de år som Peter Birros TV-serie behandlar.

Hamnarbetarstrejken 1969

Detta var den strejk som inledde 1970-talets strejkvåg och som förebådade den stora gruvstrejken som startade samma år. På Arosmässan i Västerås den 28/10 1969 sa dåvarande finansministern, Gunnar Sträng följande:

"Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de s.k. konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det."

Kort därefter inleddes hamnarbetarstrejken i Göteborg. Hamnarbetarna i staden var mer utsatta för rationaliseringar än andra, även jämfört med andra hamnarbetare, och det var antagligen detta som gjorde att det startade där.

Det hela började med en konflikt om övertid och betalning för denna. Två arbetare blev avskedade med omedelbar verkan. Efter förhandlingar omvandlades det hela till 2 veckors suspendering utan lön. Detta var måndagen den 10 november 1969. När hamnarbetarna fick veta detta gick de omedelbart ut i strejk. Budet kom på ett medlemsmöte i Burgårdens gymnasiums aula på tisdagen och medlemsmötet övergick efter sitt slut i ett strejkmöte.

Dagen därpå samlades den valda strejkkommittén för att sammanfatta kraven och organisera strejken. Man beslutade att strejken skulle fortsätta tills de två suspenderade åter var i arbete. Samtidigt krävde man också månadslön, bättre arbetarskydd, företagsdemokrati, insyn i jobbet och hamnens finanser osv.

16 november var de suspenderade i arbete igen och de strejkande återupptog arbetet. Tre veckor senare startade den stora gruvstrejken.

Läs mer i följande böcker:
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, En bok om den nya strejkrörelsen, Liber, 1982
Steg för steg, Om stuveriarbetarnas fackliga kamp, Ordfront, 1974

Läs mer om strejker, arbetarkamp och facklig organisering

Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN, GP
Andra bloggar om: Arbetarkamp, Arbetarklass, Facket, Fackligt, Strejk, Peter Birro, Arendalsstrejken, Politik, Samhälle, Hamnarbetare, Gunnar Sträng

Arbetarfientliga Wanja Lundby-Wedin

Först uttalar hon sig till förmån för de svenska arbetsgivarna när det gäller strejker. Nu säger hon att folk lämnar LO för att de fått det för bra. I alla fall om vi ska tro SVD.

Hon verkar ha en synnerligen begränsad analysförmåga. De som lämnar facket är kanske inte de som fått det bättre, vilket ju faktiskt gäller många av de arbetare som har arbete. Något som främst är högkonjunkturens och bra fackliga avtals förtjänst. Inte borgarregeringens.

Det är väl snarare så att de som lämnar facket är de som fått det sämre. Dvs arbetare som är sjuka, som är arbetslösa osv. Det är väl de allra svagaste som lämnat facket om jag förstått det hela rätt. Orsaken är att de svagaste har fått det sämre. Något som alliansregeringen bär skulden för.

Genom att uttala sig som hon gör spelar Lundby-Wedin arbetsgivarna och borgarregeringen i händerna. Bedrövligt och arbetarfientligt.

Läs mer: Vill LO vingklippa facket?, Förklara dig, Wanja
Andra bloggar om: Facket, Fackligt, LO, Wanja Lundby-Wedin, Politik, Samhälle, Fackförening, Alliansen, Regeringen

Starkare fack behövs

När Transportarbetareförbundet i DN skriver och argumenterar för ett starkare fack har de helt rätt. Facket är redan idag alldeles för svagt och har för liten handlingsfrihet. Att som Wanja Lundby-Wedin eller centerpartiets Maud Olofsson ytterligare begränsa fackets möjligheter är negativt för alla arbetare och fattiga i Sverige.

Wanja Lundby Wedin gör sig själv, fackföreningsrörelsen och arbetarklassen en otjänst när hon går överkalssens ärendern på det flagranta sätt hon gjorde när hon föreslog begränsningar i strejkrätten. I det läget är det tur att fortfarande finns fackföreningar som inte totalbyråkratiserats och antagit arbetsgivarna synpunkter. Som Transportarbetarförbundet eller Metallklubben på Volvo i Umeå.

Det är inte mindre och färre möjligheter som Sveriges arbetarklass behöver. Utan bättre möjligheter.

Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, AB
Bloggat: Intisbloggen, Fredrich Legnemark
Andra bloggar om: Facket, Fackligt, Arbetarklass, Transportarbetarförbundet, Maud Olofsson, Wanja Lundby-Wedin

Fackföreningsfientliga centern

Centerpartiet hotar med inskränkningar i föreningsrätten för att bekämpa facket. De vill ha inskränkningar i rätten att organisera fackföreningar, rätten att skriva avtal och rätten att vara medlem i fackföreningar. Samt försämringar av anställningstrygghet och försämringar av de försäkringar som alla Sveriges arbetare har på jobbet.

Centerns förslag innebär att man totalt gör upp med den "svenska modellen". Snacket om att man vill bevara kollektivavtalen som kommer ur Maud Olofssons mun är bara munväder. Ingenting annat. Man vill inte bevara kollektivavtalen. Hela förslaget syftar till att röja undan fackens förhandlings- och kollektivavtalsmodell som den idag ser ut i Sverige. Det handlar om att göra sig av med den "svenska modellen"

En sådan politik innebär försämringar för all arbetare och fattiga i Sverige. Det bruna centerpartiet vill ha ett rått klassamhälle där de rika bestämmer, där företagsägarna bestämmer.

Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2
Bloggat: Jinge, Alliansfritt Sverige, Röda Raketer
Andra bloggar om: Centerpartiet, Politik, Facket, Fackligt, Maud Olofsson, Kollektivavtal

Svartfötter, bruntungor och gulingar

I SVD, DN och BLT skriver man om fackordföranden på ABB i Karlskrona som kallt icke-fackanslutna arbetare för gulingar. Nån anonym uttalar sig och säger att det rör sig om hot.

Det är ju knappast nåt hot att berätta om vad det innebär att svika sina arbetskamrater genom att inte gå med i facket. Så här säger fackordföranden enligt BLT

De oorganiserade är ett starkt irritationsmoment. De glider med på löneökningarna men deltar inte i kampen.

Han har helt rätt. Och de okunniga journalisterna i SVD och DN vet inte ens att "gula fackföreningar" är namnet på arbetsgivarvänliga fack. Eller så väljer de med flit att inte nämna det. Fack som säljer ut sina medlemmar. Och att guling använts som skällsord på arbetare som säljer ut sina arbetskamrater till arbetsgivaren eller motarbetar arbetarnas intressen exempelvis genom att inte gå med i facket. Det är ju knappast ett hot att använda såna ord. Precis som svartfot är ett skällsord för strejkbrytare och bruntunga ett för en rövslickare, dvs en person som i allt försöker tillfredställa förmännens nycker är guling ett skällsord för en osolidarisk arbetare.

Jag hade tyckt samma som metallordföranden på min tid som fackligt aktiv, men kanske agerat lite skickligare. Man vinner ju inga nya medlemmar genom att agera som ordföranden i Karlskrona. Men i sak har han rätt. Den som gör fel är istället vice förbundsordföranden som inte backar upp den lokale ordföranden på ABB ordentligt. Fast han har rätt när han säger:

För en medlemsorganisation är målsättningen att alla ska vara med. Klubben måste motivera utomstående att gå med på ett sätt som inte upplevs som hotfullt eller stötande. Tala för medlemskap - inte emot.

Det är en bättre metod. Men han borde starkare ha försvarat ordföranden på ABB i sak. Eftersom han ju är överens i sak.

Och att skriva något är inte maffiametoder, vilket en del okunniga liberala bloggare tycks anse. Om ordföranden hade uppmanat till misshandel hade det varit maffiametoder. Men det handlar ju inte om sånt.

Det hela är helt enkelt en storm i vattenglas. Antagligen beroende på okunniga sommarvikarier och nyhetstorka.

Andra bloggar om: Fackligt, Facket, Arbetarkamp, Arbetarklass, Politik, Guling, Bruntunga, Svartfot

Alldeles för svårt att strejka redan idag

Wanja Lundby Wedin kan tänka sig att tillmötesgå arbetsgivarna, storföretagen i deras krav på ännu fler inskränkningar i strejkrätten. På något annat sätt kan jag inte tolka hennes uttalanden i dagens DN. Idag är det otroligt svårt att strejka i Sverige, inte lätt som borgerliga företrädare hävdar. Sen länge har därför också de flesta strejker i Sverige varit s.k. vilda strejker. Dvs strejker som inte godkänts av facket. Olagliga strejker.

Detta beror på att det bara är de högsta fackföreningsledningarna som kan besluta som strejker. På lokal nivå går det inte. I praktiken har därför LO sen länge tagit ifrån den svenska arbetarklassen det bästa vapnet man har. Det är inte fler inskränkningar i strejkrätten vi behöver.

Istället behöver vi en demokratisk kontroll över strejkrätten och fackliga avtal. En demokratisk medlemskontroll. Alla avtalsförslag som förhandlats fram borde, som i många andra länder, underställas medlemsomröstning. Beslut om strejk och andra stridsåtgärder bör också tas genom medlemsomröstningar. Det bör dessutom vara möjligt att besluta om strejk på lokal nivå. Inget av detta behöver leda till fler strejker, men det leder defintivt till en mer demokratisk och mer medlemskontrollerad fackförening. Och en bättre sits för arbetarna i förhandlingar med företagen.

Efter artikeln i DN kan man också, som en annan bloggare gör, ställa sig frågan Vilka företräder LO?

Andra bloggar om: Strejk, Politik, Arbetarklass, Arbetarkamp, Fackligt, Facket, LO, Wanja Lundby-Wedin, Almedalen

Obligatorisk a-kassa - vad vill egentligen borgarna?

Borgarregeringen fortsätter sin arbetarfientliga och fackföreningsfientliga politik. I tidningarna, i deras retorik framstår det ibland som om de är anhängare av den svenska modellen. Inget kan vara felaktigare.De är anhängare av den amerikanska modellen. De vill skapa ett samhälle där den enskilde arbetaren är helt utlämnad till sin arbetsgivare. Ett samhälle där arbetarnas kollektiva försvarsorganisationer, fackföreningarna försvagats och förminskats.

De har god hjälp i detta av socialdemokraterna som delvis förstört facket, gjort det odemokratiskt, byråkratiskt och delvis till en del av det socialdemokratiska partiet. En utveckling som med rätta fått många arbetare att vara missnöjda med facket.

Detta utnyttjar naturligtvis borgarregeringen i sin offensiv mot fackföreningarna. Första steget i försöken att minska det svenska fackets inflytande var borgarregeringens minskning av det statliga bidraget till a-kassorna. Något som tvingade a-kassorna att höja avgifterna. En åtgärd som regringen hoppades skulle leda till avhopp från facket. Vilket det också delvis gjorde. Men i många fall blev det bara avhopp från a-kassa, men inte från facket.

Nu kommer nästa steg. Bluffminister Sven-Otto Littorin föreslår nu en obligatorisk a-kassa som staten betalar. Och använder det faktum att många lämnat a-kassan som argument för detta. Alltså, först drar regeringen bort stora delar av den statliga finansieringen av a-kassan. Sen vill de införa en helt statlig a-kassa. Jag kan inte se nån ekonomisk vits med detta. Enbart en ideologisk. Man vill minska fackets roll i det svenska samhället. Först försämrar man villkoren för enkilda arbetare, sen utnyttjar man detta faktum. Jag kan bara se att det är ideologiska intressen som lett regeringen att agera som den gör.

Sammanlagt kommer den förda politiken leda till att facket förlorar en femtedel av medlemmarna. Det tror i alla fall Arbetslivsinstitutet. Det är i själva verket detta som är borgarregeringens mål med den förda politiken kring a-kassorna. Meningen är att försvaga facket.

Borgarmedia: E24_1, DN, SVD1, SVD2, SR, TV4, E24_2, E24_3
Läs mer: Dagens Arbete, Jonas Morian, Erik Laakso, Signerat Kjellberg, LO kommenterar, LO om den borgerliga regeringen, Socialistiska Partiet om facket, Luciano Astudillo
Andra bloggar om: Facket, Fackligt, Regeringen, Politik, Arbetslöshet, arbetsmarknad, Arbetarklass, Socialdemokraterna, Socialistiska Partiet

Yttrandefriheten gäller inte arbetare

I dag har det kommit en dom från Arbetsdomstolen som säger att Fackliga förtroendemän kan sägas upp om de uttalat kritik mot arbetsgivaren och varit "jobbiga" i arbetsgivarens ögon. Och jag som trodde det var meningen att fackliga företrädare ska vara jobbiga mot arbetsgivaren, det känns som det är en förutsättning för att kunna representera arbetskamraterna på ett bra sätt. Den uppsagde Per Johansson säger i DN:

- Det är i flera avseenden en politisk dom. AD har ensidigt ställt sig på arbetsgivarens sida och vägrat att lyssna på fackets representanter. Här står ord mot ord, men jag har absolut inget att skämmas för, sade Per Johansson.

Domen kommer att leda till att det blir svårare att arbeta fackligt på lokalt plan. Svårare att rekrytera nya fackliga förtroendemän då man måste vara extremt försiktig med vad man säger. Kritik mot arbetsgivaren - du får sparken är faktiskt den yttersta konsekvensen av domen i AD.

Yttrandefriheten i det borgerliga, nyliberala Sverige gäller tydligen inte alla. Den gäller inte för arbetare.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN
Läs mer: Socialistiska Partiet1, Socialistiska Partiet2, Mullvaden
Andra bloggar om: Arbetarklass, arbetsmarknad, Arbetarkamp, Fackligt, Facket, Politik, Yttrandefrihet, Connex

Varför röstar en del arbetare på högerpopulister?

I DN presenteras en undersökning av LO som konstaterar att andelen arbetare som röstar på Sverigedemokraterna ökar.
Vi måste fundera på hur vi ska jobba med det, säger Ulla Lindqvist, andre ordförande i LO.

Det är väl inte så svårt. Det kräver ingen längre analys som jag ser det. Fackföreningsrörelsen måste sluta vara en stödgrupp för socialdemokraterna, t.o.m när dessa försämrar för arbetarklassen, och arbeta för alla arbetares intressen.

I Danmark och Norge har fackföreningsrörelsen idag en friare roll i förhållande till socialdemokratin. Så det är ingen omöjlighet. Men en kämpande och friare fackförening räcker inte. Vänsterpartier måste engagera sig mer i sociala välfärdsfrågor. Klassfrågor.

Artikel i SVD.

Andra bloggar om: LO, Arbetarklass, Sverigedemokraterna, Politik, Facket, Fackligt

Facket vinner Vaxholmsmål

Jag besökte nyligen Enhedslistens kongress. Där hade jag också förmånen att träffa en styrelseledamot i den stora fackföreningen 3F. Han uttryckte bekymmer och allvarliga farhågor kring Vaxholmsfallet och det hot mot de nordiska fackföreningarna och den nordiska arbetarklassen det skulle utgöra om fackföreningen förlorade. Nu verkar det som om facket vinner rättsfallet i EU. I alla fall om vi denna gång vågar lita på DN, SVD, Aftonbladet1, Aftonbladet2.

Andra bloggar om: Arbetarklass, Facket, Fackligt, Politik, Vaxholm, Klass

Åter till kollektivavtalsdebatten!

Återigen tar borgartidningarna SVD, DN upp den självklara rättigheten för Sveriges arbetare, rätten att få teckna kollektivavtal. Risken för en hets mot facket är återigen på tapeten. Felaktigt påstås att den salladsbar som tidigare var i blockad, Wild'n'Fresh saknade anställda. Jonas Morian går på detta falska påstående i en för övrigt välskriven kommentar. De (den) anställda var däremot inte medlemmar i facket och det kanske komplicerade det hela för många. Men det är så att kollektivavatal skrivs inte enbart för de som är anställda nu, de skrivs för alla arbetare, de som ska anställas i framtiden och de som är anställda i andra företag.

Jag förstår heller inte riktigt problemet, varför inte teckna hängavtal? Det kostar ju ingenting och den anställde får tillgång till alla sina rättigheter. Det är ju det det handlar om. Så vad är problemet?

Så här sa Göte Kildén i sitt 1:a-majtal:

Den kanske viktigaste striden för Sveriges arbetande kvinnor – och män – utspelades i stället, under fyra långa och kalla månader, bara några kvarter härifrån. Borta vid Nordhemsgatan och saluhallen Briggen. Vid blockaden av salladsbaren Wild`n Fresh som vägrat teckna kollektivavtal med Hotell- och Restauranganställdas Förbund. Förbundet segrade i denna svåra kamp. De nya ägarna har skrivit på kollektivavtalet - eller trygghetsavtalet som det kanske hellre borde heta – gå därför gärna dit och käka när ni har möjlighet. Maten smakar bättre om personalen har det bra. Nu i dagarna har ”Hotell och Restaurang” tvingats att varsla om strejk den 9 maj vid 17 hotell och restuaranger för att kunna ro hem ett avtal i nivå med det som Handels förhandlade fram. En facklig uppmarsch som vi ger allt vårt stöd.

Hela talet finns på Socialistiska Partiets hemsida.

En annan som kommenterar det hela är Eva-Lena Jansson.

Andra bloggar om: Göteborg, Kollektivavtal, Jonas Morian, Fackligt, Facket