Lyxfruar och direktörer

Mikael Nyberg skriver bra i DN om lyxhustruns återintåg hos de rika direktörerna och om söndertrasningen av arbetarklassens liv i spåren av de sociala nedskärningarna. Några citat:

Kort sagt, hon ska till fulländning behärska allt det som nutida företagsledare förväntar sig av sina underlydande. Hon ska förkroppsliga den sociala kompetensen: "Hon måste finnas till hands vid dagens slut, med vacker uppsyn och glas i handen, redo att förnöja honom med kvick konversation eller på andra sätt. Om inte får hon sparken."

I de samhällsskikt där rikedomarna arbetas ihop skapade välfärdsstatens klasskompromisser och kvinnorörelsens framgångar en tid förutsättningar för ett mera jämlikt förhållande mellan könen. Kollektiv barnomsorg, offentliga vårdinrättningar och reglerade arbetstider och anställningsförhållanden gav i många länder större utrymme för familjeliv och individuell utveckling. Men med de sociala nedskärningarna och med avregleringarna av arbetslivet förändras villkoren.

Samma utveckling som gör det möjligt för direktören att hålla sig med hemmafru trasar sönder vardagslivet för de underlydande.

Den borgerliga regeringens nuvarande politik liksom den politik som den förra regeringen också bedrev har bäddat för och sett till att genomföra nedskärningar som lett till sådana resultat. Ojämlikheten ökar och jämställdheten minskar i kölvattnet på den nyliberala politiken.

Via Katrine Kielos.
Andra bloggar om: Feminism, Arbetarklass, Jämlikhet, Jämställdhet, Lyxhustru, Politik, Samhälle
Technorati: Feminism, Arbetarklass, Politik, Samhälle

Betydelsen av klass

Åsa Linderborg skrev igår i Aftonbladet en mycket bra artikel om de båda pseudokändisarna Linda Rosing och Carolina Gynning (de kanske den här tidens Alice Timander). Artikeln handlar om varför de båda behandlas så olika i media. Och varför de går så olika öden till mötes.

Det handlar om klass kommer Åsa Linderborg fram till:

"Den hårfina skillnaden mellan att vara en slampa och en vamp kan kanske förklaras med varifrån kvinnan kommer. Inte alltid men ofta är det klassursprunget som avgör hur man tar för sig i de offentliga sammanhangen. Och hur man blir behandlad."

Det är en bra artikel, en rejäl vidräkning med klassamhällets konsekvenser. Men det går visst att missförstå och reta sig på artikeln ändå som Feministisk vänstertjej gör. Åsa bespottar inte alls arbetarklassen. Vad är det för trams. Hon skriver ju hur läget kan vara. Hur klass avgör hur du behandlas och hur klass avgör om och hur du kan "lyckas". Det finns inget förakt mot Linda Rosing i Åsas Aftonbladet-artikel. En bättre och intressantare kommentar finns då på bloggen Systrar, kamrater som bland annat skriver:

"Därför blev jag lite glad när jag såg att Åsa Linderborg har skrivit om just Gynning och Rosing. Det är långt, långt ifrån någon hyllning, eller krönika ämnad att utifrån en feministisk ståndpunkt ge dem upprättelse. Men det är en krönika som tar dem båda på allvar, och skriver om dem som människor och inte enbart objekt. Det känns uppfriskande.Det är dessutom en intressant analys som Linderborg levererar, när hon resonerar kring skillnaden Rosing och Gynning emellan: deras klassbakgrund."

Här däremot finns en kommentar som verkligen förvränger innehållet i Åsa Linderborgs artikel. Hänsynslöst mot Åsa Linderborg, Carolina Gynning och Linda Rosing. Här är ett blogginlägg som visar att författaren inte förstår hur man resonerar kring sociala grupper. Att man tillhör en viss klass medför olika möjligheter i livet. Man kommer att behandlas olika beroende på vilken klass man kommer ifrån. Man får också olika möjligheter på grund av detta. Så är det. Det har inget med det individuella valet att göra. Man frånsäger inte heller människor sitt individuella val bara för att man säger att klass har betydelse. Det blir ju bara lättare att förstå varför saker och ting är som de är och varför vi måste göra nåt åt sakernas tillstånd. Inlägget ifråga försvarar den extrema individualismen. Vilket innebär ett försvar av ojämlikhet och ojämställdhet. Och kommentarerna på den aktuella bloggen är föraktfulla och hänsynslösa mot Linda Rosing. Precis det som Åsa Linderborg pekar på i sin artikel. En annan blogg som ger en intelligent kommentar är Funky Fresh!

Intressant?
Andra bloggar om: Feminism, Klass, Arbetarklass, Linda Rosing, Carolina Gynning
Technorati: Feminism, Klass, Arbetarklass

Strukturellt förtryck och den liberala rätten

Tempus Fugis missförstår hela resonemanget om strukturellt förtryck som jag hänvisar till i mitt inlägg, Liberala rättstraditioner. Med strukturellt förtryck menas att strukturer inte individer orsakar rättvisor. Sådant kan inte åtgärdas av ett liberalt rättssystem med sin inriktning på individualism. Det innebär inte att man fråntar individen ansvaret för sina handlingar, vilket Tempus Fugit behagar påstå. Det enda som det bevisar är att TF inte förstått nånting av resonemang kring strukturer.

Låt oss titta på rättssystemet och några av de följder vissa strukturella problem i samhället får.

Klasskillnader - leder till att arbetare straffas hårdare än överklass för samma brott.
Patriarkat - leder till att våldtagna kvinnor inte blir trodda i rätten.
Rasism - leder till att folk av icke-svenskt ursprung får hårdare straff.

Sammansättningen i rätten när det gäller nämndemän är oerhört skev. Nämndemännen är äldre, oftare män och mer sällan invandrare än vad som generellt gäller i samhället.

Detta beror på klassamhället, patriarkatet och rasismen, inte på individuella fel av enskilda personer som sitter i tingsrätten, hovrätten eller HD. Inte heller av individuella fel av poliser, åklagare och domare. De systematiska fel som begås i dessa hänseenden är för att man omedvetet styrs av sina egna fördomar som skapats avde strukturella skillnader mellan olika grupper som existerar i vår samhälle.

Ovanstående är inga kontroversiella påståenden. Alla har belagts i ett flertal undersökningar, bland annat i Diesens bok "likhet inför lagen". Läs mer i mitt tidigare inlägg Orättvis rättvisa.

Kan sådan här problem åtgärdas inom ramen för det liberala rättssystemet? Mitt svar är nej. Kan vi åtgärda dem med en förändring av rättssystemet och hur skulle ett sådant system se ut? Jag är tveksam till detta, Kielos verkar övertygad. Jag vet inte hur ett sådant system skulle kunna se ut, men kan kanske återkomma till detta senare.

Kan vi åtgärda såna här fel med strukturella åtgärder. Ja, det är min övertygelse att vi kan det. Avskaffa klassamhället, avskaffa patriarkatet osv är ju lösningar. Men som alla inser är det inte direkt några förbättringar här och nu. Och jag tycker inte vi ska vänta tills "paradiset" uppnåtts för att göra något. Vi kan angripa en del av dessa fel med strukturella åtgärder för att komma till rätta med snedrekrytering av nämndemän, poliser etc.

Läs också:
Klasskamp och feminism – oförenliga världar?
Identitetspolitik vs klasspolitik

Andra bloggar om: Brott, Politik, Polisen, Klass, Feminism, Rasism

Klasskamp och feminism – oförenliga världar?

Ibland verkar det så när man följer debatter och diskussioner. Men så behöver det inte vara och så ska det inte vara. Klasskamp och kvinnokamp (låt oss använda det ordet istället, då ordet feminism blivit korrumperat och numera även inbegriper saker som inte alls är feminism som jag ser det) måste kombineras, något som mitt parti i alla tider försökt med, bl.a. i broschyrer som Ingen klasskamp utan kvinnokamp, Ingen kvinnokamp utan klasskamp. Detta har emellertid skett utan att en riktig koppling mellan kvinnokamp och klasskamp gjorts. Så har det varit inom hela vänstern, utom de autonoma och anarkistiska kretsarna som jag ser det. Därför framstår det alltid lite förvirrat hur vi tänker oss att kampen mot olika förtryck kan kombineras. Men försök till teorier att kombinera kvinnokamp, klasskamp och även kamp för andra förtryckta gruppers rättigheter har gjorts. Kändast i Sverige är de teorier som den autonoma och anarkistiska miljön tagit till sig.

Den miljön har plockat upp en teori som heter ”triple oppression” och vidareutvecklat denna i Sverige till något som går under namnet ”förtryckssamverkan”. En definition kan se ut så här:

” det finns tre grundläggande förtryck: kapitalism, sexism och rasism, som alla tre är sammantvinnande i en slags nätliknande struktur, och som alla tre bör bekämpas lika mycket, var och en för sig och tillsammans. En slags förtrycktas ”gemenskap” förutsätts uppkomma, där allianser bildas mellan olika grupper av förtryckta. Vidare överfördes det feministiska slagordet om att det personliga är politiskt även på rasism och kapitalism – vi har inte bara insocialiserade normer om över och underordning i våra könsroller, utan även i egenskap av individer tillhörande en särskild klass eller etnisk grupp.”
(från Marco Espvall, Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?)

Den här teorin har emellertid fått en del konsekvenser som idag framstår som totalt felaktiga och ibland rentav bisarra. Teorin har utvecklats åt det håll att alla förtryck ska jämställas och det har fått djurrättsaktivister att hävda att förtrycket av djuren ska jämställas med kvinnoförtryck, klassförtryck, rasism osv. Men den allvarligaste konsekvensen av teorins brister är att den inte inbegriper social grupper som den enhet som utsätts för resp. utsätter andra för förtryck. Detta har lett till en individualisering av politiken som har blivit som en slags spegelbild av det nyliberals samhället. På det sättet har via anarkismen individualismen eller identitetspolitiken tagit sig in i andra delar av vänstern. Rikard Warlenius har i webbtidningen Yelah levererat en svidande kritik av ”triple oppression”-teorin och dess efterföljare ”förtryckssamverkan” och identitetspolitik. Idag verkar den anarkistiska/autonoma miljön i stor utsträckning ha lämnat denna teori till förmån för mer klassiska marxistiska teorier om klasser etc. Men lagom till att den autonoma/anarkistiska miljön överger såna här teorier har de letat sig in i socialdemokratin, vilket Katrine Kielos i flera artiklar kritiserat, och även i andra delar av vänstern där det ibland kallas intersektionalitet (fast det finns flera teorier om detta också),oftast livsstilspolitik, ibland identitetspolitik. Om en debatt kring detta och kring definitionsfrågorna kan man läsa i ett av mina tidigare inlägg, Identitetspolitik vs Klasspolitik.

Det finns dock andra som försökt sig på att skapa en teori där olika typer av kamp mot förtryck kan förenas. En av dessa är Iris Marion Young med sin teori om ”förtryckets fem ansikten”. Hon menar där att förtryck är något som inbegriper social grupper och att sådan här analyser inte kan göras på individnivå. Motsättningar och förtryck har alltså med grupper, inte individer att göra. Och teorier måste utformas utifrån detta. Detta är en viktig distinktion gentemot ”triple oppression”-teorin som jag ser det.

Klassförtryck eller motsättningen mellan arbetarklass och borgarklass ser Young som en grundläggande motsättning i samhället, men det anser hon även att vissa andra förtryck eller motsättningar är. Iris Marion Young menar att hennes teori är ett utkast till en teori där kamp mot olika former av förtryck och kamp för rättvisa och ett annat samhälle kan förenas. Låt oss ta en titt på vad det innebär i korthet.

”Förtryckets fem ansikten” är

Exploatering vilket Young jämställer med det marxistiska begreppet utsugning. Dvs några vinner rikedom genom att tillägna sig profiten av andra människors arbete. Innebär en systematisk överföring av kraft och resurser från en social grupp till en annan. Ex.vis. från arbetarklass till borgarklass. Det finns också de som menar att familjen kan ses som en form av exploatering, där överföring av kraft och resurser sker från kvinnor som grupp till män som grupp.

Marginalisering som Young menar är en typ av förtryck som blir allt vanligare. Speciellt gäller detta kanske för många invandrargrupper som marginaliseras och aldrig blir en del av samhället de lever i. Men det gäller också andra, exempelvis människor ur arbetarklassen som friställs och sedan aldrig med kommer in på arbetsmarknaden eller fysiskt och psykiskt funktionshindrade.

Maktlöshet som handlar om att människor ställs utanför beslutsfattande och inflytande. De som drabbas hårdast av detta är människorna i botten, invandare, arbetare, kvinnor. Arbetarklassens obetydliga inflytande på sin arbetsplats är ett fall av maktlöshet liksom invandrarnas och arbetarklassens i praktiken obefintliga möjligheter att påverka den politik som förs i ett land som Sverige. Val duger inte för att häva maktlöshet. Speciellt inte då kandidaterna som finns att rösta på alla kommer från borgar- eller medelklass. Ett ytterst fåtal är invandrare.

Kulturell dominans innebär att en grupp samtidigt som den är osynliggjord framställs i stereotypa bilder och skiljs ut som den ”andre”. Typexempel är USA:s behandling av svarta och hela västvärldens behandling av muslimer. Men också arbetarklassen utsätts för detta när deras vanor inte är ”tillräckligt fina” eller kanske rentutav ”vulgära”. Debatten i Aftonbladet om köphysteri innehåller en hel del av kulturell dominans kan man nog lugnt konstatera.

Våld. Systematiskt våld är det femte och sista av förtryckets ansikten. Något som kanske framförallt drabbar kvinnor, invandrare, HBT-personer, men förstå även andra, beroende på typen av samhälle. I en diktatur drabbas t.e.x. arbetare ofta av systematiskt våld.

Enligt Young är en grupp förtryckt om den drabbas av något av förtryckets fem ansikten. Ett kriterium räcker alltså för att en grupp ska vara förtryckt.

Några frågeställningar uppstår direkt när jag läst Youngs text och min egen sammanfattning här ovan. Är det möjligt att denna teori också kan leda till identitetspolitik, individualism? Det verkar väl inte så med den starka betoningen på sociala grupper. Vidare kan man ställa sig frågan att om en grupp är drabbad av flera av kriterierna – är den gruppen då mer förtryckt än en grupp som bara drabbas av något enstaka kriterium? Den frågan kan jag inte svar på så här direkt, men kanske någon annan kan kommentar just detta och hjälpa mig och andra på traven här.

Läs gärna andra artiklar om detta ämne:

Debatten om identitetspolitik:

Katrine Kielos, Mona Sahlins modernitet (mars 19, 2007)
Marcus Nilsson, Vi måste problematisera kön, etnicitet och kultur (19 mars 2007)
Marta Axner, Identitetspolitik eller inte? (20 mars 2007)
Peter Karlberg, Klassanalys versus identitetspolitik (21 mars 2007)
Roya, Identitetspolitik vs klasspolitik (24 mars 2007)
Jimmy Sand, Identitet, klass och maktanalys (25 mars 2007)
Jimmy Sand, Identitet, klass och makt - en uppföljning (26 mars 2007)
Vänstra Stranden, En ny vänster? (27 mars 2007)
Charlotte W, "identitetspolitik" - den nya fiendebilden (27 mars 2007)
Jimmy Sand, Vad f-n är “identitetspolitik”? (del 1 av 2) (2 april 2007)
Jimmy Sand, Vad f-n är “identitetspolitik”? (del 2 av 2) (23 april 2007)
Katrine Kielos, Om identitetspolitik i Tiden (2007/04/26)
Peter Karlberg, Feminism - identitetspolitik eller..? (27 april 2007)
Jimmy Sand, Kielos om identitetspolitik igen (30 april 2007)
Anders Svensson, Identitetspolitik vs klasspolitik (3 maj 2007)
Jimmy Sand, Identitet, livstil, rörelser - en summering (3 maj 2007)

Artiklar om ”triple oppression” och ”förtryckssamverkan”

Triple Oppression (ursprungsdokumentet för teorin)
Arwid Lund, Triple Oppression (31 dec 1995)
Debatt om förtryckssamverkan på socialism.nu
Arwid Lund, Så kan marginaliseringen brytas (Arbetaren nr 30, 2000)
Rikard Warlenius, Revolutionen börjar inte inom oss själva (17 maj 2000)

Artiklar av Iris Marion Young

Iris Marion Youngs artikel om Förtryckets fem ansikten (1990)
Unruly Categories, A critique of Nancy Fraser's Dual Systems Theory (NLR 222, 1997)

Ett par artiklar om Iris Marion Young

Iris Marion Young 1946-2006
Iris Marion Young är död, (Yelah, 1 aug 2006)

Andra bloggar om: Feminism, Identitetspolitik, Iris Marion Young, Klass
Intressant.se

Muslimsk folketingsledamot i Danmark?

På 1-maj fick jag frågan om hur Socialistiska Partiet ser på det faktum att Enhedslisten i Danmark kanske ska ställa upp en muslimsk kandidat i nästa folketingsval. Mitt första svar var att det inte var något problem. Personen stod på sig och undrade om det ändå inte var det. Personen i fråga antydde att det handlade om en fundamentalist. Igår kom så ett mejl på en lista där jag är med som undrade om någon följde debatten kring Asmaa Abdol-Hamid. Eftersom jag just är på väg att åka till Enhedslistens årskonferens (kongress) kände jag mig tvungen att kolla upp frågan lite närmare.

Det är helt klart från många artiklar och blogginlägg att Asmaa Abdol-Hamid inte är en fundamentalistisk muslim så som vi använder begreppet i Sverige. Samtidigt är hon djupt troende. Vilket naturligtvis kan innebära problem och kanske kan hon då hamna i konflikt med krav på rättigheter för homosexuella och liknande. På sina håll hävdas att hon är för dödstraff, vilket naturligtvis skulle vara ett problem för vilken vänsterorganisation som helst. Att hon inte hälsar på mäns handslag tycker jag saknar relevans. Det finns mängder med olika sätt att hälsa i världen. Hon gör det genom att lägga handen på hjärtat. Det duger gott. Hälsningar är knappast en klassfråga och inte heller en fråga som är av någon som helst betydelse för jämlikhet, lika rättigheter etc. Så låt oss undersöka hur det är med hennes inställning till dödsstraff och homosexualitet.

Enligt ett pressmeddelande är hon emot dödstraff, något som en artikel i DN nämner. I övrigt handlar artikeln i DN om att flera folketingsledamöter från och andra medlemmar i det fascistiska och rasistiska partiet Dansk Folkeparti har polisanmälts på grund av sina påhopp på Abdol-Hamid. Påhopp som har varit mycket aggressiva, vulgära och dessutom förmodligen lagbrott till och med i Danmark. Och homosexualiteten då? Ja, det verkar som hon inte bryr sig om vilken sexualitet en person har. Sålunda kan jag inte se något problem med hennes kandidatur för Enhedslisten.

Läs gärna lite av den danska debatten (på danska förstås), börja med detta eminenta blogginlägg, Asmaa Abdol-Hamid tirrer på begge fløje, där en hel intervju med Abdol-Hamid citeras. Läs också Asmaa Abdol-Hamid og tørklædet - igen. I bägge inläggen finns länkar till andra artiklar. Att hon bär huvudduk (slöja) ser jag inte som något som helst problem. Detta har emellertid varit mycket omdebatterat i Danmark, med krav på förbud att använda huvudduk i parlamentet osv.

En sak är att den rasistiska danska högern protesterar mot Abdol-Hamid, det är ju logiskt, och det måste bekämpas. Vad som är sorgligare är att även delar av den danska vänstern kritiserar henne. Sålunda har medlemmar i Vänsterpartiets systerorganisation, Socialistisk Folkeparti, attackerat henne med nästan lika råa argument som extremhögern. (finns med i den första av de ovan länkade danska artiklarna). En mer nyanserad kritik återfinns i inlägget Balladen om Asmaa Abdol-Hamid. (observera att ballade på danska inte har något med sång att göra).

Det är också intressant att jämföra med Sverige där en bussförare just fått sparken för att han vägrat en kvinna med huvudduk och slöja att åka med bussen. En jämförelse som också Sydsvenskan gör i artikeln Lika för alla.

Andra bloggar om: Religion, Islam, Feminism, Politik, Danmark, Rasism, Fördomar

Identitetspolitik vs klasspolitik

Finns här en motsättning eller inte? Jag har läst igenom större delen av en debatt som förkommit på diverse bloggar med anledning av ett inlägg av Katrine Kielos om Mona Sahlin på Jonas Morians blogg.

Det är lätt att se att debatten varit något förvirrad. Man har inte varit överens om begreppsapparaten och det har lett till allehanda tolkningar och diverse spretiga inlägg från skribenter och bloggare som tolkat betydelsen på sitt eget sätt. Därför tänker jag börja med att försöka reda ut vad begreppet identitetspolitik egentligen står för.

Ordet tycks ha dykt upp i den svenska debatten omkring år 2000 i autonoma och anarkistiska kretsar som en del av debatter kring den globala rättviserörelsen (också kallad globaliseringsrörelsen eller av motståndarna, anti-globaliseringsrörelsen). Från början är det ett begrepp som har en entydigt positiv betydelse. Det används för att beskriva den politik som enfrågerörelser för ut. Sådana rörelser kallas nämligen också för identitetsrörelser. Några som behandlade identitetspolitik från en svensk horisont var Arwid Lund som skrev ”Flykten från partipolitiken” och Anki Bengtsson i artikeln ”Kan identitetsrörelser bli gränsöverskridande”, bägge två i nättidningen Yelah.net. Likhetstecknet mellan identitetsrörelse och enfrågerörelse var starkt och man menade att dessa skiljde sig från politiska rörelser. Politiska rörelser kunde förstås som rörelser med ett helt system av frågor och lösningar, ex politisk partier. Bägge två var emellertid exempel på sociala rörelser. Man såg också den globala rättviserörelsen som exempel på hur små och stora identitetsrörelser (ex.vis gay-, miljö-, kvinnorörelser) kan samarbeta för att tillsammans bli en politisk rörelse och på så sätt bli mer effektiva mot en gemensam fiende. Det är denna betydelse av identitetspolitik som Jimmy Sand hänvisar till i en av sina artiklar om frågan, Vad fan är "identitetspolitik"? (del 1 av 2) när han citerar engelska Wikipedia Men som vi snart ska se är denna betydelse inte längre den giltiga i Sverige. Här har begreppets innebörd förskjutits.

I olika diskussioner inom den autonoma miljön har begreppet gradvis förskjutits till att få en annan innebörd och kommit att i praktiken betyda detsamma som livsstilspolitik (livstilism). Något som Jimmy Sand också hänvisar till och menar att det är detta som Kielos egentligen menar. JS har dock missat att det faktiskt rör sig om samma sak. På debattsajten socialism.nu finns flera debatter både kring identitetspolitik och livsstilism. I en av dessa debatter säger en ledande autonom aktivist och ideolog att Gunilla Thorgren i DN den 4 mars 2003 gav en perfekt beskrivning av vad identitetspolitik innebär. Det är Karolina Ramkvist som intervjuar.

"-Du skriver att parollen "det privata är politiskt" har förvandlats?
-När vi använde oss av den handlade det om de problem som kvinnor upplevde var deras eget fel; att man var en dålig mor som inte ville vara hemma eller en dålig hustru som var arg på sin man. Vi sa att det här är politik, det är inte oss det är fel på. Att vi inte fungerar privat är ett resultat av att vi är förtryckta, att vi har en omöjlig livssituation. Idag har det blivit en individualism, en privatisering av politiska frågor.

Identitetspolitik är alltså individualism, en privatisering av politiska frågor. Denna tolkning av begreppet identitetspolitik överensstämmer väl med den Kielos gör sig till taleskvinna för när hon skriver:

"Sahlin väljer alltså medvetat att inte analysera i termer av klass och kön. Hon menar att problemen uppstår i det glapp som finns mellan individ och norm. Detta är en stor ideologisk förändring bort från klassanalys och mot identitetspolitik."

"Det finns en ideologisk konflikt mellan klassanalys och identitetspolitik som sällan erkänns inom socialdemokratin."

"Att ”bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader” har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori."

Följaktligen menar jag precis som Kielos att det faktiskt finns en motsättning mellan identitetspolitik och klasspolitik, men däremot ingen motsättning mellan klasspolitik och enfrågerörelser (också kallade identitetsrörelser). Istället är det min uppfattning att klasskamp måste kombineras med kvinnokamp (feminism), antirasism, kamp mot förtryck av HBT-personer osv för att vi inom den socialistiska vänstern ska kunna bli framgångsrika.

Eftersom ingen utrett bakgrunden och utvecklingen av begreppet identitetspolitik har debatten blivit förvirrad som jag redan tidigare skrivit. Exempelvis har bloggen Vänstra Stranden hamnat totalt fel i analyserna och resonemangen. De debatterande bloggarna har i många fall helt enkelt inte förstått att begreppet förändrat betydelse under den korta tid det använts i svensk debatt. Men det har Kielos gjort. Olika inlägg som gått emot Kielos har därför helt missuppfattat var frågeställningarna står och argumenterar mot fantasier som jag ser det. Inte undra på att debatten blir förvirrad när begreppet ges olika tolkning av olika debattörer. Såväl Roya och delvis Axner skjuter följaktligen förbi målet när de argumenterar mot Kielos.

En politik från enfrågerörelser som syftar till att föra fram enskilda gruppers intressen är alltså inte vad som idag menas med begreppet identitetspolitik. Det finns i min uppfattning ingen motsättning mellan detta och klasskamp. Istället måste de olika frågorna komplettera varandra (om hur detta kan gå till tänker jag återkomma till). Inte heller bör begreppet identitetspolitik användas för att beskriva enfrågerörelsernas kamp, vilket Charlotte W påpekar i ett inlägg på sin blogg Kamferdroppar. Tyvärr har hon just missuppfattat begreppet på det sättet och argumenterar därefter.

En av de som däremot läst Kielos rätt är Peter Karlberg som skrivit två inlägg i debatten, ”Klassanalys och identitetspolitik” samt ”Feminism – identitetspolitik eller?”. I det andra inlägget kommenterar han Katrine Kielos andra inlägg i frågan, en artikel som ursprungligen publicerades i den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Peter Karlberg kritiserar med rätta i sin artikel en del rena motsägelser i Kielos resonemang i Tiden-artikeln.

Läs mer om flyktingfrågor, etnicitet, rasism och invandring
Debatt om integration och mångkultur
Öppna Gränser, Kampanj från Socialistiska Partiet år 2005.

Läs mer om feminism
Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp

Fjärde Internationalens HBT-resolution från 2003 (på engelska)

Andra bloggar om: Klass, Flyktingpolitik, Feminism, Identitetspolitik, Vänstern, Katrine Kielos