Folkomröstning om EU-fördraget - Ja tack

Ali Esbati har skrivit ett långt inlägg med samma konstaterande som jag gjorde i mitt första inlägg om det "nya" EU-fördraget. Det är samma förslag som det grundlagsförslag som fransmännen och holländarna förkastade i folkomröstningar. Så här skiver Esbati bland annat:

Det nya förslaget är i princip detsamma som det gamla; ni vet det som under märkliga former framarbetades av en grupp huvudsakligen bestående av äldre herrar (konventets medelålder var nästan 70), ledda av en riktigt gammal högerstöt, Frankrikes ex-president Valéry Giscard d’Estaing, prackades på motsträviga européer med grandiosa kampanjer samt sändes ut i rymden, för att därefter förkastas i folkomröstningar i Holland och Frankrike.

Ali Esbati argumenterar också mot en EU-stat. Där är jag inte riktig med honom. För mig är det innehållet i en EU-stat som är det viktiga, inte förekomsten i sig. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig en EU-stat med ett demokratiskt funktionssätt. En EU-stat som inte per automatik och via lagstiftning är nyliberalt. Jag förkastar alltså det nuvarande EU på grund av innehållet, men inte tanken på en europeisk stat i sig. Jag har alltså inget principiellt emot det som Esbati kallar överstatlighet och jag kan kalla en större internationell gemenskap. Det är innehållet i det fördrag som nu föreslås som är problemet. Däribland det som Esbati kallar marknadsfundamentalism:

Marknaden är vägen, sanningen och livet. Nationella lagar som tillkommit eller planeras för att uppfylla regionalpolitiska mål, jämlikhetssträvanden, miljömål, konsumentskydd, hälsomål (alkoholpolitik! Se nedan) prövas mot marknadens ”frihet”. Offentlig upphandling, statliga monopol, arbetarskydd, nationell reglering av tjänstemarknaden – allt blir föremål för kontinuerliga angrepp av det nyliberalt uppskruvade maskineriet. De institutioner som inspirerades av nyliberalismens framstötar under 1980-talets slut och 1990-talets början, blir fortsatt viktiga för unionens funktionssätt och upphöjs till konstitutionella element.

Jag ser det som självklart att Europas befolkningar borde få möjlighet att säga sitt om det nya fördraget(grundlagen) i folkomröstningar. Så om inte borgarregringen vill ornda en folkomröstnign frå vi genom politisk kampanjer försöka driva igenom att det blir av. Det är upp till oss att göra detta. Dags att sätta igång med opinionsarbetet för en folkomröstning kring det nya EU-fördraget. Eller ska vi säga omröstning om det gamla förslaget till EU-grundlag som ju bara fått nytt namn. Och som Jens Holm skriver, majoriteten i Sverige vill ha en folkomröstning. Han baserar sig på en opinionsundersökning beställd av vänsterpartiet. Och enligt SOM-institutet tror svenskarna att vi kan påverka Europa mer. Så låt oss då göra det genom att få folkomrösta.

Borgarmedia: DN1, SVD1, AB1, DN2, AB2, SVD2,
Bloggare: Pelaseyed, Hanna Löfqvist1, Hanna Löfqvist2, Peter Gustavsson,
Andra bloggar om: EU, Politik, Nyliberalism, Folkomröstning, Europa

Postmodernismen, del 6

Nu ska jag skriva om hur jag tycker vänstern kan använda begreppet postmodern. För mig har detta begrepp inte nödvändigtvis något med de postmoderna tänkarna att göra. Det postmoderna samhället är för mig detsamma som det senkapitalistiska samhället, den globaliserade kapitalismen, det individualiserade samhället, det samhälle som skapas av nyliberalismen.

På det sättet används ordet av Fredric Jameson i boken The Cultural Logic of Late Capitalism där han också referar till Ernest Mandel och dennes begrepp Senkapitalism. Andreas Malm använder också Ernest Mandel, tillsammans med Antonio Gramsci, när han kritiserar postmodernisterna Hardt/Negri.

Jag anser däremot att de postmoderna tänkarna, såsom Derrida, Foucault etc är fina redskap för makten i samhället, vilket jag ockå berörde i del4 av min serie om postmodernismen. De används för att försvara nyliberalismen, något som också Jimmy Sand varit inne på tidigare i en essä, Du sköna nya värld?: En essä om politik och kultur i globaliseringens tidevarv (2002). Han kopplar där samman Lyotard med nyliberalismen och resonerar utifrån Jameson och Mandel med flera. På sin blogg har Jimmy skrivit mer om detta, Senkapitalismens kulturella logik och Senkapitalismens kulturella logik II.

Läs mer om Fredric Jameson: DN1, Tesugen
Läs mer om Ernest Mandel: Mandelarkivet, Mandel på svenska
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Fredric Jameson, Postmodernism, Nyliberalism, Vänstern