Det bisarra Sverige

Det finns en del som är bisarrt i Sverige. Bland det mest bisarra som finns är det faktum att det finns folk som vill ha statlig historieskrivning, censur, vill att alla människor ska kunna tvingas till passiv rökning, såna som nyliberaler, centerpartiet, CUF, moderaterna, kristdemokraterna och Merit Wager i dagens SVD.

Förutom att jag tycker Merit Wager har totalt fel om rökningsfallet så finns det några andra saker i hennes debattinlägg som jag håller med om. Det är bisarrt att domstolar ska behöva behandla grannars fejder om ljudet från en flagglina etc. Sånt måste kunna lösas utan domstolar med lite sunt förnuft och hederligt ansvarstagande, precis som hon skriver.

Men jag tycker också att hon har helt fel när hon ger sig till att kasta skulden, för att folk går till domstolar och polisen med småärenden, på den svenska lagstiftningen. Orsaken är inte lagstiftningen. Orsaken är fragmentiseringen av samhället, individualiseringen. Idealet om att var och en ska klara sig själv är problemet. Sönderslagningen av kollektiva gemenskaper, av solidaritet, gemenskap, umgänge grannar emellan är problemet. Den extrema individualismen som frodas i den nyliberala politikens spår. En politik som går ut på att allt ska väljas individuellt, du ska bara se till dig själv och skita i andra. Det är orsaken till de problem som beskrivs i SVD-artikeln.

Tror sjutton att en sån politik, ett samhälle som uppmuntrar sånt hos sina medborgare får problem med ansvarstagande och sunt förnuft. Ty ansvarstagande och sunt förnuft kräver att vi känner samhöriget och gemenskap med våra grannar och arbetskamrater.

En återgång till ett samhälle byggt på solidaritet, gemensamma intressen och samhörighet är svaret på de problem Wager pekar så tydligt på. Hon har sett problemen och tycker de är bisarra. Men det hon föreslår som lösning kommer bara att göra det värre. Bisarra lösningar à la Wager är inte rätt sätt att lösa bisarra problem.

Och att fackliga konflikter kan stoppa tidningar från att trycka även frilansares artiklar är inte ett dugg bisarrt. Strejkbryteri är ju aldrig acceptabelt.

Andra bloggar om: Lagstiftning, Postmodernism, Identitetspolitik, Merit Wager, Individualism, Liberalism, Nyliberalism, Samhälle, Politik, Regelraseri

Rojalismen som dokusåpa

I en debattartikel i DN målas en ny sorts rojalism ut. En rojalism baserad på kvinnors tyckande och stöd för kungahus. En rojalism baserad på kändisskap och individualism. Där ockultism och nyreligiösa attityder ökar stödet för kungahusen istället för tvärsom.

Artikelns författare Carl-Erik Grimstad menar att det vi ser är utvecklingen av den postmoderna monarkin där de enskilda individerna och deras strävan att bli kända för att vara kända är den huvudsakliga ingrediensen.

Jag tvivlar inte på att Grimstad har rätt i sin analys av den postmoderna monarkin. Med dess ibland kvarlevande feodala inslag av äktenskap för maktens skull etc. Med fokuseringen på kändisskap och individ.

Då kan jag heller inte förstå varför vi med skattemedel ska finansiera några människors vilja att vara dokusåpakändisar i verkligheten så att säga. Låt dem finansiera sin dokusåpa-karriär själva. Avskaffa monarkin.

Andra bloggar om: Postmodernism, Rojalism, Monarki, Republik, Politik, Samhälle, Kungahuset
-------------------------------------------------------------------------------
Övrigt som finns att läsa i bloggosfären av intresse är bl.a. Esbati och Jinge om kommunisthets, Approximation om klyftan mellan fattiga och rika, Motvallsbloggen om Stureplansprofilerna och Eva Lundgren och Erik Svensson om historien Rothstein-Lundgren

Kritiken av det postmoderna

Jag har skrivit en rad av inlägg med kritik av postmodernismen inom vänstern. Denna kritik mot delar av vänstern som tycks vara regelbundet återkommande. Nu har Johan Sjölander skrivit en rolig ironi på sin blogg, Varför dagens vänster suger. Ironiskt och vasst. Några som gör bra kommentarer till den ironiska artikeln är Erik Svensson på bloggen Biology and Politics och Ali Esbati.

Själv har jag också kritiserat identitetspolitik i ett flertal inlägg, inklusive ett om Karolina Ramqvist och bland annat hänvisat till ett par artiklar i tidningen Internationalen, Politik är klass och "Ska vi snacka vänstern, så får vi snacka klasskamp".

Karolina Ramqvist går i svaromål mot Internationalen och Mikael Wiehe i ett inlägg på sin blogg, Mikael Wiehe läser Arena.

Kritiken av postmodernismen i vänstern är inte ny som sagt. Men i Sverige ligger vi kanske lite efter. Alex Callinicos kritiserar postmodernsimen i sin bok, An Anti-Capitalist Manifesto från 2003, av vilken en liten del finns översatt till svenska och publicerad i Fronesis nr 16-17. Naomi Klein kritiserar identitetspolitik och postmodernism samt konsekvenserna av detta i sin kända bok No Logo från år 2000 (på svenska 2001).

Håkan Blomqvist har skrivit om postmodernismens konsekvenser och de intellektuellas kapitulation i inlägget Klappa muslimerna på huvudet på bloggen Mullvaden.

Andra bloggar om: Identitetspolitik, Postmodernism, Karolina Ramqvist, Politik,

Pomovänstern igen

Jimmy Sand har skrivit ett alldeles utmärkt inlägg på sin blogg, Pomovänster del 2, med anledning av min serie på 6 inlägg om Postmodernism och Pomovänster. Han både kritiserar och håller med mig på många för mig väsentliga punkter. På en punkt klargör också Jimmy sin syn på Gramsci och det kan konstateras att vi inte alls är oense på den punkten som jag trodde.

Framförallt håller Jimmy inte med om min koppling mellan strukturalismen (Althusser) och de postmoderna tänkarna. Inte heller håller han med om kritiken mot Foucault. Båda dessa saker ämnar jag återkomma till. Det kan ju vara så att jag har fel.

Han aviserar också ytterligare ett inlägg med anledning av mina inlägg. Jag väntar med att ha några mer omfattande synpunkter tills det inlägget är klart.

Bloggare som kommenterar: Frihet och Sanning, dialektiken (som citerar nåt Jimmy och jag är överens om, för att sen ta det som en utgångspunkt för att inte hålla med om nåt jag skrivit (eller ?), intressant) En bris av frisk luft (som kallar mig idiot, å andra sidan verkar bloggaren tycka att alla som använder ordet postmodern är idioter, så det ska väl inte tas så allvarligt.)

Andra bloggar om: Louis Althusser, Postmodernism, Michel Foucault, Politik

Vad är det för fel med identitetspolitik?

En massa säger jag. Identitetspolitik eller livsstilspolitik är motsatsen till en politik inriktad på social rättvisa och jämlikhet. Motsatsen till klasspolitik. Läs vad jag tidigare skrivit om identitetspolitik. Fadern till identitetspolitiken anser jag att postmodernismen är och det har jag också skrivit en del om. Identitetspolitik är för mig borgerligt och individualistiskt och innebär ett samhälle som är sämre för arbetarklassen och sämre för de fattiga. Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och de flesta ledande politiker omfattar identitetspolitiska tankegångar. Något som leder till att de alla för eller är för en politik som gynnar de rika, borgarklassen.

En av medlemmarna i redaktionen för Tidskriften Röda Rummet tipsade mig om en liten artikel i Svenska Dagbladet som också tog upp ämnet, Upplivande utmaning av mångfalden, i vilken den amerikanske författaren Walter Benn Michaels ifrågasätter mångkultur, mångfaldskultur och identitetspolitik.

Ju mer uppmärksamhet för mångfaldsfrågorna, desto mindre fokus på fattigdomen och de enorma löne­skillnaderna.

// Särskilt kritisk är Michaels mot liberalerna och vänstern som han menar förvandlat klasskampen till kulturkamp. Genom sin fixering vid identitetspolitiken undviker de klassfrågorna och går därmed den reaktionära högerns ärenden.

Erik Åsard som skrivit artikeln efterfrågar en politik i Sverige som kombinerar "ekonomisk tillväxt, rättvis fördelning och ökad integration". Personligen anser jag att det finns ett parti som presenterat en sån politik och det är Socialistiska Partiet. Jag kanske också ska nämna att jag inte är överens med alla tankegångar som verkar finnas i boken, men tycker ändå den verkar intressant.

Katrine Kielos har precis skrivit en intressant recension av en bok, Bögjävlar, som verkar kritisera identitetspolitiken och dess konsekvenser för den svenska gaykulturen. I Aftonbladet i mars i år gav sig Belinda Olsson på identitetspolitikens konsekvenser (som jag tolkar det) för den svenska feminismen, Bang är knädjupt i gnällträsket. Det verkar dock som om det kritiserade numret inte står att återfinna i någon form på Bangs hemsida. Endast en av artiklarna undgår Olssons kritik:

En av få som klarar att lyfta en viktig diskussion om klass är Susanna Alakoski. Utan gnäll, utan att fastna i klyschor eller det totalt självupptagna, skriver hon i samma nummer om hur klassamhället fortfarande slår ner många människor och skapar fruktansvärda underlägen och klyftor.

En läsare av min blogg blev upprörd när hon i mitt första inlägg om postmodernismen läste ett citat där en person ansåg att nazismen och politiken som fördes i den tidens Tyskland var den slutgiltiga formen av identitetspolitik. Hon blev så upprörd att hon inte ens kommenterade det hela på min blogg utan skrev en kommentar hos Mr Brown istället.

Den citerade personen är dock inte ensam om att identifiera identitetspolitik och dess konsekvenser med rasism. På nätet hittade jag en D-uppsats vid Luleå Tekniska Universitet som gör detsamma, Folkmordet i Rwanda - en ny form av identitetspolitik? av Helen Harby.

Intressant?
Andra bloggar om: Identitetspolitik, Postmodernism, Socialistiska Partiet, Politik, Klass, Arbetarklass

Postmodernismen, del 6

Nu ska jag skriva om hur jag tycker vänstern kan använda begreppet postmodern. För mig har detta begrepp inte nödvändigtvis något med de postmoderna tänkarna att göra. Det postmoderna samhället är för mig detsamma som det senkapitalistiska samhället, den globaliserade kapitalismen, det individualiserade samhället, det samhälle som skapas av nyliberalismen.

På det sättet används ordet av Fredric Jameson i boken The Cultural Logic of Late Capitalism där han också referar till Ernest Mandel och dennes begrepp Senkapitalism. Andreas Malm använder också Ernest Mandel, tillsammans med Antonio Gramsci, när han kritiserar postmodernisterna Hardt/Negri.

Jag anser däremot att de postmoderna tänkarna, såsom Derrida, Foucault etc är fina redskap för makten i samhället, vilket jag ockå berörde i del4 av min serie om postmodernismen. De används för att försvara nyliberalismen, något som också Jimmy Sand varit inne på tidigare i en essä, Du sköna nya värld?: En essä om politik och kultur i globaliseringens tidevarv (2002). Han kopplar där samman Lyotard med nyliberalismen och resonerar utifrån Jameson och Mandel med flera. På sin blogg har Jimmy skrivit mer om detta, Senkapitalismens kulturella logik och Senkapitalismens kulturella logik II.

Läs mer om Fredric Jameson: DN1, Tesugen
Läs mer om Ernest Mandel: Mandelarkivet, Mandel på svenska
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Fredric Jameson, Postmodernism, Nyliberalism, Vänstern

Pomovänster - nej tack, del 5

Efter att ha behandlat makten i ett antal inlägg är det nu dags för postmodernismens och poststrukturalismens syn på på förnuftet. Så här skriver Richard Wolin en artikel i tidskriften Axess:

"På de avslutande sidorna av Vansinnets historia hyllade Foucault ”icke-förnuftets suveräna verksamhet” som aldrig kan reduceras till rubbningar som kan ”botas”. Foucaults kontrast mellan den moderna vetenskapliga världsåskådningens exkluderande praktik, vars uppkomst sammanföll med Descartes Avhandling om metoden, och ”vansinnets” ickekonformistiska potential i dess egenskap av ”annat” än förnuft, bidrog till att omformulera den teoretiska agendan för en hel generation franska intellektuella.

Inte ens Derrida, som formulerade en kraftfull kritik av Foucaults resonemang, var i grunden oense med den senares centrala påstående att förnuftet i grund och botten är en mekanism för förtryck som opererar genom exklusioner, tvång och förbud. Derridas egna anklagelser mot ”logocentrismen” eller förnuftets tyranni förmedlar en likartad grundtanke: ända sedan Platons tid har det västerländska tänkandet gett uttryck för en systematisk ofördragsamhet mot skillnader, mot det som är annorlunda och heterogent. Efter de prejudikat som etablerats av Nietzsche och Heidegger framträdde dekonstruktionen för att störta och montera ned förnuftets föregivet livsförnekande, förutfattade meningar med dess allomfattande ambitioner.

På ett liknande sätt blev Jean-François Lyotard beryktad för sitt kontroversiella jämställande av ”samtycke” med ”terror”. Föreställningen om en frivillig, rationell överenskommelse är en fantasi, hävdar Lyotard. Under fernissan av ömsesidighet döljer sig makten. Detta vitt spridda tvivel om möjligheterna att lösa tvister genom språket är ännu ett av poststrukturalismens kännetecken."

Jag håller med om ovanstårende och menar att i en användbar och vettig socialism och vänster måste förnuftet ha en plats. Stöd för detta kan man hitta hos en annan modern tänkare, nämligen Jürgen Habermas. Varför ska vi i vänstern använda oss av de problematiska tankegångarna hos postmodernister, när det finns bättre verktyg för att förklara verkligheten och visa på vad vi behöver göra. Det finns ingen anledning alls , menar jag, utan postmodernsimen (inkl senmodernismen, poststrukturalismen etc) ska förkastas. Ska klasskamp, klassbegrepp och maktens erövrande sättas på tapeten igen behöver vi andra verktyg och filosofier än postmodernismen.

En annan kritiker av postmodernismen är Philippe Corcuff som lutar sig på bland annat Maurice Merleau-Ponty, en existentialist som tog en annan väg än Jean-Paul Sartre. Dessa brukar föras till det som kallas den franska marxismen (till vilken även såna som Daniel Bensaïd och Pierre Bourdieu hör). Han menar att postmodernismen visar på en uppgivenhet och bäddar för en mörk framtid. Jag har tyvärr bara hittat texter av honom på franska och min förståelse av det språket är inte tillräckligt bra för att jag ska kunna förstå mycket mer än det jag skrev ovan. En som också inspirerats av Merleu-Ponty är den amerikanska feministen Iris Marion Young föras. Hennes utkast till en teori som kan hantera klass, könsmotsättningar rasism i en enhet, utan att hemfalla åt individualism och identitetspolitik har jag skrivit om tidigare.

Nu har jag också antytt var jag vill att vänstern ska hämta sina teorier, istället för från postmodernismen. Mer om detta ska jag skriva senare.

Intressant?
I DN om Derrida, Habermas och 11 september 2001, även i SVD (en fråga där bägge verkar ha hamnat helt fel.)
Om postmodernism, Derrida och Habermas med mera på olika bloggar: strötankar och sentenser om Rorty och tidskriften Fronesis, Prometheus, Ge oss ett val, om Nancy Fraser (nämns av Richard Wolin) och hennes kritik av Judith Butler, som Richard Wolin nämner i sin artikel.
I DN om det nummer av Axess där kritiken av postmodernismen finns.
Andra bloggar om: Vänstern, Postmodernism, Poststrukturalism, Politik, Pierre Bourdieu, Jürgen Habermas, Michel Foucault, Jacques Derrida
Läs mina tidigare inlägg om postmodernism och vänstern.

Pomovänster - nej tack, del 4

Jag har ägnat tre inlägg åt postmoderna teorier, dess syn på makten och hur postmoderna teorier letat sig in i vänstern. Jag menar att det inte är bra för vänstern att använda sig av postmoderna teorier för att försöka förklara vad vi ska göra åt orättvisorna i världen. Däremot kan man använda begreppet postmodernt samhälle om det nuvarande stadiet av det kapitalistiska samhället. Även om jag kanske föredrar det av Ernest Mandel myntade uttrycket Senkapitalism istället. Men det behöver inte betyda att vänstern ska bli postmodern och anamma postmoderna teorier för att förändra världen.

När Blair utformade sin sorts socialdemokrati baserades mycket av tankegångarna på den postmoderne tänkaren Anthony Giddens. På samma sätt har Michel Foucault influerat svensk socialdemokrati, exempelvis kring tidskriften/tankesmedjan Arena. Den moderna svenska socialdemokratin med Mona Sahlin i spetsen har tagit intryck från denna tankesmedja och från den engelska blairismen. Postmodernismen blir alltså ett sätt att fomulera en politik som bevarar det existerande politiska/ekonomiska systemet. Ett sätt att konstruera en politik med utgångspunkt i att det inte finns någon grupp som har makten i samhället. Finns ingen grupp som har makten behöver man inte kämpa för att fördela makten eller ta ifrån makthavarna makten. Det blir helt meningslöst att göra motstånd och klassamhället förnekas eller förklaras som betydelselöst.

Kvar blir då enbart identitetspolitik baserad på den individualism som finns i det nuvarande stadiet av kapitalismen. En sådan politik baserad på individualism, mångfald av identiteter, där varje människa är en fritt seglande enhet som väljer och vrakar bland olika möjligheter för individen kommer aldrig att kunna leda till en förändring av samhället.

När delar av den intellektuella vänstern också hemfaller åt sådana teorier kommer de också att finna att de blir försvarare av det existerande och inte kommer att kunna formulera något alternativ till den socialdemokrati vi har idag. De missar därmed också chansen att formulera ett kraftfullt alternativ till nyleninisters (gamla maoister, stalinister etc) teorier. Det är inte bra för vänstern. Därför måste vi säga nej till postmodernismen. Nej till Pomovänstern.

Stöd för denna inställning har jag hämtat hos en rad källor och författare, däribland;
Richard Wolin som visar på varför vänstern inte kan/borde/ska vara postmodern i sin artikel "Frigörelsen förvandlas till förtryck - från Spengler till Derrida". Andreas Malm visar hur oanvändbar postmodernismen är för att beskiva vad som händer i världen (i sin specifika allians med den autonoma marxismen) när han kritiserar Hardt/Negris Imperiet. Katrine Kielos har flera gånger kritiserat identitetspolitiken hos socialdemokratin och jag har kritiserat den mer allmänt.

När man förnekar att makten finns någonstans och säger att den finns överallt så förnekar man också möjligheten att göra något åt situationen. Möjligheten att förbättra samhället inför framtiden. Möjligheten att göra uppror mot makten. Det är inte bra för de fattiga, det är inte bar för arbetarklassen. Därför hör postmodernismen inte hemma i vänstern. Därför ska vi säga nej till Pomovänstern.

Läs mer: Jimmy Sand skriver om Pomovänster, Mr Brown också. Alex Callinicos har skrivit kritik, Toni Negri in Perspective. Följande debatter har också bäring på det som jag skrivit om i mina hittills fyra (inkl. denna) artiklar om postmodernism; Förändra världen utan att ta makten, Debatt om imperialism, Strategi för vänstern. Bland deltagarna i debatterna märks Andreas Malm, Ulf Karlström, Charles Post, Claudio Katz, Antoine Artous, Alex Callinicos, John Holloway, Daniel Bensaïd, Hilary Wainwright, Phil Hearse, François Sabado och François Duval.

Mina tidigare tre artiklar:
Postmodernismen - inget för vänstern, del 1
Postmodernismen - inget för vänstern, del 2
Postmodernismen - inget för vänstern, del 3

Intressant?
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Anthony Giddens, Michel Foucault, Postmodernism, Vänstern, Politik
Technorati: Ernest Mandel, Michel Foucault, Anthony Giddens, Postmodernism, Vänstern, Politik

Postmodernismen - inget för vänstern, del 3

I mitt förra inlägg skrev jag att det var för mig oklart varför de autonoma kommit att omfatta postmodernistiska teorier. Nu har jag forskat lite och kommit vissa saker på spåren. Det visade sig vara mycket enkelt, den italienska autonoma marxismen på 70-talet och framåt lät sig inspireras av tänkare som Foucault, Deleuze, Guattari, Lyotard, Virilio. En av de som lät sig inspireras var Antonio Negri. En text som behandlar denna utveckling är Från kommunikation till kommunism av Jan Sjunnesson 1997. Andra texter som tar upp ämnet är Har kejsaren några kläder, som är en recension av Hardt/Negris Imperiet och på bloggen En bris av frisk luft behandlas också ämnet, Flyktiga tankar efter att ha läst...

Motkraft sammanfattar det hela så här:

Operaism och autonom marxism:Operaismo ("arbetarism") är en variant av marxism som utvecklades under femtio och sextiotalet i framför allt Italien. Teorierna vidarutvecklades på sjuttiotalet av den italienska autonomia-rörelsen. Dessa marxistiska teorier, som lägger sin fokus på arbetarklassens självständiga kamp mot att inordnas i kapitalet och ser denna kamp som kapitalets drivkraft, har kommit att kallas för autonom (egentligen autonomistisk) marxism.
Postautonoma teorier: Den autonomistiska teoribildningen har aldrig varit homogen eller stillastående. Under 80-talet och 90-talet korsbefruktades teorierna med fransk poststrukturalism. I Italien fick dessa tankar sitt starkaste fäste kring de autonoma sociala centrena. En stor del av denna teoretiska diskussion finns populariserad och sammanfattad i Toni Negri och Michael Hardts bok Imperiet.

En annan väg som det postmoderna teorierna kommit in i de autonoma och anarkistiska kretsarna verkar vara via personer som arbetat med fångfrågor och på det sättet influerats av Foucaults tankegångar om makten. En som skrivit en bok om detta är kriminologen Magnus Hörnqvist, Foucaults maktanalys. Ett citat från den boken:

"Vi vet idag med tillräcklig säkerhet vilka som exploaterar vilka, vilka som tar emot profiterna, vilka som är inblandade och vi vet ur det går till när profiterna investeras på nytt. Men när det gäller makten ... Vi vet att den inte är i händerna på de som styr. Men det är klart, idén om den härskande klassen har aldrig givits en adekvat formulering"

Med start i detta citat diskuteras, försvaras och kritiseras Michel Foucault i en tråd på socialism.nu, som är ett diskussionsforum för främst anarkister, syndikalister och autonoma.

Andreas Malm kritiserar Antonio Negris och Michael Hardts teorier om makten (vilka är hämtade från Foucault och från så kallade poststrukturalister som Jacques Derrida), utifrån dess implikationer för imperialismen, i sin bok, När kapitalet tar till vapen. Kapitlet i fråga finns att läsa på nätet. Kort sagt innebär hans kritik att Hardt/Negris teorier inte kan förklara dagens kapitalsim och i själva verket snarast utgör ett försvar för USA:s dominans. Detta genom att förneka att den existerar. I slutändan blir det därmed i praktiken ett försvar av kapitalismen. Så här skriver Andreas Malm om det:

"Det finns i teorin om imperiet en tendens till apologi för makten. Säkerligen är det inget som Hardt och Negri avsett, men logiken i deras tankar leder rakt in i imperialismens famn. Vad USA självt säger när landet drar i krig är just att man inte agerar i eget intresse, utan för att värna den globala rätten. och det är så USA vill marknadsföra sina aktioner: som något som måste utföras för att stoppa en ondska. Som en polisiär hantering av kriminella fiender till civilisationen.

Poststrukturalismens fixering vid maktens centrumlöshet och den autonoma marxismens vid dess reaktivitet får Hardt och Negri att låta som ett eko av Vita huset: USA påtvingar inte den övriga världen sin vilja, utan gör det världen behöver och ber om. Inte minst viktigt saknar de varje begrepp om förevändningar för krig.
//
Synen på makten och kapitalet som ett platt nät där ingen identifierbar aktör utövar exploatering påminner besvärande mycket om liberalernas osynliga hand. Den neoklassiska föreställningen om ekonomiska kriser har alltid varit in marknaden sköter sig väl och framskrider i jämvikt om den lämnas i fred från externa chocker - som arbetarkamp. Om det inte vore för att arbetarna strejkade och drev upp sina löner skulle kapitalismen inte hamna i kris, säger neoklassikerna, säger nyliberalerna, säger Hardt och Negri. Konfronterade med denna invändning har de senare stått handfallna. Det måste vara något fundamentalt fel med Hardt och Negris teori."

Jag tycker Andreas Malm i sin bok gör upp med postmodernism, poststrukturalism (jag anser att båda "skolorna" är en del av strukturalismen, se Richard Wolins artikel i Axess) och autonom marxism på ett sådant sätt att han klart visar varför de är oanvändbara verktyg i dagens värld. Hardt och Negri duger inte ens till att beskriva dagens verklighet, än mindre vara till nån hjälp när det gäller att förändra den.

Ett försvar för Foucaults maktbegrepp finns på bloggarna strötankar och sentenser och Ge oss ett val. När Andreas Malm själv konstruerar en teori i stället för Hardt/Negris gör han det utifrån Antonio Gramsci och Ernest Mandel (texter av Mandel). En annan som behandlar Gramsci är Jimmy Sand som har bloggen strötankar och sentenser. I sin post menar Jimmy att man inte behöver skilja på klasspolitik och identitetspolitik. Han tar stöd av Gramsci för detta. Jag tro han har fel där. Malm använder Gramsci just för att bekämpa postmodernistiska teorier och identitetspolitik är ett resultat av dessa. Detta får jag återkomma till. Vidare kopplar Malm ihop Gramsci och Mandel, vilket enligt Sand borde vara omöjligt. Så är det naturligtvis inte, men den debatten hör hemma i något annat inlägg.

Andra bloggar om: Antonio Negri, Antonio Gramsci, Michael Hardt, Michel Foucault, Autonom marxism, Postmodernism, Strukturalism, Poststrukturalism

Postmodernismen - inget för vänstern, del 2

Det kan ibland vara svårt att förstå hur vänstern kommit att omfatta postmoderna teorier. Detta med tanke på vänsterns traditionella områden med social rättvisa och en politik baserad på de ekonomisk förhållandena i samhället. Postmodernismen med sådana som Anthony Giddens, Michel Foucault och andra lägger ju tyngpunkten på annat håll. Visserligen har vi ju Michael Hardt och Antonio Negri som försökt sig på en förening av ekonomi och postmodernism à la Foucault. För länkar till kritik av Hardt/Negri se Postmodernismen - inget för vänstern, del 1. Så här skriver Richard Wolin i en artikel i tidskriften Axess:

"Enligt den vedertagna uppfattningen är både poststrukturalism och postmodernism rörelser som tillhör den politiska vänstern. Men det är ett anspråk som snabbt faller samman vid en närmare granskning. Vänstern har ju trots allt i ett historiskt perspektiv varit pålitligt rationalistisk och universalistisk, försvarat demokrati, jämlikhetssträvanden och mänskliga rättigheter. Ett av den politiska vänsterns kännetecken har varit dess vilja att ta sig an frågor som handlar om ”social rättvisa”. Den har systematiskt ifrågasatt trångsynta definitioner av frihet som sanktionerar oerhörda skillnader i rikedom, och i stället krävt att den formella jämlikhetens förespråkare möter socialt missgynnade gruppers behov på halva vägen. Gång på gång har vänstern tvingat det borgerliga samhället att leva upp till demokratiska normer och trotsat trångt individualistiska föreställningar om rättigheter såväl som politiska och ekonomiska eliters plutokratiska ambitioner.²⁵ Den som studerar den utveckling som moderna samhällen har genomgått kan således iaktta en ryckvis förflyttning framåt, från medborgerlig till politisk och social jämlikhet."

Detta är något som jag håller med om. Och det blir som jag ser det väldigt svårt att förena med psotmodernismens och poststrukturalismens avståndstagande från förnuft och avvisande av att makten finns hos vissa grupper av människor. Men vad kan då var anledningen till att postmodernismen anammats av många inom vänstern, med resultat en världsfrånvänd teoretiserande kultur där man lämnat de social rättvisefrågorna till nån annan. Det är ganska lätt att förstå när det gäller den ena av de två grupper inom vänstern som anammat postmoderna teorier. Den gruppen är högskolevänstern/den intellektuella som man i Sverige kan se bland annat runt tidskrifterna Arena och Fronesis, men även kring Vägval Vänster.

Det beror uppenbarligen på traditioner från 1970-talet då den så kallade strukturella marxismen eller Althusser-skolan, uppkallad efter Louis Althusser, hade stort inflytande i svensk akademiska marxistiska kretsar, bland annat kring tidskriften Zenit. I dessa kretsar ingick bl.a. en av grundarna av Vägval Vänster, Johan Lönnroth. Althussers teorier låg till grund för det som skulle komma att kallas Eurokommunismen, ett projekt som gått i stöpet totalt. De partier som blev eurokommunistiska är idag i huvudsak partier som i praktiken övergivit antikapitalismen. Det svenska Vänsterpartiet är ett sådant exemepl. En annan som tillhörde denna skola är Nicos Poulantzas. En debatt mellan honom och en mer traditionell marxist kan läsas på SP:s hemsida. Althusser-skolan är som sagt en strukturalistisk variant av marxism. Postmodernismen kan också anse vara strukturalism, eller i alla fall bygga på strukturalismen som den formulerats av sådana som Claude Lévi-Strauss. Det kanske inte är så att man kan säga att traditionen i den svenska intellektuella vänstern är obruten, utan det är kanske snarare ett utslag av ett alltför överdrivet intresse av fina teorier på bekostnad av praktiskt politiskt arbetet i verkligheten, som gjort att postmodernismen fått fäste i samma kretsar där den strukturella marxismen hade sitt fäste på 1970-talet.

Den andra gruppen som anammat postmoderna teorier är delar av den autonoma/anarkistiska vänstern. Detta är ännu mer oförståeligt och jag har ingen riktigt bra idé om varför ännu. Men det har troligen med arbetet kring antirasism och feminism att göra. Jag får återkomma om detta. Klart är att det även i denna miljö fått problematiska konsekvenser, livstilism, identitetspolitik osv.

Andra bloggar om: Postmodernism, Politik, Vänstern, Vänsterpartiet, Eurokommunism, Antonio Negri, Michael Hardt, Louis Althusser, Nicos Poulantzas, Strukturalism
Technorati: Antonio Negri, Michael Hardt, Louis Althusser, Vänstern, Postmodernism, Strukturalism, Politik

Postmodernismen - inget för vänstern, del 1

Jag läste ett intressant kritiskt inlägg om postmodernismen i den borgerliga, liberala tidningen Axess, "Frigörelsen förvandlas till förtryck - från Spengler till Derrida" . Artikeln är skriven av Richard Wolin, historieprofessor på City University i New York.

Den fick mig att tänka på och att börja läsa om postmodernism. Jag har redan tidigare funderat över om inte Foucaults teorier om att makten finns överallt och att man när man kämpar för förändringar i samhället i själva verket medverkar till att stärka de som redan har makten, leder till att det inte är någon idé att kämpa för att få det bättre. En uppgivenhet och en känsla av meningslöshet. Jag håller inte med allt som Wolin skriver, artikeln är trots allt främst ett försvar för liberalismen (Socialliberalismen som jag förstår det). Men också ett försvar för förnuftet och humanismen. Två värden som jag menar måste ingå i en socialists arsenal. Tolkningen av Foucault delar jag uppenbarligen med med Wolin som skriver:

"Om det verkligen förhåller sig så som Foucault påstår, att ”makten” finns över allt, verkar det ju så gott som meningslöst att bekämpa den. I stället för att bekämpa underordningen i praktiken föredrar postmodernister att hålla sig på relativt säker mark och ägna sig åt ”metapolitik” – den isolerade nivå av ”teori” där de största farorna är ”begreppsmässiga” och där konkret politik blir något lätt eteriskt.
Derrida har visserligen nyligen gett uttryck för ett förstulet intresse för en vag ”kommande demokrati” (democratie à venir/avenir), men vad detta metapolitiska dekret – så rikt på retorik och så fattigt på empiriskt innehåll – skall betyda får var och en försöka komma fram till själv."

Han kritiserar identitetspolitik utifrån samma ståndpunkter som Katrine Kielos och jag själv gjort tidigare:

"”Identitetspolitik” bemäktigar sig den traditionella vänsterns intresse för social rättvisa. Skillnader måste självfallet respekteras men det finns inte någon anledning att göra dem till en fetisch. Ett av problemen med ett okritiskt förhärligande av ”skillnad” är att det med lätthet kan resultera i en ny ”essentialism” i vilken frågor om gruppidentitet tilldelas en ställning som yttersta grundsats. Eftersom ansträngningar för att nå fram till samtycke a priori betraktas med hån och misstro tycks det så gott som omöjligt att återställa en meningsfull känsla av att tillhöra en politisk gemenskap. Historiskt har slutresultatet varit kulturvänsterns politiska marginalisering och fragmentering. I stället för att stimulera en hållning av aktiv protest har en inskränkt fokusering på gruppidentitet uppmuntrat en reträtt från politiken."

Och avslutningen av hans artikel är att säga att nazismen är den ultimata identitetspolitiken:

"Som en europeisk vän en gång uttryckte saken: ”identitetspolitik – det är vad de hade i Tyskland mellan 1933 och 1945”. Den kulturella politikens misslyckande speglar den nya vänsterns tillbakagång så som den har skildrats av Christopher Lasch och Richard Sennett: man har gett upp en oppositionell politik som är inriktad på den offentliga sektorn till fördel för en självupptagen ”narcissistisk kultur” som bara följer sin inre röst."

Det man kan säga är väl att postmodernismen är det som skapat identitetspolitiken och identitetspolitiken står emot kollektiva lösningar. Kollektiva lösningar är vänsterns sätt att frigöra individen. En trygg individ är en fri individ. Precis som en person jag träffade på en fest häromdan sa till mig. Hon kom som flykting från Östeuropa i början på 80-talet. "I öst var allting grått, alla byggnader etc, men människorna var trygga och färgstarka. I väst är byggnader och omgivning färgstarka, men människorna gråa."

Den individuella frihet, individaulismen, som postmodernism och nyliberalism skapat och vill vidareutveckla leder alltså till en likriktning av och en ofrihet för individerna. Det ständiga väljandet leder till otrygghet, att man blir upptagen med att anpassa sig till normen (under täckmantel av att man är unik). Så länge man måste sysselsätta sig med överlevnad ( i vårt moderna samhälle i form av ständiga val) är man inte fri. Först när överlevnaden är tryggad kan man vara fri. Tryggheten skapas alltså genom generella kollektiva lösningar.

Istället för relativistisk postmodernism måste vänstern vända sig tillbaka där vi en gång var. Vänstern måste ställa krav på social rättvisa, jämlikhet, mer demokrati etc.

En kritik av postmodern vänster, som Hardt och Negri, finns hos tidskriften Clarté, läs Mikael Nybergs Kalkonmarxismen. En annan kritik finns i Andreas Malms utmärkta bok, När kapitalet tar till vapen. En recension av Malms bok kan läsas hos tidskriften Röda Rummet. Clarté nr 3/06 har en rad artiklar om individen, individualismen och kollektivet. Mikael Nyberg har skrivit en annan artikel i LO-tidningen
och här finns ytterligare en kritik av Hardt/Negri.

Ett försvar av en postmodern identitetspolitik finns att läsa hos bloggen Vänstra Stranden (men han har missuppfattat begreppet identitetspolitik) som talar för ytterligare individualisering av politiken. Det gör också Hörsing. I i tidskriften Arena försvaras "Pomovänstern", som en debattör med samma förnamn som jag har, döpt den postmoderna vänstern till. Rasmus Fleischer buntar där ihop alla de inom vänstern som vill syssla med sociala frågor till något han kallar "nationalvänstern". Det ska jag komma in på i ett annat inlägg i framtiden. Strötankar och sentenser funderar över vad Pomovänster egentligen är i ett inlägg. Här skriver Mr Brown ett annat Pomovänsterinlägg som jag ser det.

Andra bloggar om: Vänstern, Klass, Identitetspolitik, Politik, Hardt, Negri, Social rättvisa, Postmodernism