Pomovänster - nej tack, del 5

Efter att ha behandlat makten i ett antal inlägg är det nu dags för postmodernismens och poststrukturalismens syn på på förnuftet. Så här skriver Richard Wolin en artikel i tidskriften Axess:

"På de avslutande sidorna av Vansinnets historia hyllade Foucault ”icke-förnuftets suveräna verksamhet” som aldrig kan reduceras till rubbningar som kan ”botas”. Foucaults kontrast mellan den moderna vetenskapliga världsåskådningens exkluderande praktik, vars uppkomst sammanföll med Descartes Avhandling om metoden, och ”vansinnets” ickekonformistiska potential i dess egenskap av ”annat” än förnuft, bidrog till att omformulera den teoretiska agendan för en hel generation franska intellektuella.

Inte ens Derrida, som formulerade en kraftfull kritik av Foucaults resonemang, var i grunden oense med den senares centrala påstående att förnuftet i grund och botten är en mekanism för förtryck som opererar genom exklusioner, tvång och förbud. Derridas egna anklagelser mot ”logocentrismen” eller förnuftets tyranni förmedlar en likartad grundtanke: ända sedan Platons tid har det västerländska tänkandet gett uttryck för en systematisk ofördragsamhet mot skillnader, mot det som är annorlunda och heterogent. Efter de prejudikat som etablerats av Nietzsche och Heidegger framträdde dekonstruktionen för att störta och montera ned förnuftets föregivet livsförnekande, förutfattade meningar med dess allomfattande ambitioner.

På ett liknande sätt blev Jean-François Lyotard beryktad för sitt kontroversiella jämställande av ”samtycke” med ”terror”. Föreställningen om en frivillig, rationell överenskommelse är en fantasi, hävdar Lyotard. Under fernissan av ömsesidighet döljer sig makten. Detta vitt spridda tvivel om möjligheterna att lösa tvister genom språket är ännu ett av poststrukturalismens kännetecken."

Jag håller med om ovanstårende och menar att i en användbar och vettig socialism och vänster måste förnuftet ha en plats. Stöd för detta kan man hitta hos en annan modern tänkare, nämligen Jürgen Habermas. Varför ska vi i vänstern använda oss av de problematiska tankegångarna hos postmodernister, när det finns bättre verktyg för att förklara verkligheten och visa på vad vi behöver göra. Det finns ingen anledning alls , menar jag, utan postmodernsimen (inkl senmodernismen, poststrukturalismen etc) ska förkastas. Ska klasskamp, klassbegrepp och maktens erövrande sättas på tapeten igen behöver vi andra verktyg och filosofier än postmodernismen.

En annan kritiker av postmodernismen är Philippe Corcuff som lutar sig på bland annat Maurice Merleau-Ponty, en existentialist som tog en annan väg än Jean-Paul Sartre. Dessa brukar föras till det som kallas den franska marxismen (till vilken även såna som Daniel Bensaïd och Pierre Bourdieu hör). Han menar att postmodernismen visar på en uppgivenhet och bäddar för en mörk framtid. Jag har tyvärr bara hittat texter av honom på franska och min förståelse av det språket är inte tillräckligt bra för att jag ska kunna förstå mycket mer än det jag skrev ovan. En som också inspirerats av Merleu-Ponty är den amerikanska feministen Iris Marion Young föras. Hennes utkast till en teori som kan hantera klass, könsmotsättningar rasism i en enhet, utan att hemfalla åt individualism och identitetspolitik har jag skrivit om tidigare.

Nu har jag också antytt var jag vill att vänstern ska hämta sina teorier, istället för från postmodernismen. Mer om detta ska jag skriva senare.

Intressant?
I DN om Derrida, Habermas och 11 september 2001, även i SVD (en fråga där bägge verkar ha hamnat helt fel.)
Om postmodernism, Derrida och Habermas med mera på olika bloggar: strötankar och sentenser om Rorty och tidskriften Fronesis, Prometheus, Ge oss ett val, om Nancy Fraser (nämns av Richard Wolin) och hennes kritik av Judith Butler, som Richard Wolin nämner i sin artikel.
I DN om det nummer av Axess där kritiken av postmodernismen finns.
Andra bloggar om: Vänstern, Postmodernism, Poststrukturalism, Politik, Pierre Bourdieu, Jürgen Habermas, Michel Foucault, Jacques Derrida
Läs mina tidigare inlägg om postmodernism och vänstern.

Postmodernismen - inget för vänstern, del 3

I mitt förra inlägg skrev jag att det var för mig oklart varför de autonoma kommit att omfatta postmodernistiska teorier. Nu har jag forskat lite och kommit vissa saker på spåren. Det visade sig vara mycket enkelt, den italienska autonoma marxismen på 70-talet och framåt lät sig inspireras av tänkare som Foucault, Deleuze, Guattari, Lyotard, Virilio. En av de som lät sig inspireras var Antonio Negri. En text som behandlar denna utveckling är Från kommunikation till kommunism av Jan Sjunnesson 1997. Andra texter som tar upp ämnet är Har kejsaren några kläder, som är en recension av Hardt/Negris Imperiet och på bloggen En bris av frisk luft behandlas också ämnet, Flyktiga tankar efter att ha läst...

Motkraft sammanfattar det hela så här:

Operaism och autonom marxism:Operaismo ("arbetarism") är en variant av marxism som utvecklades under femtio och sextiotalet i framför allt Italien. Teorierna vidarutvecklades på sjuttiotalet av den italienska autonomia-rörelsen. Dessa marxistiska teorier, som lägger sin fokus på arbetarklassens självständiga kamp mot att inordnas i kapitalet och ser denna kamp som kapitalets drivkraft, har kommit att kallas för autonom (egentligen autonomistisk) marxism.
Postautonoma teorier: Den autonomistiska teoribildningen har aldrig varit homogen eller stillastående. Under 80-talet och 90-talet korsbefruktades teorierna med fransk poststrukturalism. I Italien fick dessa tankar sitt starkaste fäste kring de autonoma sociala centrena. En stor del av denna teoretiska diskussion finns populariserad och sammanfattad i Toni Negri och Michael Hardts bok Imperiet.

En annan väg som det postmoderna teorierna kommit in i de autonoma och anarkistiska kretsarna verkar vara via personer som arbetat med fångfrågor och på det sättet influerats av Foucaults tankegångar om makten. En som skrivit en bok om detta är kriminologen Magnus Hörnqvist, Foucaults maktanalys. Ett citat från den boken:

"Vi vet idag med tillräcklig säkerhet vilka som exploaterar vilka, vilka som tar emot profiterna, vilka som är inblandade och vi vet ur det går till när profiterna investeras på nytt. Men när det gäller makten ... Vi vet att den inte är i händerna på de som styr. Men det är klart, idén om den härskande klassen har aldrig givits en adekvat formulering"

Med start i detta citat diskuteras, försvaras och kritiseras Michel Foucault i en tråd på socialism.nu, som är ett diskussionsforum för främst anarkister, syndikalister och autonoma.

Andreas Malm kritiserar Antonio Negris och Michael Hardts teorier om makten (vilka är hämtade från Foucault och från så kallade poststrukturalister som Jacques Derrida), utifrån dess implikationer för imperialismen, i sin bok, När kapitalet tar till vapen. Kapitlet i fråga finns att läsa på nätet. Kort sagt innebär hans kritik att Hardt/Negris teorier inte kan förklara dagens kapitalsim och i själva verket snarast utgör ett försvar för USA:s dominans. Detta genom att förneka att den existerar. I slutändan blir det därmed i praktiken ett försvar av kapitalismen. Så här skriver Andreas Malm om det:

"Det finns i teorin om imperiet en tendens till apologi för makten. Säkerligen är det inget som Hardt och Negri avsett, men logiken i deras tankar leder rakt in i imperialismens famn. Vad USA självt säger när landet drar i krig är just att man inte agerar i eget intresse, utan för att värna den globala rätten. och det är så USA vill marknadsföra sina aktioner: som något som måste utföras för att stoppa en ondska. Som en polisiär hantering av kriminella fiender till civilisationen.

Poststrukturalismens fixering vid maktens centrumlöshet och den autonoma marxismens vid dess reaktivitet får Hardt och Negri att låta som ett eko av Vita huset: USA påtvingar inte den övriga världen sin vilja, utan gör det världen behöver och ber om. Inte minst viktigt saknar de varje begrepp om förevändningar för krig.
//
Synen på makten och kapitalet som ett platt nät där ingen identifierbar aktör utövar exploatering påminner besvärande mycket om liberalernas osynliga hand. Den neoklassiska föreställningen om ekonomiska kriser har alltid varit in marknaden sköter sig väl och framskrider i jämvikt om den lämnas i fred från externa chocker - som arbetarkamp. Om det inte vore för att arbetarna strejkade och drev upp sina löner skulle kapitalismen inte hamna i kris, säger neoklassikerna, säger nyliberalerna, säger Hardt och Negri. Konfronterade med denna invändning har de senare stått handfallna. Det måste vara något fundamentalt fel med Hardt och Negris teori."

Jag tycker Andreas Malm i sin bok gör upp med postmodernism, poststrukturalism (jag anser att båda "skolorna" är en del av strukturalismen, se Richard Wolins artikel i Axess) och autonom marxism på ett sådant sätt att han klart visar varför de är oanvändbara verktyg i dagens värld. Hardt och Negri duger inte ens till att beskriva dagens verklighet, än mindre vara till nån hjälp när det gäller att förändra den.

Ett försvar för Foucaults maktbegrepp finns på bloggarna strötankar och sentenser och Ge oss ett val. När Andreas Malm själv konstruerar en teori i stället för Hardt/Negris gör han det utifrån Antonio Gramsci och Ernest Mandel (texter av Mandel). En annan som behandlar Gramsci är Jimmy Sand som har bloggen strötankar och sentenser. I sin post menar Jimmy att man inte behöver skilja på klasspolitik och identitetspolitik. Han tar stöd av Gramsci för detta. Jag tro han har fel där. Malm använder Gramsci just för att bekämpa postmodernistiska teorier och identitetspolitik är ett resultat av dessa. Detta får jag återkomma till. Vidare kopplar Malm ihop Gramsci och Mandel, vilket enligt Sand borde vara omöjligt. Så är det naturligtvis inte, men den debatten hör hemma i något annat inlägg.

Andra bloggar om: Antonio Negri, Antonio Gramsci, Michael Hardt, Michel Foucault, Autonom marxism, Postmodernism, Strukturalism, Poststrukturalism