Jag vill vittna!

Jag vill vittna om polisens lögner, jag vill vittna om polisens brutalitet, jag vill vittna om polisens övergrepp i samband med EU-toppmötet i Göteborg. Detta har visat sig vara svårt. Ingen har velat ta emot mitt vittnesmål. Jag har försökt hos flera polismyndigheter, hos överåklagarämbetet och kanske, kanske har jag nu fått tag på någon som vill lyssna, några namn har jag, ett par namn på poliser som ska utreda anmälningarna. Namn på Göteborgspoliser som ska utreda Göteborgspolisen. Det har varit svårt att nå dit, svårt och nästan omöjligt.

Först ringde jag till polisen i Göteborg och frågade. Växeln visste inte. Polisen jag så småningom kopplades till visste inte men tyckte jag kunde ringa till Stockholm. Jag ringde Stockholm, de visste inte, trodde i sin tur att någon i Göteborg skulle utreda det hela. Ringde Göteborg igen, nu blev jag kopplad till en som sa att ingen utredde, att alla anmälningar låg i en hög hos överåklagaren i Stockholm. Okey, dags att ringa överåklagaren, ingen där vet vem jag ska prata med, blir kopplad runt en stund. Ingen vet. Till slut föreslår de att jag pratar med polisen i Göteborg, för de är de som ska utreda det hela. Sålunda tillbaka på ruta noll. Ingen vill ha nåt vittnesmål. Det känns som rena Moment 22. Det verkar omöjligt. Det är bara att luta sig bakåt och vänta. Bara att konstatera att polisen inte verkar intresserad av att utreda polisen.

Någon eller några dagar går och jag läser DN på nätet. Det står att ingen ännu utreder anmälningarna mot polisen. Som om jag inte visste. Som om jag inte redan kunnat konstatera det. Polisen verkar helt skita i dessa anmälningar. Polisen vill inte utreda sig själva. Inte speciellt konstigt egentligen, eller? Men i artikeln står också namnen på de ansvariga åklagarna. En kvinna och en man. Jag ringer till överåklagaren igen och vill tala först med den ena, där är det en telefonsvarare. Ringer sen den andre. Där är det upptaget hela tiden och sen när det inte är upptaget hamnar jag hos växeln som säger att han gått hem. Hon med telefonsvararen får ett meddelande från mig, ett meddelande med mitt telefonnummer och vem jag är. Nästa dag ringer jag igen. Telefonsvararen är fortfarande igång. Den andre är i Göteborg säger växeln. Jag får dennes mobilnummer. Jag ringer dit. Inget svar.

Spelar återigen in vem jag är, vad jag vill och mina telefonnummer. Han har inte hört av sig än, han med mobiltelefonen. Hon har ringt, hon med telefonsvararen. Hon har gett mig namnet på två poliser, två poliser i Göteborg som ska utreda polisen i Göteborg. Nu ska jag ringa dom, nu ska jag se om de är intresserade av ett vittnesmål. Kanske finns det poliser som vill utreda poliser? Eller?

Anders Svensson augusti 2001

Advertisements
  • torsten

    Är det inte dags att avsluta detta kapitel nu? Att polisen inte utreder polisen vet vi ju sedan länge. Det finns andra viktigare problem att arbeta med i samhället!

  • Anders_S

    Postningen var en test. Det var en gammal artikel. Men det pågår fortfarande rättegångar. I Sverige, Tyskland, Norge och Tyskland. Under detta år kommer minst två publikationer ut som behandlar frågan. Dels en som behandlar polisens agerande och sen förmodligen en om det amerikanska spåret. Dvs amerikanarnas inblandning. I Genua som hände samma år, börjar rättegångarna mot poliser först nu.

  • torsten

    Dålig aktivitet här på blogen. Mycket prat när vi träffas med lite verkstad i praktiken

  • Pingback: 10 år sen Göteborg 2001 - intervjuer och hågkomster | Svensson()

  • Pingback: 10 år sen Göteborg 2001 | Svensson()