Pomovänster – nej tack, del 4

Jag har ägnat tre inlägg åt postmoderna teorier, dess syn på makten och hur postmoderna teorier letat sig in i vänstern. Jag menar att det inte är bra för vänstern att använda sig av postmoderna teorier för att försöka förklara vad vi ska göra åt orättvisorna i världen. Däremot kan man använda begreppet postmodernt samhälle om det nuvarande stadiet av det kapitalistiska samhället. Även om jag kanske föredrar det av Ernest Mandel myntade uttrycket Senkapitalism istället. Men det behöver inte betyda att vänstern ska bli postmodern och anamma postmoderna teorier för att förändra världen.

När Blair utformade sin sorts socialdemokrati baserades mycket av tankegångarna på den postmoderne tänkaren Anthony Giddens. På samma sätt har Michel Foucault influerat svensk socialdemokrati, exempelvis kring tidskriften/tankesmedjan Arena. Den moderna svenska socialdemokratin med Mona Sahlin i spetsen har tagit intryck från denna tankesmedja och från den engelska blairismen. Postmodernismen blir alltså ett sätt att fomulera en politik som bevarar det existerande politiska/ekonomiska systemet. Ett sätt att konstruera en politik med utgångspunkt i att det inte finns någon grupp som har makten i samhället. Finns ingen grupp som har makten behöver man inte kämpa för att fördela makten eller ta ifrån makthavarna makten. Det blir helt meningslöst att göra motstånd och klassamhället förnekas eller förklaras som betydelselöst.

Kvar blir då enbart identitetspolitik baserad på den individualism som finns i det nuvarande stadiet av kapitalismen. En sådan politik baserad på individualism, mångfald av identiteter, där varje människa är en fritt seglande enhet som väljer och vrakar bland olika möjligheter för individen kommer aldrig att kunna leda till en förändring av samhället.

När delar av den intellektuella vänstern också hemfaller åt sådana teorier kommer de också att finna att de blir försvarare av det existerande och inte kommer att kunna formulera något alternativ till den socialdemokrati vi har idag. De missar därmed också chansen att formulera ett kraftfullt alternativ till nyleninisters (gamla maoister, stalinister etc) teorier. Det är inte bra för vänstern. Därför måste vi säga nej till postmodernismen. Nej till Pomovänstern.

Stöd för denna inställning har jag hämtat hos en rad källor och författare, däribland;
Richard Wolin som visar på varför vänstern inte kan/borde/ska vara postmodern i sin artikel ”Frigörelsen förvandlas till förtryck – från Spengler till Derrida”. Andreas Malm visar hur oanvändbar postmodernismen är för att beskiva vad som händer i världen (i sin specifika allians med den autonoma marxismen) när han kritiserar Hardt/Negris Imperiet. Katrine Kielos har flera gånger kritiserat identitetspolitiken hos socialdemokratin och jag har kritiserat den mer allmänt.

När man förnekar att makten finns någonstans och säger att den finns överallt så förnekar man också möjligheten att göra något åt situationen. Möjligheten att förbättra samhället inför framtiden. Möjligheten att göra uppror mot makten. Det är inte bra för de fattiga, det är inte bar för arbetarklassen. Därför hör postmodernismen inte hemma i vänstern. Därför ska vi säga nej till Pomovänstern.

Läs mer: Jimmy Sand skriver om Pomovänster, Mr Brown också. Alex Callinicos har skrivit kritik, Toni Negri in Perspective. Följande debatter har också bäring på det som jag skrivit om i mina hittills fyra (inkl. denna) artiklar om postmodernism; Förändra världen utan att ta makten, Debatt om imperialism, Strategi för vänstern. Bland deltagarna i debatterna märks Andreas Malm, Ulf Karlström, Charles Post, Claudio Katz, Antoine Artous, Alex Callinicos, John Holloway, Daniel Bensaïd, Hilary Wainwright, Phil Hearse, François Sabado och François Duval.

Mina tidigare tre artiklar:
Postmodernismen – inget för vänstern, del 1
Postmodernismen – inget för vänstern, del 2
Postmodernismen – inget för vänstern, del 3

Intressant?
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Anthony Giddens, Michel Foucault, Postmodernism, Vänstern, Politik
Technorati: Ernest Mandel, Michel Foucault, Anthony Giddens, Postmodernism, Vänstern, Politik

Relaterat:

1. Postmodernismen – inget för vänstern, del 2
2. Postmodernismen – inget för vänstern, del 1
3. Postmodernismen – inget för vänstern, del 3