När länder vill ändra författning, ändra sin grundlag, då är det vanligt att en folkomröstning äger rum. Så är det till exempel i Thailand, Maldiverna och Venezuela. Men det finns ett stort undantag från en sån, vad man nästan kan kalla demokratisk grundregel, nämligen den Europeiska unionen. När man ändrar konstitution i den gör man det i smyg. Helst vill man inte att medborgarna ska veta nånting. I alla fall ska de inte ha nåt att säga till om. Till och med en militärdiktatur som Thailand kan ordna folkomröstning, men inte EU. Med undantag för ett Eu-land, Irland. Det som är självklart i Thailand, Venezuela och Maldiverna borde ockås vara självklart i hela Europa, inklusive Sverige, kan man tycka.
I både Thailand och Maldiverna har grundlagsförändringarna inneburit att demokratin minskat. Ytterst få ord i borgerlig media av kritik. Ingen hets. I Venezuela finns ett sånt inslag i grundlagsändringen. Att presidenten ska kunna återväljas hur många gånger som helst. Trots det är det bara förändringarna i Venezuela som svensk borgerlig media kritiserar. Inte många ord om när militären via grundlagsförändringar försöker stärka sin makt i Thailand. Inte ord om när högern i Colombia genomför exakt samma förändringar i det landets författning som Chavéz vill göra i Venezuela.
Och man ska ha klart för sig att det är vanligt i världen med presidenter som kan återväljas hur många gånger som helst. För att inte säga statsministrar. Så när Hanne Kjöller menar att långa mandatperioder medför diktatur kritiserar hon en stor del av världens stora och ledande s.k. demokratier (demokratier i Hanne Kjöllers ögon i alla fall).
Hanne Kjöllers kritik faller platt när man inser att argumenten inte är hållbara, att det handlar om borgerlig rädsla för en stat där den fattiga befolkningen och arbetarna får mer att säga till om. Det är det som de är rädda för. Vanligt folks inflytande och makt. Samt den inspiration det kan utgöra för resten av världen förtryckta och fattiga. Det är det som skrämmer borgarna. Inte några bokstäver i Venezuelas grundlag.
Och är det odemokratiskt med att vara vald lång tid vill jag bara presentera den ultimata ”diktatorslistan” så att Hanne Kjöller får det lättare med kritiken nästa gång. Och ändå gör jag ett undantag för livstidsmakthavare som den engelska drottningen. Och byr mig bara om posterna statschef och regeringschef. För Sovjet tar jag även med posten partisekretare. Annars missar jag ju Stalin.
Fidel Castro, 41 år (partisekreterare och president)
António de Oliveira Salazar, 36 år
Francisco Franco, 35 år
Alfredo Stroessner, 35 år
Urho Kekkonen, 32 år (26 år som president, 6 år som statsminister)
Josef Stalin, 29 år
Tage Erlander 23 år
Anastasio Somoza d.ä. 20 år
Otto von Bismarck, 19 år
Augusto Pinochet, 17 år
Leonid Brezjnev, 17 år (8 + 9)
Helmuth Kohl, 16 år
Otto Grotewohl, 15 år
Charles de Gaulle, 15 år (10 + 4, men bara elva i följd)
François Mitterand, 14 år
Konrad Adenauer, 14 år
Willi Stoph, 13 år
Anastasio Somoza d.y., 12 år
Adolf Hitler, 12 år
Nikolaj Podgornyj, 12 år
Nikita Chrustjov, 11 år
Georges Pompidou, 11 år (5 + 6)
Olof Palme, 11 år (två perioder)
Tony Blair, 10 år
Jag kan inte direkt se nåt samband mellan diktatur och regeringstid. Men å andra sidan, Kjöller kanske ser nåt jag inte ser. Observer att jag inte ser Castro som en diktator i ordets riktiga betydelse (som Kjöller tycks ha glömt)
Borgarmedia: SVD1, DN1,
Bloggat: Biology and Politics, Pierre Gilly
Andra bloggar om: EU, Venezuela, Thailand, Diktatur, Maldiverna, Hanne Kjöller, Folkomröstning, Politik
Castro inte diktator? Måste vara dahens skämt. Då kan ju vissa hävda att Pinochet inte heller var det.
Antingen är man diktator eller inte. Diktator light finns inte.
Bara 300 mord, och 200 oliktänkande i fängelse så det är Ok? Eller? Måste man komma upp i Stalin och Hitlers brott för att bli dikator?
Pinochet, Castro m.fl har blod på händerna.
Tommy, om du hade läst min artikel om Castro hade du föstått. Cuba är allt annat än en demokrati. Castro är ingen diktator. En diktatur behöver ingen diktator. Jmfr Uruguays militärdiktatur. Där fanns ingen diktator. Så det är inget konstigt.
Om kriteriet för att vara en diktatur är politiska mord och fängslade oliktänkande så är USA en diktatur. Mer än 200 oliktänkande i fängelse runt om i världen och förmodligen 10 000-tals politiska mord sen staten skapades. Jag kan köpa det. Men kan du köpa det, Tommy?
Jag förstår faktiskt inte det här kramandet av Castro från snart sagt varenda vänstersnubbe i landet. Har ni alla ideologiska skygglappar på?
HUR kan det vara bra på Kuba, när inga frihetliga röster hörs? Varubrist, begränsning av de personliga friheterna, godtyckliga fängslanden..? Och hur förtjänar Castros regim någon annan stämpeln än den diktatoriska? Visst, Fidel personligen kanske inte är så mycket till maktfaktor, han är väl mer eller mindre en grönsak nu ändå – men partiet finns kvar och beter sig snart sagt lika svinaktigt som förr.
Observera, att det inte är och inte kommer att vara ett motargument att USA har betett sig dåligt under sitt krig mot terrorismen, att Colombias högerregering gör märkliga konstitutionsändringar eller någonting. Det kan för tusan inte vara så att om mina grannar beter sig illa, då har jag också rätt att göra det?
Kuba har en usel regim och behöver förändras. Detta gäller för många andra länder också.
Den här fåniga ledarkulten som pågått och pågår kring Castro, Chavez med flera trodde jag de flesta politiskt intresserade vuxit ur sedan sådär 25-30 år. Uppenbarligen inte.
gustav: Jag fötsår faktiskt inte vad din kommentar har med mig att göra. Jag och min politiska inriktning anser att Cubas regim måste ändras. Cuba måste demokratiseras. Jag (Vi) romantiserar och förgudligar inte Castro eller Chavéz. Vi anser inte att Chavéz är socialist i den bemärkelse vi lägger i ordet.
Dessutom anser vi inte att Colombias dåliga berättigar Venezuela att göra nåt dåligt. Inte heller har jag skrivit nåt sånt. Vi kritiserar båda. Men det gör inte borgerliga skribenter. De kritiserar bara Venezuela. Dessutom utifrån argument som inte är hållbara.
Visst är den som står i spetsen för en diktatur en diktator. Fidel är en diktator. För han är ju knappast demokrat?
Skälet till att jag blev liberal var just att SSU:are och andra vänstergrupper anklagade USA för imperalism och annat men kramade Castro och kommunister värden över. Hade svårt att kritisera Sovjetunionen och dess lydstater.
MUF:are å andra sidan försvarade Chilejuntan och gillade inte sanktioner mot Sydafrika. Man försvarade USA i vått och torrt.
Jag förstod aldrig att en diktator eller förtryck kunde försvaras med att ”ändamålen helgar medel”.
Alla är väl lika usla oavsett de kommer från höger eller vänster?
Jag är djupt kritisk mot Bushs Irakkrig. USA har också i många delar en smutsig historia. Jag har inga problem att kritisera detta.
Jimmy Carter var den första president som försökte ändra på detta och fick mycket kritik för att han skulle vara ”svag” mot kommunismen.
Hans bojkott mot OS 1980 var ett dåligt försök att svara på den kritiken.
Bill Clinton var ett stort steg framåt i amerikansk utrikespolitik.
Tyvärr kunde han inte normalisera förbindelserna med Kuba men lyckades med Vietnam.
Jag tror nämligen att om turism, handel m.m. kommer igång mellan USA och Kuba faller diktaturen ihop av sig själv.
Precis som tiden med Ronald Reagan har tiden med Bush varit ett steg tillbaka.
Hillary Clinton, Barack Obama eller John Edwards skulle bli en mycket bättre president än Bush och ge USA en helt annan utrikespolitik. Och ge USA samma respekterade plats i värden Bill Clinton faktiskt gav landet.
I Danmark möttes Clinton av 80.000 intresserade och jublande danskar mitt i Köpenhamn. Bush skulle idag mötas av 80.000 demonstranter.
Det säger något.
Lyssna gärna på Birgitta Ohlsson. Hon är en lysande liberal när det gäller utrikespolitik. Senast i kritiken mot Kina.
Gott så. Jag kan ha missförstått något. Men varför då allt det här om en påtvingad ”förskjutning av våra åsikter om Kuba” och ”arbetare har mer inflytande på Kuba” et cetera?
Det har arbetarna verkligen inte, om de inte har goda kontakter med och delar partiets ideologi. Dessutom förändras väl inte bilden av Kuba nämnvärt om det är en Diktator med stort D som styr på ett odemokratiskt vis, eller en partinomenklatura som gör det?
Och om Castro inte är en diktator (nu), då är det väl snarast för att han är så sjuklig att han inte kan agera? Dessutom tycker jag att du har fel angående Putin, de diktatoriska tendenser han uppvisat har kritiserats av snart sagt varenda borgerlig tidning.
Jag ber till slut om ursäkt för mitt ”blanket statement” om att vara förlåtande mot Venezuelas ledare. Det var mer en ton jag uppfattade och det kan mycket väl vara fel. Det är dock fortfarande så att förment positiva åtgärder utförda av Chavéz får våldsamt mycket mer stöd från vänsterhåll än om något positivt görs av en av vänstern hatad ledare såsom Bush… så någon större balans i kommentarerana från det hållet kan jag då inte se. Tänk om Bush gjort motsvarande ändringar för att bli återvald igen? Hur hade ljudet i skällan låtit då? 😉
Nej en diktatur måste inte ha en diktator. I Grekland under juntans tid fanns inte en diktator. Inte heller i Uruguay. Inte i dagens Burma. Inte i Pol Pots Kampuchea.
I de stalinistiska staterna fanns inte heller en diktator som jag ser det. Det var inte Stalin som person som var felet. Det var det stalinistiska systemet. Stalinismen. Det var diktaturer. Men diktatorn var det stalinistiska partiet. Det är partiet som bestämmer på Cuba. Inte Castro. Det var heller inte Pinochet som bestämde ensam i Chile. Osv.
Jag tror inte vi behöver orda mer om det. Vi är överens i sak, men oense om definition. Cuba är inte demokratiskt. Vi är ense om det. Oense om vad man ska kalla Castro. Förmodligen helt oense om lösningarna förutom att vi båda är för flerpartisystem.
Diktaturer är lika usla oavsett ursprung. Ändamålen kan aldrig helga medlen.
Obama, Clinton eller Edwards är klart att fördera som amerikanska presidenter än Giuliani eller nån annan republikan. Men det har lite över det minst onda över sig för mig.
Ja, Birgitta Ohlsson har rätt i mycket av kritiken mot Kina. Men jag tycker förstås inte alltid hon har rätt. Men hon är skärpt och duktig.
Gustav: varifrån kommer citaten? Från SP:s uttalande? Defintivt inte från nåt jag skrivit. Jag hittar dom inte så jag behöver besked för att kuna kommentera. Om de är från en annan blogg får den skribenten stå för sina egna åsikter. Att jag länkat betyder inte att jag stöder allt som står i det länkade inlägget.
Om ditt avslutande stycke. Så är det säkert. emnd et ahndlar ju om att vi försöker påpeka det orimliga i borgarnas högljudda kritik av Chavéz gentemot tystnaden när det gäller samma saker i högerstyrda länder. Det blir ju lätt en sådan ton då.
Ditt inlägg om Castro, som du länkar till (det verkar som om det är egen text och inget du plockat från någon):
”Det är ohederligt och ett försök att med hjälp av tvivelaktigt och tendentiöst språk påverka våra åsikter om Cuba.”
”Vanligt folk, arbetare har mer inflytande på politiken i Cuba än i Ryssland eller USA”
Jag missbrukade citattecknen där, om ditt syfte var att söka i blogghistorien, vilket var en miss.
Jag får bli mer stringent i mitt citerande, så att det inte blir till ett fabulerande 😉
Tänkte att du kanske kände igen ”andemeningen” eftersom du länkade till inlägget i kommentaren. Och jag anser fortfarande inte att det skulle vara korrekt även om man tar med jämförelsen med USA/Ryssland.
Ja arbetarna på Cuba har mer inflytande över sin situation än vad de har i USA eller Ryssland. Det är bara ett enkelt faktum. Inget av de tre länderna är nån demokrati i mina ögon.
Det kan vara så att arbetarna på Cuba till och med har mer inflytande på sin situation än arbetarna i Sverige (och då tänker jag främst på sånt som företagsnedläggelser, avskedanden etc). Men det beror lite på hur man bedömer det svenska facket. Anser man att facket representerar de svenska arbetarna så stämmer det inte. Men jag anser att facket i Sverige framförallt representerar fackbyråkratin och inte arbetarna. Dessa kommer först i andra hand (gäller inte alla fack dock). DÅ kan det mycket väl vara som jag säger.