Det är en artikelserie på Aftonbladet Kultur där än så länge Åsa Linderborg, Torbjörn Tännsjö och Gunder Andersson skrivit om idrott, doping och nationalism. Alla inläggen är intressanta men Torbjörn Tännsjös Dopning – ja tack! äcklar mig lite. Karln framstår faktiskt som lätt tokig, nästan fascist. Men han har rätt när han beskriver liberalismens innersta väsen:
Vi lever i ett samhälle präglat av socialdarwinism. Socialdarwinism är den ekonomiska liberalismens ideologiska kärna. Men vi talar sällan om detta. I stället hänvisar vi till allas lika värde. Också inom idrotten sägs detsamma. Men här är talet om allas lika värde vad filosofen Frankfurt har kallat bullshit. Det vet vi, och därför kan det kännas befriande att få leva ut sin elitism.
Åsa Linderborg skriver om kommersialismens genombrott i idrottenoch hur detta verkar förminska varje enskild idrottsprestation. Ju mer vi får se, desto mindre blir varje enskild del. Ju mer exponering, desto ointressantare.
Ju mer idrott vi möter, desto mindre blir den enskilda prestationen. Trots de makalösa resultaten från OS i Aten 2004 kommer vi ännu för lång tid framöver uppfatta Anders Gärderuds OS-guld 1976 som den största friidrottsbragden, och det alldeles oavsett att tävlingen bojkottades av de afrikanska löparna.
I Atlanta 1996 trodde invånarna att OS hette ”Coca Cola games”. Det är loggorna som tävlar. Nike, Adidas, Puma … Vem sponsrade Kjell Isaksson 1972?
Och till sist är det Gunder Andersson om nationalismen och kommersialismen som alltid åtföljer idrotten. Den minst intressanta av de tre betraktelser som hittills publicerats. I alla fall som jag ser det.
Som jämförelsematerial länkar jag till några idrottskrönikor/artiklar: DN1, DN2, SVD1, SVD2
Andra bloggar om: Idrott, Gunder Andersson, Åsa Linderborg, Torbjörn Tännsjö, Doping, Politik, Samhälle, Friidrott
—————————————————————————
Syrran om tortyr och om puckon som säger ni, Esbati om Israels människoförakt, Alliansfritt Sverige om försvarsbudgeten
