Polisen och IP-nummer

Jag känner till ett fall där en person hotade en annan över internet. Den hotade personen kunde säkra ip-numret som den som hotande satt på. Det var en dator på ett helt vanligt hemmaabonnemang hos en stor internetleverantör (ISP). Dessutom visste den hotade personen med stor sannolikhet identiteten på den som hotat.

Hotet verkställdes dessutom. Den hotade blev uppsökt i sin dåvarande bostad, men lyckades som genom ett under klara sig undan att bli misshandlad. Han hann helt enkelt smita iväg utan att de hotande (som förresten var högerextremister) såg honom. De fick aldrig tag på honom och kunde alltså inte misshandla honom med hjälp av järnrör och basebollracket.

Jag hjälpte killen med polisanmälan. Vi hade alltså namnet på en trolig misstänkt, de skriftliga hot som troligen kommit från denna person och dessutom ip-numer på den dator han använt. Men polisen kunde inte utreda ärendet vidare, då de inte hade möjlighet att få ut vem som hade ip-numret.

Sett ur den synpunkten kan jag förstå att polisen bör kunna spåra datatrafik och ip-adresser. Men det bör rimligen begränsas till när det finns en misstanke om brott och bör inte få användas i största allmänhet. För då blir det ett problem med integriteten. Det är emellertid som den borgerliga alliansregeringen vill, att polsien ska kunna spåra ip-nummer oasvett om misstanke om brott finns eller ej. Det står för mig klart att borgarregeringen även i dett fall, som i så många andra, är en ofrihetens banérförare.

Med denna regering (och vi skulle förmodligen fått det även med en socialdemokratisk) har det blivit i princip tillåtet med ohämmad telefonavlyssning och buggning. Det som Säpo tidigare tvingades göra i smyg och med olagliga metoder har nu legaliserats och stadfästs som normala arbetsmetoder. Den utvecklingen vill den moderatledda regeringen även fotsättningsvis bidra till.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Opassande, Deepedition,
Borgarmedia: SDS, DN1, HD
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Pingback: deep|edition » Några anteckningar runt den fascistiska staten()

  • Pingback: Teflonminne » Har du klent mjöl i påsen?()

  • Pingback: Människans okränkbara värde skulle respekteras sa Reinfeldt | Alter Ego Resonerar()

  • Pingback: Svensson » Blog Archive » 1984 och storebror tar över()

  • Pingback: Som ringar på vattnet när det bloggas om polisens jakt på IP-nummer | Bloggtidningen()

  • Tack för att du presenterar ett klockrent exempel ur verkligheten på hur allmänheten förs bakom ljuset. Operatörens tystnadsplikt regleras i 6 kap. 20 ¬ß lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, vilken lyder som följer:

    Den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har fått del av eller tillgång till
    1. uppgift om abonnemang,
    2. innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller
    3. annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande,
    får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till.

    Sådan tystnadsplikt gäller inte i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande eller som på annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande.

    Tystnadsplikt i fråga om uppgifter som avses i första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållande till innehavare av ett abonnemang som använts för ett elektroniskt meddelande.

    Jag är inte jurist, men jag tror mig ändå kunna utläsa innebörden i denna paragraf. Förenklat uttryckt säger den, inledningsvis, att det finns tre slag av information som omfattas av operatörens tystnadsplikt, nämligen 1) uppgift om vem som har ett visst nummer (abonnentuppgift), 2) uppgift om samtalets innehåll (avlyssnad trafik) samt 3) uppgift om när ett samtal har ringts mellan två telefoner (trafikuppgift). Byt ut de tekniska termerna, så är bestämmelsen lika tillämplig på kommunikation över Internet som på telefonsamtal. Det är denna bestämmelse, och (mig veterligen) ingen annan, som förbjuder varje operatör att lämna ut sådan information till polisen, eller för den delen till STIM/IFPI/MPAA/RIAA eller kreti och pleti i största allmänhet. Notera även att här inte görs någon åtskillnad mellan de tre slagen av uppgifter; alla tre omfattas av samma tystnadsplikt.

    Läs sedan andra stycket i samma paragraf (min emfas tillagd): ”Sådan tystnadsplikt gäller inte i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande eller som på annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande.”

    I klartext: Tystnadsplikten gäller gentemot polisen, IFPI och andra utomstående. Den gäller inte gentemot andra operatörer som har vidarebefordrat meddelandet i sina ledningar, den gäller inte gentemot personen som har sänt meddelandet, och den gäller inte gentemot personen som har tagit emot meddelandet. Numret i mottagarens nummerpresentatör är en trafikuppgift; tjänsten nummerpresentation skulle vara förbjuden om det här undantaget från tystnadsplikten gentemot samtalets mottagare inte fanns, men samma undantag gäller alltså såväl uppgift om den uppringande abonnentens identitet som uppgift om samtalets innehåll, om operatören skulle ha registrerat det. Ännu görs ingen åtskillnad mellan de tre informationsslagen.

    Paragrafens tredje stycke gäller slutligen förhållandet till abonnenten, alltså den som betalar räkningen för samtalen, och här skiljer lagen mellan uppgiftsslagen: Abonnenten kan få veta såväl vilka samtal som har ringts på abonnemanget (trafikuppgifter) som innehavarna av de andra abonnemang telefonen varit kopplad till (abonnentuppgifter), men däremot inte vad som har sagts under de samtal han betalar för.

    Kravet på fängelsestraff för att lämna ut några uppgifter alls då? Det preciseras i 22 ¬ß samma kapitel, där polisens och åklagarväsendets befogenheter att erhålla olika slags information behandlas. Gentemot de personer som deltagit i kommunikationen gäller inga sådana restriktioner. Telia får inte utan mycket goda skäl skvallra för polisen att Pelle har ringt Lisa och talat med henne i 15 minuter. Det finns däremot inget förbud i lag mot att Telia talar om för Pelle hur länge samtalet varade, eller för Lisa vilket nummer Pelle ringde från. Om Telia på begäran ändå nekar att lämna ut sådana uppgifter till de berörda abonnenterna själva, så beror det på operatörens egen policy, inte på lagen.

    Den triviala lösningen på polisens ”problem” i exemplet ovan att lagföra någon som har begått ett mindre brott (ett som sannolikt inte leder till fängelse) med hjälp av telefon, dator eller annat kommunikationshjälpmedel torde alltså vara att den berörda abonnenten (den hotade personen) hos sin operatör själv begär ut alla uppgifter om det abonnemang varifrån hotet har kommit, i syfte att sedan lämna uppgifterna till polisen. Reglerna är till för att skydda abonnenterna från utomståendes (inklusive statens) blickar, inte för att skydda abonnenterna från varandra (och därmed frånta dem varje möjlighet att skydda sig från flertalet brott som alls kan begås via telefon eller Internet).

    Att polisen inte upplyste er om denna möjlighet i samband med att ni anmälde hotet beror i bästa fall på okunskap, men i värsta fall på en medveten taktik: Genom att systematiskt inpränta i allmänhetens medvetande en bild av att polisen står maktlös mot buset tack vare ”otidsenliga” lagar, så kan man med tiden vinna politiskt stöd för att enkelt få ut alla slags uppgifter direkt från operatören också vid lindrigare brott.

    Det du beskriver är tyvärr ingen isolerad incident. Åklagare Håkan Roswall har själv hävdat i massmedia att lagen hindrar honom från att utreda fall av ”nätmobbning” ungdomar emellan, brott som rimligen aldrig kommer att ge fängelse. Är han verkligen omedveten om ungdomarnas möjlighet att få ut de nödvändiga abonnentuppgifterna själva, när det nu var till dem meddelandena skickades?

    Sedan finns förstås möjligheten att operatören leker paragrafryttare, sätter sig på tvären och hänvisar till sin egen sekretesspolicy. Låt operatören göra det, så länge han inte skyller sin policy på lagen. Om han framhärdar, polisanmäl honom för medhjälp till samma brott. Gäller immunitet enligt principen ”common carrier” också vid hot och trakasserier via telefon eller Internet? Jag tror inte det, men det bör förstås prövas i domstol. En eventuell lagändring på den punkten torde i alla händelser vara mindre problematisk än förslaget att generellt sänka straffvärdeströskeln för att polisen skall få utreda brott utan att besvära målsägarna med en massa frågor… Tänk, polisen kanske i detta nu sitter och utreder något brott som du fallit offer för utan att veta om det?

    Om jag hädanefter får läsa en gång till att polisen inte får utreda telefontrakasserier som inte ger fängelse, då räcker inte några ursäkter om ”okunskap” längre. Då är det en ren och skär komplott från åklagarväsendets sida att införa judiciell fascism i Sverige.

  • Pingback: Svensson » Blog Archive » Varför ska Sverige bli värre än DDR?()

  • Pingback: Kontrollstaten | Svensson()

  • http://dittip.se kan man spåra ip nummer också…

  • Pingback: Fritt fram att jaga fildelare och oliktänkande « Christian Engström (pp)()