Företagande under socialismen

Mång har som en fix idé att statligt ägda och kontrollerade företag är det enda som kan tänkas finnas under socialismen. Både traditionella vänstermänniskor såväl som motståndare till socialismen. Men jag anser att det är en ren felaktighet. För att få en fungerande socialism behöver antagligen flera olika typer av företag finnas. I boken Teori för en möjlig socialism skriver ekonomen Alec Nove att han kan tänka sig att det finns en mängd olika företagsformer under socialistiskt styre:

1. Statliga företag, centralt kontrollerade och administrerade, fortsättningsvis kallade centraliserade statsföretag.
2. Statliga (eller samhälleligt) ägda företag med full självständighet och en ledning som är ansvarig inför de anställda, fortsättningsvis kallade socialiserade företag
3. Kooperativa företag.
4. Småskaliga privatföretag, föremål för klart definierade begränsningar.
5. Individer (till exempel frilansjournalister, rörmokare, konstnärer).

Han anför många skäl till varför och redogör för hur de olika företagstyperna kan fungera och vilka begränsningar som kan finnas. Här citerar jag bara en del av resonemanget om varför det bör finnas olika företagstyper:

Hur bör produktionen organiseras? Vilka kategorier av producenter till varor och tjänster bör för det första existera, vilka former av ägande till produktionsmedel?
Här möts flera föreställningar. Den första är behovet av variation och av möjlighet till initiativ för enskilda och grupper. Vi måste ta hänsyn till behovet av att undvika eller minimera känslan av alienation och av att beakta producenternas preferenser. Medan som förut hävdats konsumenternas preferenser, brukarnas behov, förvisso måste dominera i bestämmandet av vad som ska produceras, bör de anställdas preferenser spela en huvudroll när man bestämmer hur produktionen ska ske, med hänsyn till behovet av resurshushållning och till befintlig teknik. I den verkliga världen kan naturligtvis ”hur” och ”vad” överlappa varandra. De jämvägsanställda kan till exempel föredra att inte köra ett sent kvällståg all nackdel för teaterbesökare från förorterna, och då behöver man jämka samman de motstridiga intressena.

och

Människor gillar sitt arbete på högst olika sätt. Somliga söker ansvar och är goda organisatörer, andra arbetar bättre som individer, ytterligare andra är lyckligast i små grupper och så vidare. De tekniska skalfördelarna varierar starkt mellan olika aktiviteter. Alla drar nytta av storskalig elproduktion: det vore idiotiskt att föreskriva att alla hushåll skulle hämta vatten från brunnar, eller att ledningar skulle förbjudas som olämplig arbetsbesparande teknik, när det enda alternativet är små människor med hinkar som springer genom öken. Gorz har rätt i sin formulering: om stor skala erbjuder endast blygsamma kostnadsbesparingar bör man i första hand välja en liten skala, just av de skäl som han framlägger. Låt small is beautiful vara en operationell riktlinje i valet av teknik, något som föredras om ceteris är nästan paribus. Men det bör noteras att small innebär ett litet antal anställda, vilket inte behöver betyda arbetsintensiv teknik. Ibland kan ett litet antal klara jobbet endast om de utnyttjar synnerligen arbetsbesparande teknik. Valet måste bero av huruvida arbetskraftsbrist eller arbetslöshet är huvudproblemet och om det insparade arbetet är angenämt eller oangenämt, kvalificerat eller enformigt tröttande.

Jag kan tillägga att jag tror att småföretag är nödvändigt för att sånt som restauranger, småaffärer, caféer etc, vilket jag berörde i mitt förra inlägg om en möjlig socialism, ska kunna existera på det sätt som vi är vana vid idag. Olika juridiska regler för olika typer av företag kan, precis som idag under kapitalismen, naturligtvis lagstiftas om i de demokratiska församlingar som måste finnas. Ett par andra ekonomer som också berört frågan om produktiones och företagandets organsiering udner socialismen är Sten Ljunggren och Dick Forslund. Den senare skriver bland annat så här om något han kallar ”oägda företag”:

Förslaget om oägda företag kan lätt knytas till Marx’ syn på socialismen som ett produktionssätt där ”de associerade producenterna” styr och samarbetar. Arbetarklassen, skapad ur småproducenter som våldsamt berövats kontrollen över sina produktionsmedel, tar dem åter i besittning, men nu som kollektiv. Om de gör det i kraft av en enda statlig Generalplan är en annan sak att diskutera. Men också om de ska konkurrera på marknader.

I Kapitalets tredje bok diskuterar Marx aktiebolagen som en slags parodi på socialism. De stora företagen kan inte längre ägas av en enda kapitalist. De har blivit för stora när nytt kapital ska satsas.(3) Aktiebolaget blir då ”avskaffandet av det kapitalistiska produktionssättet inom det kapitalistiska produktionssättet självt”. Det är ”privat produktion som inte står under det privata ägandets kontroll”(4), eftersom aktieägarna struntar i produktionen. Mot aktiebolagen ställer Marx kooperativa företag som då fanns på sina håll i England. Han skriver:

”De kooperativa fabrikerna som sköts av arbetarna själva är, inom den gamla formen, de första exemplen på att en ny form framträder, även om de i alla sina fall, med sin nuvarande organisation, naturligen återskapar det existerande systemets alla defekter, och måste återskapa dem. Men motsättningen mellan kapital och arbete är avskaffat här, även om det till en början bara är så att arbetarna i association blir sin egen kapitalist, det vill säga använder produktionsmedlen till att skapa värde ur sitt eget arbete. (…)(5)

Kapitalistiska aktiebolag såväl som kooperativa fabriker bör ses som övergångsformer från det kapitalistiska produktionssättet till det associerade, helt enkelt på så sätt att i det ena fallet upphävs motsättningen på ett negativt sätt och i det andra på ett positivt sätt.(6)

Själva begreppet ”oägda företag” lanserades av Sten Ljunggren och Johan Ehrenberg på ETC. De båda tillsammans och Sten Ljunggren har i en rad artiklar argumenterat mot planekonomi och för marknadsekonomi ur ett socialistiskt perspektiv.

Intressant att läsa i sammanhanget är också Catherine Samarys artiklar om självförvaltning, Självförvaltning eller marknad? och Självförvaltningens kris. Liksom Ernest Mandels Bureaucracy and commodity production.

Intressant?

Andra bloggar om: Företagande, Företagsformer, Alec Nove, Sten Ljunggren, Johan Ehrenberg, Dick Forslund, Ekonomi, Marknadsekonomi, Socialism, Marx, Politik, Samhälle

PS. Flera av länkarna i inlägget fungerar inte. De kommer att återställas så småningom.

Del 3 av 5 i serien En möjlig socialismEn möjlig socialismEn möjlig socialism – del 1Socialismen och marknadenFöretagande under socialismenMarknad eller plan under socialismen?Demokratisk kontroll över storföretagen Mång har som...