Efter att de skyldiga till att ha sparkat ihjäl Riccardo Campogiani dömts har jag några funderingar på om vi alla är lika inför lagen. Jag är ganska säker på att om det ungdomsgäng som jag tillhörde när jag var tonåring hade sparkat ihjäl en kille på det sätt som gjordes på Kungsholmen, så hade vi blivit dömda för mord. Därför att de flesta av oss var arbetarklass, vi var kända småligister osv. All erfarenhet jag har av polis och rättsväsen är nämligen att vi inte är lika inför lagen. Människor som är rikare,”finare” och har bättre kontakter brukar få kortare eller lindrigare straff.
Men är det då fel att killarna som dömdes för att ha sparkat ihjäl Riccardo på Kungsholmen inte dömts för mord. Nej, det tycker jag inte. Jag tror att det straff de fick är adekvat för det som de gjorde. Felet hade varit om arbetarklassgrabbar dömts hårdare. Vilket jag tror skulle hänt.
Att de skulle frias som vissa försvarsadvokater säger (rent yrkesmässigt förstås) anser jag dock vara nonsens. Det har ju hela tiden varit uppenbart att de misstänkta och nu dömda killarna faktiskt orsakat 16-åringens död på ett eller annat sätt.
Borgarmedia: SVD, SDS, HD, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3
Andra bloggar om: Kungsholmen, Ungdomsvåld, Kungsholmsdådet, Riccardo Campogiani, Våld, Brott, Stockholm, Politik, Samhälle
varför inte dömas för dråp då??
även om inte avsikten var att döda honom är de tillräckligt gamla för att förstå att våldet de använde kan vara dödligt. Det var ju ingen olyckhändelse direkt!!
De är dömda för dråp (vållande till annans död).
Nix ”dråp” och ”vållande till annans död” är inte samma sak i lagens mening. Dråp är grövre, och hade enligt min mening varit en mer logisk påföljd i det här fallet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dr%C3%A5p
Du har rätt embe(och jag fel): I brottsbalken står detta:
3 kap. Om brott mot liv och hälsa
1 ¬ß Den som berövar annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid.
2 ¬ß Är brott som i 1 ¬ß sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.
7 ¬ß Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, eller
2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag. Lag (2001:348).
http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19620700.HTM
Rättsväsendet är inte helt neutralt men min bild som juridikstudent är att det försöker och ändå är ganska neutralt. Ett problem jag vet om är att ett akademikerbarn ofta bedöms som ha lägre risk att återfalla i brott jämfört med en person med insatbila familjeförhållande. Det är i viss mån sant också men inte desto mindre drabbar det utsatta.
Däremot så har de här överklasslynglarna fått en mycket hård dom. Det motsvarar ungefär 11 års fängelse för en vuxen vilket är extremt mycket jämfört med normalstraffet för motsvarande brott som inte får så stor mediauppmärksamhet. Det är ”svårare” för domstolen att ”tycka synd” om dem iom att de inte har dålig bakgrund.
Tesen om hårdare straff för arbetarbarn tror jag däremot inte generellt på, däremot för utsatta som har otrygg familjesituation. Men detta drabbar både medelklass och icke medelklass.
/
Först: Dina spekulationer om hur du hade dömts är just bara spekulationer. Inget annat. Dvs du gissar. Du kanske gissar rätt tom, men får man tro Jur Stud G är det alls inte säkert.
Men jag är lite nyfiken på vad som orsakde din egen brottslighet när du var ’känd småligist’.
Det finns ju inom vänstra sidan en omfattande vilja att förklara saker med grupptillhörighet, med klasser mm. Och det finns en nästan lika stor motvilja mot att hänvisa till det egna, det personliga ansvaret. Till att människor faktiskt har och gör egna val, och att detta beroende på vad dom väljer får olika konsekvenser.
Jonas N: Det är klart det är spekulationer. Spekulationer baserade på erfarenhet från domar mot kompisar när jag var ung och den kunskap jag idag har om rättsprocesser och polisarbete genom det arbete jag gör på min fritid i förhållande till polisen.
I det gäng jag tillhörde var de flesta arbetarklass, flera hade frånskilda föräldrar, en del bodde i villa, en del i hyreshus (vi pratar om Stenungsund här), en del hade inga föräldrar, en del hade missbrukarföräldrar. Det fanns säkert många skäl att hamna i det gäng som hängde utanför affären, både sociala och personliga. För mig personligen, som varande väldigt duktig i skolan, handlar det nog om att jag har nån typ av bokstavsdiagnos (eller skulle nog fått om jag varit barn idag) och dessutom om min klasstillhörighet.
Tack för svar, Anders
Intressant, och min egentliga fundering får väl bli min följdfråga:
Fanns där någonstans (hos dig eller övriga) ett mått av eget ansvar redan då? Att ni faktiskt gjorde ett val. Och att ni visste att de val ni gjorde inte var allmänt accepterade, tom rent oacceptabla för andra!? (*)
För jag utgår ifrån att det inte var alla som hade samma bakgrund och grupp- eller klasstillhörighet som gjorde identiska val.
(Det är inte olagligt att hänga utanför en affär, inte ens att vara störig tonåring)
(*) Själv har jag alltid då jag begått dumheter varit väl medveten om att nu går jag över en gräns: ’Det du gör nu Jonas är inte OK, det kan ha negativa konsekvenser både för andra och för dig själv … ’ och jag har haft en hyfsad bra uppfattning om varför det inte varit OK heller.
Det är klart att det finns val. Vi valde till exempel vilken typ av brottslighet. Vad som inte var acceptablet etc. Men kunde hamna i situationer som kunde slutat likadant som Kungsholmen. Trots att vi gentligen nog inte gilalde den typen av våld. Sett bakåt, känns det ändå som vi var rätt oskyldiga. Men andra människor ansåg att vi var helt livsfarliga. Det har jag förstått nu i vuxen ålder. Och det är klart att en del saker vi gjorde inte var acceptabla för andra och det visste vi förstås också om.
Det fanns ingen i gänget som inte var arbetarklass och/eller hade nån sorts problem (personliga, sociala osv) och ingen som var från överklassen (vi kände överhuvudtaget inga såna). De flesta av mina nära vänner i gänget har det gått bra för. Men vi flyttade tidigt (18-19 års-åldern) från den destruktiva miljö som Stenungsund var och är. En är en väldigt hög militär, nån blev egen företagare osv. Några av de som inte flyttade blev frälsta och klarade sig. Andra ingår i det lokala a-laget. Och en är en ökänd ”homohatare”, känd från nätet.
Jag förnekar inte det personliga ansvaret, men bortser inte heller från sociala anledningar (som klasstillhörighet, sjukdomar och annat) till olika typ av brottslighet och våld. Orsaker, vilka som klarar sig, vilka som går under, varför vi hamnade där osv är komplexa saker utan enkla förklaringar. Se min artikel om Våldets orsaker.
http://www.zaramis.nu/blog/2007/11/30/valdets-orsaker/