Eller kanske man ska säga marknad och plan? På mitt första inlägg om marknad och socialism kom en del reaktioner, däribland några bland kommentarerna. Redundans kom med två kommentarer direkt här på bloggen, varav det andra var betydligt intressantare än det andra. Men i det första förekom en invändning som också använts, men i mer utförlig form, av Daniel Ankarloo i en debatt om plan eller marknad i Tidskriften Röda Rummet. Invändningen är i korthet att ingen häsnyn tas till den tradition som utvecklats bland marxistiska ekonomer och tänkare av olika skolor. Detta ser jag emellertid inte som ett argument alls. De kanske alla har och har haft fel? Eller kanske inte tänkt på allt? De möjligheterna finns och argumentet måste därför anses som meningslöst.
Både redundans och Ankarloo framför dock mer giltiga invändningar mot resonemanget. Ankarloo menar att marknadsekonomi och kapitalism inte kan skiljas åt. En diskussion jag inte tänker gå in mer på här (utan den får jag återkomma till en annan gång). Redundans menar att marxismen inte kan användas för att analyser ett socialistiskt samhälle. Läs det förra inläggets kommentarer för mer diskussion om det argumentet.
Nu tillbaka till det jag började med och de invändningar som LOKE kommit med kring marknad och socialism. Han skriver exempelvis:
Så då är ju fråga om en planerad ekonomi endast kan vara en dogmatiskt centraliserad ekonomi, och följdfrågan är så klart om det är detta man menar när man kritiserar marknadsocialistiska idéer? Nej, är svaret på båda frågorna. En planerad ekonomi, som marxismen ser den är blandad liksom resten av samhället. Liksom man inte bara kan välja mellan representativ demokrati och direkt demokrati, behöver man inte bara välja mellan centralt planerad och anarkistiskt (osäker på termen) planerad ekonomi.
Han har naturligtvis rätt om detta. Sten Ljunggren menar dock i debatten i Röda Rummet att man kan kombinera marknad och plan:
Problemet med utbytet är en fråga om sociala processer och inte en teknisk fråga. Och det var där som planekonomin misslyckades och kommer att fortsätta att misslyckas. Den försökte ersätta marknadens sociala interaktion med administrativa och tekniska lösningar.
och han använder Marx extremt förenklade schema över varuutbyte och pengar som exempel:
Fas 1 V – V’ Vara byts mot ny vara
Fas 2 V – P – V’ Vara byts mot pengar som byts mot ny vara
Fas 3 P – V – P’ Pengar byts mot vara som byts mot mer pengarI fas 1 sker utbytet utifrån bruksvärden. En viss varas bruksvärde ställs mot en annan varas bruksvärde. Övergången från fas 1 till fas 2 var en fantastisk utveckling. Det gjorde utbytet enklare och det bidrog till att sprida utbytet. Med frukterna av eget arbete kunde folk genom pengar enklare byta till sig frukterna av andras arbete. Syftet är fortfarande detsamma som i fas 1. Men nu utväxlas varor genom sina bytesvärden och inte som bruksvärden. Det innebar samtidigt att pengar kunde dras ur cirkulationen och läggas på hög. Det gav möjlighet till fas 3 där hela syftet är att få pengar att växa. Vilka varor som används för detta syfte är av helt underordnad betydelse.
Vidare:
Med alla reservationer för att det är förenklat, tror jag att diskussionen om en socialistisk ekonomi handlar om att återerövra de tidigare faserna av mänskligt utbyte. Alltså att i viss mening gå bakåt (med tillägget att det sker ”på ett högre plan”).
Det handlar om att gå från fas 3 (kapitalismen) där pengar är syftet och varor/tjänster bara är medlet till fas 2 och fas 1.
Fas 1 är när varor och tjänster inte längre fördelas efter bytesvärden (det vill säga på marknader), utan distribueras som fri tillgång. Här kan vi tala om planekonomi.
Fas 2 är när varor och tjänster utgör syftet med produktionen och inte som under kapitalismen bara är ett medel för att förmera pengar. Men pengar är fortfarande medlet för utbytet och därmed handlar det om bytesvärden. Och om marknader!Det finns flera områden där fri tilldelning omedelbart kan utvidgas som distributionsprincip. Och att varor/tjänster utbyts på en marknad betyder inte att det behöver saknas övergripande reglering och planering.
Nämnas kan också att Jan Wiklund i en kommentar på det tidigare inlägget framförde tankgångar om att marknad och plan också går att kombinera i ett samhälle som Sverige. I ett kapitalistiskt samhälle alltså. Alec Nove anser också att plan och marknad kan existera tillsammans under socialismen, precis som Sten Ljunggren. Om plan och planering skriver han bl.a. följande:
Var kommer då planeringen in? Jo, centrum kommer i denna modell att ha en rad vitala funktioner. För det första ligger de stora investeringarna på dess ansvar. För det andra kommer planerarna, direkt eller via bank att försöka övervaka de decentraliserade investeringarna, medvetna om behovet att undvika dubblering och finansiering av lokalt initierade, klart osunda projekt. För det tredje kommer centrum att spela en direkt och dominerande roll i förvaltningen av sådana ”naturligt” centrala produktionsaktiviteter som elektricitet, olja och järnvägar. För det fjärde finns den vitala uppgiften att upprätta grundregler för de självständiga och fria sektorerna, med reservmöjligheter till intervention om utvecklingen håller på att gå överstyr eller socialt oönskade tendenser börjar framträda. Det kommer naturligtvis även att finnas funktioner i samband med utrikeshandeln. Dessutom har vi uppgörandet av långsiktiga planer, inklusive tekniska förbättringar och förändringar, arbetssätt och levnadsstandardfrågor som bör föreläggas en vald församling. Det tycks mig som om graden av nödvändig planering bör vara större än vad Selucky ger rum för i sin modell. Skillnaden förklaras saken av hans erfarenheter från Tjeckoslovakien och därmed hans angelägenhet att reducera statens befogenheter till ett minimum.
Och om gränsdragningen mellan vad som ska finnas på marknaden och vad som ska planeras skriver Nove bland mycket annat:
Slutligen skulle demokratiska omröstningar kunna bestämma gränsen mellan den kommersiella och marknadsstyrda sektorn kontra den vilkas varor och tjänster ska vara kostnadsfria. Utbildning, sjukvård, social trygghet (inklusive förtidspension åt dem som blivit friställda genom den tekniska utvecklingen), allmännyttiga inrättningar av olika slag (parker, museer) — listan kan göras lång. Jag misstänker att de röstande i ett framtida socialistiskt samhälle inte vill förlänga den alltför mycket, då de (i motsats till somliga personer i dag) kommer att inse att kostnadsfria varor och tjänster måste betalas och att en längre lista minskar den individuellt disponibla inkomstens storlek. Om folk så önskar kan de bilda kommuner av de sista dagars heliga och bara ta ut fickpengar. I ett mindre romantiskt sammanhang, när jag gick in i brittiska armén, försågs jag med uniform, bleckmugg, filtar, halmmadrass, måltider och tält att sova i (tillsammans med sju andra), och jag fick en shilling om dagen (efter avdrag). Detta var 1939 och jag fick pengar tillbaka på en påse fish-and-chips och en liten bägare öl. Mina franska medsoldater tyckte att vi var rätt skandalöst över-betalda… Jag vet att armén inte är någon kommun eller kibbutz. Ändå finns det i fredstid en minoritet som frivilligt går in i den och som tycker om att få praktiskt taget alla grundläggande konsumtionsvaror och tjänster utan kostnad. En minoritet går även in i kibbutzer och kommuner. Låt dem för allt i världen göra så. Men det är orealistiskt att bygga upp en modell där flertalet vill leva på det sättet. Vi måste alltså förutsätta att merparten av varor och tjänster kommer att köpas och säljas, och därmed även de insatsvaror som krävs för deras framställning.
Huvuddelen av den nuvarande produktionen och distributionen kommer att ligga inom beslutssfären för de producerande enheterna som gör upp kontrakt med varandra. Kontrakten måste naturligtvis vara bindande. Det kan ju inte vara upp till majoriteten på ett stormöte med de anställda att strunta i leveransförpliktelser. Det måste finnas skadestånd och böter.
Benny Åsman är också ine på liknande tankegångar i sitt inlägg, Varför inte demokratisk planekonomi?
Att marknader och fri prisbildning kan tjäna till att effektivt utnyttja resurser i en socialistisk ekonomi kan bara förkastas av obotliga dogmatiker. Men det innebär inte att marknaden nödvändigtvis ska breda ut sig. Tvärtom blir det en viktig uppgift för den demokratiska beslutsprocessen att allt mer inskränka marknadens roll. Inte via förbud och byråkratiska dekret. Men genom att i allt större utsträckning anta en gratisprincip. I takt med att samhällets överflöd kontrolleras av de arbetande kan allt fler varor och tjänster dras bort från marknaden och bli gratis. I viss mån var det vad som skedde i
även kapitalistiska ekonomier under ”guldåldern” 1950-1970. Skolan var gratis. Mycket av sjukvården blev gratis. Många administrativa kommunala och statliga tjänster erhölls gratis. I en socialistisk planhushållning måste det som i dag på nytt avskaffas av den kapitalistiska staten bli en ledande princip. Allt fler varor och tjänster måste tillhandahållas gratis av samhället. Mindre inkomstklyftor och allt mer varor och tjänster gratis blir mäktiga instrument i kampen för ett jämlikt samhälle, ett socialistiskt samhälle värt namnet. Fri sjukvård. Helt gratis utbildning. Gratis daghem. Fria offentliga transporter. Det är krav vi måste skriva in på vår röda fana.
och
Med modern datorteknik, internet och administrationsteknik finns alla förutsättningar för att en demokratisk beslutsprocess ska kunna planera samhällsekonomin. De lokala investeringsråden, kanske ett slags utskott av den politiska demokratins beslutande församlingar, kan ha till uppgift att värdera vilka investeringar som bör prioriteras i orten. Informationen måste flöda i alla riktningar. De regionala investeringsråden inventerar och diskuterar regionens behov och prioriteringar. Samma kedja av informationsflöde och demokratiska diskussioner följer på nationell och internationell nivå. Endast via en ständig fram-och-tillbaka process där information, diskussioner och beslut tas av majoriteter kan de investeringar som är nödvändiga och önskvärda mejslas fram.
Eftersom en del av debatten (ex.vis LOKES olika inlägg) i detta sammanhang har kopplats till vänsterpartiet och dess nya programförslag kan det också vara intressant att läsa lite äldre analyser av vänsterpartiet och dess politik.
Intressant?
Andra bloggar om: Sten Ljunggren, Alec Nove, Benny Åsman, Marknadsekonomi, Plan, Planekonomi, Marknad, Daniel Ankarloo, Ekonomi, Socialism, Politik, Samhälle
————————————————————————————
Så lite andra lästips: Redundans om Naomi Klein, Marlene om 70-talet (tidernas häftigaste årtionde) och Jinge om primärvalet i USA.
Relaterat:
