Mobiltelefoner, vänskap och livslögner

Sandra skrev, som sitt bidrag till blogstafetten, ett som jag tycker otroligt negativt inlägg om vänskap. Först skriver hon fint. Sen skriver hon att människan inte är kapabel till vänskap och att hon själv tar avstånd från vänskap. Därmed har hon förvandlats till en av de ”egoistiska skitar” som hon ju inte verkar gilla. Och hur kan man hävda att man tror på människan utan att tro på vänskap? Det går liksom inte ihop. Verkligen inte positivt skrivet. Deprimerande.

Jag som tror på vänskap inser att mobiltelefonen som Maleandro skriver om är ett bra verktyg för att behålla och vårda vänskapen mellan människor. Precis som det mesta kan det naturligtvis användas i destruktivt syfte också, men jag är helt övertygad om att mobiltelefonen i huvudsak används i positiva och vänskapsbefrämjande syften. Förutom för jobb och annat praktiskt då också förstås. Jag skaffade också mobiltelefon sent, precis som Maleandro. Använder den dessutom väldigt lite, men jag ser den som ett godhetens redskap. Inte som djävulens på det sätt som Maleandro delvis tycks göra. Men i sanningens namn, han mjuknar på slutet av sitt inlägg och inser att det finns fördelar.

Livslögner som Charlotte på bloggen kamferdroppar skriver om ska man kanske inte avslöja i mobiltelefonen utan har man nån livslögn man vill bli av med ska det nog avslöjas i mer personliga sammanhang. Eller är det som hon skriver att livslögner är nödvändiga:

Eftersom man ju inte vill erkänna för sig själv att man har någon livslögn – så snart man erkänner det tror man inte längre på den och då upphör den att fylla sin funktion. För en funktion, det har den. Kanske rentav en livsnödvändig sådan.

Så har vi då gått från det negativa till det positiva för i Charlottes tappning så blir livslögner till nåt positivt. Något som är bra att ha när det kanske annars skulle känts för jävligt. Nåt positivt som hjälper oss att gå vidare med livet. Som hjälper oss att älska, förundras och kämpa. Så måste ju livet levas. Vi måste fånga dagen, njuta och försöka gör världen bättre. Från mörkret in mot ljuset så att säga. Det som Charlotte vill att nästa person i bloggstafetten ska skriva om. I väntan på det inlägget kan ni läsa hennes inlägg om mordet på John Hron 1995. Ett mord utfört av högerextremister.

Andra bloggar om: , , , ,

Advertisements
  • Jag skrev: Människan är en egoistisk skit och ‚Äúatt ha en vän‚Äù är oftast för egen vinning.

    Så om jag tar avstånd från vänskap (bäst att tillägga att vi alla har olika syn på vänskap) så kan jag ju inte vara en egostisk skit eftersom jag inte är en vän…

    Och såklart kan jag tro på människan!
    Det har inget med vänskap att göra.

  • Håller med om att livslögner inte bara är av godo. De borde ersättas med livssanningar, ett ord som inte ens finns. Kanske beroende på att en livslögn är lättare att identifiera än en livssanning. Målet måste väl ändå vara en livssanning, eller har jag fel. Lögnen kan vaccinera oss mot livets ondska i en dialektik där vi hoppas att överleva emotionellt. När det gäller mobiltelefoni, som delvis är en del av mitt föratags verksamhet, har jag märkt att man inte längre är närvarande, utan därvarande. Det första man frågar någon på mobilen är: Var är du? MAn blir avbruten ett i ett och tvingas mentalt till en annan plats, ”Jag är på Rival på Mariatorget med Mia, kom dit …!” Detta kan i sig både skapa och förstöra vänskap.