Onkel Tom var slaven i USA som gjorde gemensam sak med slavägarna. Han samarbetade med förtryckarna för att vara dem till lags. Det är anpasslighet för att klara sig själv och skita i andra. Onkel Tom var iofs en romanfigur, men hans motsvarighet fanns säkert i verkligheten.
Exempel på precis samma sak finns i dagens Sverige. De tydligaste och mest kända exemplen är Mauricio Rojas och integrationsminister Nyamko Sabuni. Men det finns även andra. En av dessa är Dilsa Demirbag-Sten som anser att tidningen Mana är antisemitisk. Om henne och hennes attityd skriver Ali Esbati på sin blogg så här:
Anförare för attacken mot Mana är Dilsa Demirbag-Sten, som gjort sig en karriär i den välbekanta invandrare-som-”vågar”-vara-reaktionärernas-talesperson-filen och därtill blivit en inpiskad ambassadör i svensk offentlighet för Israels brutala raspolitik. Hon och hennes hejarklack använder nu alltså statsapparaten som replik på kritiken. Med en omisskännlig doft av 30-tal sägs tidning Mana ha en ”förvrängd tolkning av verkligheten”
Hennes hets mot kulturtidskriften Mana är en del av hennes arbete i Kulturrådets referensgrupp som i övrigt består av Arne Ruth (ordförande), Lars Gustaf Andersson, Anders Hjertén, Viktoria Jäderling, Karin Månsson och Djordje Zarkovic. Men det är inte bara i detta sammanhang hon sprider borgerlig högerpropganda. Det gör hon i Göteborgs-Posten när hon helt osant och utan bevis hävdar att invandrarmottagandet är bättre i USA än i Sverige. Vilket naturligtvis bara är skitsnack utan verklighetsförankring.
Bloggat: Röda raketer, Robert Zackrisson,
Andra bloggar om: Kulturtidskrifter, Kulturrådet, Mana, Dilsa Demirbag-Sten, Ali Esbati, Onkel Tom, Media, Invandring, Kultur, Propaganda, Politik, Samhälle
Relaterat:
Pingback: Yttrandefriheten hänger allt lösare | Svensson
Pingback: Maktspråk | Svensson
Pingback: Inte upprörda över att de används av islamofober | Svensson