Både polisen och den svenska militären tycks plågas av samma sjuka. Folk vill hellre jobba på kontoret än där det behövs. Ute på fältet. Eller är det så att folk inom polisen och militären är felutbildade för det som de gör. Det kan ju dessutom också vara ett ledningsproblem. Man prioritera helt enkelt fel. Ser utredningar och pappersarbete som viktigare än förbyggande brottsbekämpning.
60 procent av poliserna arbetar idag, enligt SVD, med administrativa uppgifter, utredningar, hotbildsrapporter etc. Dvs de tjänstgör i huvudsak inne på stationerna. En del av dessa arbetsuppgifter kan med fördel utföras av personal med specialutbildning för just detta. Dvs civilanställd personal som inte är utbildade poliser. För de senare borde jobba med det centrala i polisverksamheten, dvs att synas på gatorna för att förebygga brott. Att i det läget skära ner ytterligare på civilpersonal som man tänker göra i Stockholm är bara puckat som jag ser det.
Hos militären är det så att det finns alldeles för många officerare i förhållande till vad som egentligen behövs. För många chefer alltså och då får vi det vanliga problemet med för många kockar. Det hela blir inte bra och militären slösar alltså ut en massa pengar på överbetalda pappersvändare och chefer. Det verkar ganska meningslöst.
Det är klart att allt skulle gå att lösa om vi följde de uppfattninagr jag har. Dvs vi lägger ner försvaret och omskolar en del av militärerna till poliser. Två flugor i en smäll och vi kan lösa problemet med att vi deltar i imperialistiska krig och problemet med att polisen saknar resurser för att utreda vardagsbrott. Ganska fiffigt tycker jag själv.
En väg att i framtiden istället kunna ha yttre tjänst och förbyggande arbete som nyckelord istället för inre tjänst och utredning.
Intressant?
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om Polismakten, Försvarsmakten, Försvaret, Inre tjänst, Försvarspolitik, Militär, Polisen, Polis, Militären, Samhälle, Politik
Inre tjänst verkar vara nyckelordet för dem som vill vara något utan att egentligen behöva vara det. Till exempel strutta omkring i olika uniformer. Och man kan nog utvidga begreppet till att omfatta fler områden än militär och polis. En gång var det populärt med centralt placerade rektorer. Visst kan man förstå att modet sviker enskilda individer och att en del drabbas av sjukdom med åren. Då är det illa nog att de en gång upptagit utbildningsresurser. De behöver ju inte stanna kvar hela livet i något slags schimär av att de är något de inte är. Men det är inte bara den enskilde individen som fegar ur. Det är hela organisationen. Och den samhälleliga överstrukturen ser inte eller vill inte se.
Okunnighet exemplifierad. Polisen ägnar sig åt administration och nonsens fetrsom föregående regeringar (med kommunister i partiell maktställning) inte tyckte att den personal polisen hade men som inte var poliser inte behövdes. Därmed fick poliser inre tjänst och fick ta hand om triviala administrativa uppgifter instället för polisiärt arbete. Tacka den rödgröna röran för det.
När det gäller militärer (och poliser) så är de ju lite som försäkringar, de känns meningslösa och dyra tills man verkligen behöver dem och då känner man sig jävligt korkad när man inte har någon.