Militariseringen i klimathotets spår

Lars Henriksson har skrivit en krönika i Göteborgs-Posten om vad som verkligen föreslås i EU:s klimatrapport, Climate change and international security.

Man tror ju gärna att en sån rapport ska vara inriktad på att åtgärda klimathotet genom en omläggning av transportsystem, energisystem och annat. Men enligt Henriksson är det inte alls så:

Slutsatsen borde rimligtvis vara att lägga EU:s mångmiljardbudget, dess tunga byråkrati liksom de enskilda ländernas hela kraft på att ställa om transportsystem, matförsörjning, energiproduktion och alla andra samhällsfunktioner till klimatneutrala system. Men läser man rapporten noggrant är kärnan en annan. För inbäddat mellan undergångsvisionen och till intet förpliktigande ord om samarbete och miljövänlighet finns ett hårt budskap: i en allt mer hotfull värld måste EU stärka sin militära makt. Kanoner, robotar och bombplan skall försvara Europas intressen mot en svältande och konkurrerande omvärld.

Istället ska EU satsa på en militarisering för att möta det hot som den av klimatförsämringarna och växthuseeffekten hårt drabbade omvärlden komemr att innebära för Europa. Istälelt för att satsa på miljöäåtgärder ska man satas på vapen. Istälelt för nedrutsning får vi en upprustning.

Det är i detta sammanhang de försvarspolitiska diskussionerna med de övriga nordiska länderna ska ses. Diskussioner som om de leder fram till överenskommelser i prakitken innebär att man smyger in Sverige i NATO. Att Lars Henriksson inte är fel ute i sin krönika understryks av en debattartikel i SVD där flera tidigare ledande NATO-befäl skriver:

Nyckelfrågan är att övertyga ­regeringarna i Natoländerna – särskilt européerna – att bli mer medvetna om nuvarande och framtida utmaningar och att stärka sin politiska beslutsamhet för att följa några av rekommendationerna.

Ett Nato som fortsätter att växa utan att ha resurser att uppfylla sina skyldigheter att försvara sitt utvidgade område riskerar att bli en ihålig allians.

Framför allt står Nato inför en verklig utmaning i Afghanistan där självpåtagna begränsningar berövar Nato möjligheten att nå framgång. Gapet växer för varje dag mellan de uppdrag som Nato ombeds ta och de möjligheter ­alliansen har att utföra dem.

Vi är fast övertygade om att det inte finns något bättre sätt att möta vår tids utmaningar än genom att ha en stark och livskraftig transatlantisk allians.

Vi hoppas innerligt att de politiska ledarna i Nato kommer att inse att behovet att förse Nato med ett nytt strategiskt koncept är stort.

Vi är säkra på att Natos ledare är medvetna om sin främsta och viktiga skyldighet är att göra allt de kan för att skydda sina nationers medborgare på bästa sätt.

Smmantaget kan man trots en massa ord om annat i debattartikeln att lösningen i de gamla militärerna ögon är en ökad militarisering av västvärlden. Något som åtminstone jag anser vara ett hot snarare än en väg framåt. För Sveriges del innebär det eventuella nordiska samarbetet att vi alltså dras ännu mer in i Natos verksamhet. En verksamhet som delvis handlar om ockupationen av Afghanistan, som man tycker ska förstärkas och förlängas.

Detta när det vettiga för att få fred och säkerhet i världen borde vara att göra tvärtom. Att avveckla ockupationerna av Afghanistan och Irak. Utvecklingen i världen pekar mot en obehaglig utvecklig. Ökad militarisering och ökad övervakning. Inte kul alls.

Intressant?
Bloggat: Mullvaden1, Intisbloggen, Mullvaden2, Jinge, Claes Krantz,
Borgarmedia: DN1, HD, DN2,
Andra bloggar om: NATO, EU, Säkerhetspolitik, Klimathot, Klimathotet, Miljö, Irak, Militär, Försvarspolitik, Afghanistan, Politik, Samhälle

Relaterat:

1. Klimathotets konsekvenser för Sverige
2. Sverige och USA:s krigspolitik
3. NATO ut ur Göteborg