Eller mer precist, vad ville Maciej Zaremba med sin artikelserie om Lärarhögskolan i Stockholm. Åsa Linderborg med fler är övertygade om att hans agenda är dold och skum:
Trots det kan man ifrågasätta tesens relevans, eftersom Zaremba fortfarande undviker diskutera empirins representativitet: Är studenterna han tar upp enstaka eller många, det vill säga, är problemet kuriöst eller utbrett? Själv vill han nu i efterhand avdramatisera frågan, han utlovar rentav ”en weekend till Bahamas” till den som kan visa att han, såsom jag påstår, framställer lärarhögskolan som ”toppen på ett isberg” (Aftonbladet 21/2). En oklok utfästelse, visade det sig. Enkelt finner man ett dussin ställen där Zaremba beskriver kränktheten som ”en ny farsot”, ”Beskåda denna bild av högskolekultur anno 2007” etc.
Och om Zaremba nu alltså inte betraktar enskilda anmälningar som representativa för denna ”utveckling” – som han menar är specifik för just Sverige, dessutom – varför då ägna tre spefulla uppslag åt en handfull dyslektiker och homosexuella (på en högskola som inte längre finns)? Antingen får Zaremba stå för vad han skriver eller också måste han erkänna att han är manipulativ, attraherad av sanningen endast när den är till hans egen fördel.
Rickard Swartz i SVD konstaterar att det måste ha skett ett paradigmskifte. Och han har rätt. Egoismen, narcissismen och jagfixeringen har ersatt solidariteten, gemenskapen och omvårdnaden om varandra. Det är ett paradigmskifte som syns i politiken, som predikas från näringslivet och från regeringen. Det gemensamma ska slås sönder, det kollektiva ska slaktas. Vi ska inte längre hjälpa varandra utan stjälpa. Det syns i tidningarna, kanske allra tydligast i kvällstidningarnas kändisjournalistik, men också på SVD:s egofixerade ledarsida. Det syns på blogagrna, där förkatet, otrevlighterna och egofixeringen styr bloggare som bröderna Schulman.
Ett antal vänsterbloggare anammade, i motsats till Linderborg, Zarembas beskrivning och använde den för att kritisera marknadsanpassningen av utbildningen, använde den för att kritisera indvidualiseringen av samhället. En av dessa var jag själv. Zaremba tog faktiskt intryck av denna debatt och införde den analysen i sitt svar till Åsa Linderborgs första artikel om Zarembas Lärarhögskoleartikar.
Och jag förtsår fortfarande inte riktigt varför Zaremba måste angripas i samband med lärarhögskoleartikalrna. Är det inte bättre att utnyttja hans artiklar för att skjuta på individualiseringen. Peka på det som marknadsanpassning, privatiseringar osv innebär. Och se till att värna om välfärdsstaten. Kan hans artikalr användas på det sättet,s pelar det egentligen ingen roll vilket syfte Zaremba hade från början. Låt oss vända det hela till vänsterns och den gemensamma sektorns fördel.
Det är möjligt, ja troligt att Zaremba är en journalist med dubiösa metoder. Inte alltid pålitlig. Men om han skriver nåt vi i vänstern kan använda så låt oss använda det.
Intressant?
Bloggat: Feministisk Vänstertjej, Esbati, Peter Karlberg, RoyaMatilda,
Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
Andra bloggar om: Maciej Zaremba, Lärarhögskolan Stockholm, Lärarutbildning, Utbildningspolitik, Politik, Samhälle
Relaterat:








