De dåliga argumenten haglar i debatten om barnbidraget. Från såväl borgare som sossar. De olika partiernas resonemang hänger som jag ser det överhuvudtaget inte ihop.
– Ett selektivt system ger signalen att det lönar sig sämre att arbeta och det ställer vi oss inte bakom, säger partisekreterare Erik Ullenhag (fp) som inte vill frångå den svenska generella välfärdsmodellen.
– Vi är skeptiska till ett system som stör arbetslinjen, det ska inte bli mindre lönsamt att arbeta om man till exempel vill gå upp i arbetstid, säger partisekreterare Per Schlingmann (m) till SvD.se.
– Vi har ju en tradition i Sverige att det ska vara lika för alla, säger han (Lars Gustafsson (kd), min anmärkn.) till SvD.se och påminner om det dubbla beskattningsbara barnbidraget som kd lanserade som förslag i valrörelsen 2006.
Lika för alla-argumentet gälle ju inte alla bidrag som finns, exempelvis inte bostadsbidraget. Och dessutom är det ju så att det inte blir lika för alla om de rika också får bidrag. Det blir varken mer lika eller mindre lika för alla. Jag vill ju att samhället ska utjämna och minska klyftorna så då måste jag fundera över de fördelningspolitiska effekterna av ett förslag. Det behöver kanske inte borgerliga företrädare göra då de ju är för ökade klyftor.
Det som är intressant för mig är dels om byråkratin för att administrera det hela skulle bli väldigt dyr, för det är ju ett verkligt problem, dels om huruvida förtroendet för välfärdsstaten kommer att minska genom att inkomstprövning av barnbidraget. I så fall är det ingen bra idé.
Sen är jag ju dessutom anhängare av kortare arbetstid för alla och därmed är argumentet att det hindrar folk från att gå upp i arbetstid i min uppfattning ett i det stora hela idotiskt argument eftersom det argumentet innebär att alla som har skitjobb får jobba fler timmar på sina skitjobb och vem vill det. Förkortad arbetstid och att vi alla får dela på skitjobben är det bästa som jag ser det.
Sossarna för fram precis samma argument som borgarna och det understryker väl det faktum att det inte finns några större politiska skillnader mellan de stora partierna i den svenska politiken:
– Det är verkligen inte ett bra förslag. Dels motverkar det arbetslinjen för kvinnor, många riskerar att få betala för att kunna gå upp i arbetstid. Sedan tror jag att ett sådant förslag är kopplad till ganska stora administrativa kostnader eftersom man måste göra inkomstprövningar varje år. I dag sker det ju mer eller mindre automatiskt med en anmälan till Försäkringskassan, säger Veronica Palm (s), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet till SvD.se.
Vidare försvarar man barnbidraget uppbyggnad med att detta system gynnar de fattiga mest. Men borde man då inte rent logiskt föreslå en förändring av andra bidrag, som idag är inkomstprövade, så att de blir generella, precis som barnbidraget. Jag tycker inte riktigt argumentationen från de olika partierna hänger ihop när det gäller detta.
Jag kan inte se nåt hinder för att utreda hur barnbidraget kan fungera, men stor hänsyn måste tas till synpunkter och farhågor kring att förtroendet för välfärdssystemet kan urholkas om barnbidraget blir inkomstprövat (man som sagt, då måste man också fundera över andra bidragssystem, deras funktion och legitimitet). Men som sagt, skatter och bidrag är inget självändamål och därför bör man vara öppen för utredningar och förslag som skulle kunna gynna arbetarklassen och de fattiga i Sverige (nu tror jag inte det är Maud Olofssons tankar med det hela, men ändå).
Intressant?
Bloggat: Robert Zackrisson, Monica Green, Haväng, Psykbryt, Alliansfritt Sverige
Borgarmedia: DN, AB1, AB2, HD1, HD2, HD3, EX1, EX2, Dagen
Andra bloggar om: Maud Olofsson, Barnbidrag, Inkomstprövning, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Per Schlingmann, Erik Ullenhag, Bidrag, Social rättvisa, Social välfärd, Politik, Samhälle
Relaterat:
