Massinlåsning löser inga problem med brott och våld

I USA har man fler inspärrade människor än i något annat land. Både totalt och per capita om jag förstått saken rätt. I Europa och i Sverige höjs många krav på längre straff, livstidstraff och dödsstraff. Det sistnämnda har jag skrivit om tidigare och hävdat att det inte löser några problem, utan snarare skapar fler bekymmer och problem.

Men faktum är att inte heller livstidsstraff löser speciellt många problem. Det skapar i själva verket en hel del svåra problem som kanske gör det bättre att inte ha några livstidsstraff faktiskt. I Göteborgs-Posten har Mattias Hagberg skrivit en artikel om det amerikanska fängelsesystemet och deras kriminalpolitik. Han visar där på hur denna politik gynnar framväxten av kriminella gäng:

De flesta bedömare är i dag överens om att fängelserna har blivit plantskolor för gängbildningar, att de eldar på motsättningarna mellan olika grupper i det amerikanska samhället och att de skapar ett permanent utanförskap.

Vidare att det är småtjuvar och småbrottslingar som befolkar de amerikanska fängelserna:

Fängelseexpansionen beror i stället på allt hårdare straff. Särskilt straff som riktas mot just missbrukare och småtjuvar. Det mest slående exemplet är den kaliforniska uppfinningen ”three strikes and you’re out”, som snabbt spred sig till andra stater under 1990-talet.

Den första förändringen i den amerikanska kriminalpolitiken kom på 1970-talet. Då övergavs tanken på rehabilitering och återanpassning till förmån för en mer moralisk syn på straff. Den nygamla tanken var att straffet skulle stå i proportion till brottet. Soning var ledordet. Sakta men säkert skärptes straffen och antalet fångar ökade. Med Richard Nixon och Ronald Reagan och det neokonservativa genombrottet i amerikansk politik kom denna syn på brott och straff att bli den helt dominerande. Kriget mot fattigdomen, som dominerat den amerikanska politiken under 1930-, 40- och 50-talen, byttes mot kriget mot brottsligheten. Efterhand kom även de liberala krafterna i USA att haka på. Ingen ville framstå som ”soft on crime”.

Men det riktigt stora skiftet i synen på brottslighet kom under 1990-talet. Då började flera delstater låsa in folk i stor skala, framför allt fattiga från nedgångna områden med stor andel svart och latinamerikansk befolkning. Den ledande principen var inte längre moralisk, att brottet skulle sonas, i stället kom samhällsskydd i fokus. Den förment laglydiga befolkningen, det vill säga den vita medelklassen, skulle skyddas mot samhällets rovdjur, det vill säga unga svarta och latinamerikanska män.

I Europa vill allt fler ta efter den amerikanska modellen när det gäller kriminalpolitik. Samtidigt som den ifrågasätts allt mer i USA:

Innan jag lämnar California Correctional Institution träffar jag fängelsets chef, Fernando Gonzales. Jag frågar honom om den amerikanska fängelsepolitiken har varit framgångsrik. Han tvekar. Han säger att det är för tidigt att veta. Att det återstår att se. Men, påpekar han, så som situationen ser ut i dag, med överbeläggning och bristande resurser, fungerar den inte. Fängelserna behöver pengar till utbildning och behandling av de intagna. Sen tillägger han att fängelser egentligen inte kan lösa de grundläggande problemen ute i samhället. Massinlåsning är inte svaret på alla de problem som städer som Los Angeles brottas med.

Samma åsikt möter jag två dagar senare på en konferens om gängbrottslighet på University of Southern California, i South Central, Los Angeles. I ett långt inlägg under konferensen säger Charles L Beck, en av de högsta cheferna på Los Angeles Police Department att det är dags att tänka om; att repression inte kan få sönderfallna stadsdelar som plågas av gängbrottslighet att börja leva och fungera.

För den fungerar inte. Brottsligheten i USA har visserligen minskat, men det har i stort sett inget med kriminalpolitiken att göra, utan har sin främsta orsak i socialpolitiken, närmare bestämt fri abort. I USA fortsätter folk att mördas i en omfattning som är enormt mycket högre än i Europa. Detta trots att man har dödsstraff, trots att 20% av alla svarta män suttit i fängelse (snacka om rasism när det gäller risken att hamna i fängelse, se Hagbergs artikel).

Lösningarna på problem med brott är alltså i första hand sociala. Dvs en socialtjänst som är värd namnet, skolor, förskolor, fritidsverksamhet som får tillräckligt med pengar. För att det ska kunna bli så krävs en förändring av politiken i Sverige. Privatiseringar och nedskärningar i offentlig sektor måste upphöra. Skattesänkningar som försämrar den offentliga sektorns verksamhet måste upphöra (helt i enlighet med svenska folkets vilja alltså).

Intressant?
Bloggat: Alliansfritt Sverige,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN1, SVD3, SVD4, DN2,
Andra bloggar om: Kriminalpolitik, Livstidsstraff, Kriminella gäng, Massinlåsning, USA, Brott, Politik, Samhälle

Relaterat:

1. Övervakning förhindrar inga brott
2. Vakters våld
3. Alla är mot våld
4. Övervakning, våld och integritet