1968

Nu är det månaden maj, 40 år efter 1968. Ett år som omges av ett visst skimmer. Ett skimmer som lett till att en ungdomsgeneration kallats 1968-vänstern. Ett skimmer som lett till att året har fått symbolisera hela den nya vänster som faktisk främst växte fram på 1970-talet.

Anledningen till att 1968 blivit symbolen för denna nya vänster, av vilken i stort sett bara de trotskistiska organisationerna finns kvar, är kanske främst händelserna i Paris i maj 1968. Många av dessa trotskistiska organisationer var dock av äldre ursprung, vilket inte gäller den svenska trotskistiska rörelsen som i första hand representeras av Socialistiska Partiet.

Just maj 1968 formades det som är Europas och ett av världens mest framgångsrika vänsterpartier just nu, det franska LCR. Det formades i gatustrider, studentprotester och arbetarstrejker i en process som bland annat beskrivits av Daniel Bensaid och Henri Weber i boken Maj 1968, en generalrepetition. En som skrivit om 1968-vänsterns framväxt i Sverige är Kjell Östberg, 1968 – när allt var i rörelse.

Men 1968 var inte bara upproren och protesterna i Frankrike. Det var också Pragvåren 1968, när vi trodde på en ljusning och en förbättring i Tjeckoslovakien. Det var Tet-offensiven i Vietnam som fick min far att jubla framför TV-apparaten hemma i Stenungsund. Det var polska studentuppror som rann ut i sanden, amerikanska universitetsockupationer på bl.a. Columbia University i New York och protester i Harlem. Protester mot rivningar av bostäder för byggen tilljust Columbia University. Något som återigen, 40 år senare, är aktuellt i Harlem och nu demonstreras det där igen mot gentrifiering och bortkörande avfattiga och vanligt folk (deltog i en sån demo när jag nyss var i New York).

Det var OS i Mexico år 1968, ett land med tvivelaktigt demokratisk status och studenterna i landet demonstrerade och blev massakrerade. I år är det OS i Kina och protesterna mot det landets förtryck och bristande demokrati har varit många. På OS i Mexico protesterade också en del av de aktiva, främst minns man kanske de två löparna, John Carlos och Tommie Smith som sträckte upp sina knutna nävar i en Black Power-gest.

Läs mer om 1968:
Tariq Ali, Den permanenta revolutionens era
Tariq Ali, Den utomparlamentariska oppositionen
Ernest Mandel, Det nya avantgardet
Anna Libera, En vår som aldrig upphör
Alain Krivine, Från Paris 1968 till Stockholm 1998
Pierre Frank, Från studentoroligheter till proletär socialistisk revolution
Toivo Jokkala intervjuar Kjell Östberg, Studenterna i 1968-rörelsen
Pierre Rousset, Tet-offensiven
Pierre Frank, Tjeckoslovakien: en första bedömning

Franska revolutionen maj-juni 1968. En dokumentation. Bygger mycket på intervjuer, men återger även material från massmedia, flygblad, sådant som skrev på husväggarna m m.
Frankrike -68 – Kampen fortsätter. Dokumentsamling om upproret i maj 1968.
Från ungdomsuppror till generalstrejk – maj -68, av Anders Hagström. Innehåller även ett tillägg som tar upp utvecklingen i Frankrike fram till idag (mars 2008).
Den stora resningen i Frankrike, av Sigyn Meder. Ur Marxistiskt Forum 3-68, organ för det maoistiska KFml.
Om maj -68 i Frankrike. Artiklar om majupproret i Frankrike ur Clarté årgång 1968.
Revolution! Frankrike 1968. En bok skriven av två engelska journalister som fanns på plats i Paris under hela förloppet. Boken ger en levande redogörelse för det som hände.
Om maj -68 och efteråt, ur tidskriften Kommentar. En längre artikel om det franska kommunistpartiets roll, samt flera artiklar som rör tiden efter maj -68, bl a repressionen mot vänstern.

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman
Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

7 svar på “1968”

  1. Om LCR verkligen är ”ett av världens mest framgångsrika vänsterpartier just nu” tyder det antingen på att du har skrivit fel någonstans eller på en sorglig dekrepitering bland vänsterrörelser i allmänhet.

    LCR har inga stolar i nationalförsamlingen, inga stolar i senaten, inga stolar i EU-parlamentet och fick patetiska 4.XX% i presidentvalet förra året. Framgångsrikt?

  2. 1. Framgång och hur inflytelserik man är har inte bara med parlamentariska val att göra. LCR idag är det parti som har tredje störst stöd i Franrkiek (opinionsundersökningar). Besanenot är Franrkikes näst populäraste politiker (efter Sarkozy). Dessutom är presidentresultat bra. De var femte partiet i storlek. Valsystemet i Franrkiek är mdessutom missgynnsamt för småpartier.

    LCR har hundratals lokalt förtroendevalda. Och i de flesta länder finsn det inga plaster för vänsterpartier.

    Och, ja vänstern tillstånd i världen är verkligen uselt. Observera att partier som vil bevar kapitalismen, som maositerna i Nepal, Lulas PT, sossarna i Sverige osv inte är vänster så som jag ser det.

  3. Fyrtio år har gått. Årtalet (1968, alltså) har blivit ett begrepp som väcker känslor och skapar debatter, och något som femtonåringarna får lära sig om i skolan.

    Orden anpassas för att göra framställningen enklare att förstå. De gamla bilderna vrids medurs och beskärs. Ibland blir det lika förnumstigt nu som det var då, när äldre människor blickar tillbaka.

    Själv minns jag inga demonstrationer. Revolution var ett spår (det var två för att vara exakt) på Beatles vita dubbel-LP. Men jag minns att jag var tretton och ett halvt och lyssnade på Cream och Clapton som den våren spelade på Rigoletto i Jönköping: I feel free. Och det kände jag mig också. Av någon anledning.

    Jag minns hur vi läste ‚ÄùNässlorna blomma‚Äù av Harry Martinsson i skolan. Boken fanns i en klassuppsättning. Trettio askgråa häften utgivna av Modersmålslärarnas förening.

    Vi läste om hur Harry blev sockenbarn och auktionerades ut till den bonde som begärde minst i bidrag för att ta hand om honom. Så gick det till förr, förklarade lärarinnan som var folkpartist. Vi tyckte det verkade hemskt och nästan otroligt. Men det var längesen och det skulle aldrig ske igen.

    Ökad jämlikhet stod det på valaffischerna. Själv röstade jag på socialdemokraterna i skolvalet. Jag valde bort vpk i sista stund men ångrade mig efteråt.

    Jag trodde jag hade begripit något. Det har vi som var unga 1968 alltid trott.

    Nu har det alltså gått fyrtio år. Min folkpartistiska lärarinna är död. Jämlikhet har blivit ett fult ord som inte längre används. Inga trettonåringar läser längre om sockenpojken Harry och blir upprörda som vi blev.

    Dessutom ljög lärarinnan. Hon lurade oss när hon sa att så kunde det inte längre gå till. Idag läggs vården av sjuka och svaga åter ut på entreprenad till lägstbjudande. Det berättas dagligen om hur människor far illa när kommunerna snålar. Och det är lika cyniskt nu som när Harry var liten.

    Jag blev alltså lurad 1968 som så många andra. Men det var inte den extrema vänstern som gav mig en snedvriden uppfattning om framtiden. Det var istället min folkpartistiska lärarinna och socialdemokraternas valaffischer som gav mig orealistiska förväntningar. Vilka sedan drev mig långt långt vänsterut.

    Den är det enklaste –
    som är det svåraste.

    som Bertolt Brecht skriver i sin dikt om kommunismen. De orden läste jag först några år senare.

    Det var ingen som sa så till mig 1968. De som var några år äldre och ansågs politiskt medvetna begrep det inte heller. Det var under de följande åren som perspektivet långsamt gick upp för oss.

    De enklaste kraven om rättvisa, de är det svåraste som finns.

    Därför blev jag kommunist.

Kommentarer är stängda.