Att det finns många tillfälligt anställda eller inhyrda arbetare på en arbetsplats kan orsaka stora problem när ett arbetarkollektiv går ut i kamp för sina intressen. Detta kan åskådligöras väl om man tittar på konflikten i Göteborgs hamn under år 2007. De tillfälligt anställda så kallade blixtarna kom snabbt att hamna i centrum av konflikten. Något som beskrivs av de göteborgska hamnarbetarna på följande vis:
Samtidigt var uppslutningen kring övertidsbojkotten betydligt lägre hos den extraanställda blixtkåren. Detta gjorde det möjligt för arbetsgivarsidan att klara de flesta fartygsavgångar utan större förseningar under sommarsäsongens låga produktionsnivå.
Just blixtkårens situation i hamnarna är unik och bör här belysas separat eftersom denna grupp nu under en period hamnade i centrum för hamnkonflikten och den spontana övertidsbojkotten. Extraanställning som blixtarbetare är ett undantag i svensk arbetsrättslagstiftning som i princip bara existerar inom stuveribranschen. Att blixtanställningen tillåtits i sådan omfattning att gruppen i Göteborg kan uppgå till närmare en fjärdedel av den totala arbetsstyrkan, är en följd av stuveriets oregelbundenhet. Behovet av arbetskraft i hamnarna varierar kraftigt från dag till dag, beroende på vilka båtar som kommer in och vilken typ av gods de bär med sig eller ska lastas med. Den som arbetar som blixtanställd hamnarbetare är formellt bara anställd just de timmar som han eller hon faktiskt är på plats och arbetar i hamnen. I övrigt saknar arbetsgivaren nästan helt skyldigheter mot den anställde, och blixtarbetare omfattas inte av Lagen om Anställningsskydd (Las) eller företrädesregler till fasta anställningar.
Uttagningen för såväl övertidsarbete som blixtarbete sker i Göteborgs Hamn enligt en överenskommelse med klara turordningsregler och öppna listor. Listsystemet ska avlägsna alla inslag av godtycke när hamnarbetare tas ut för arbete som inte är schemalagt. Hamnens tydliga turordningsmodell skapar en situation där den enskilde kan hävda sin rätt om han eller hon inte får jobba när behovet finns. Just listan är central för hela blixtverksamheten eftersom den begränsar det ojämna beroendeförhållande som timanställningar inom andra branscher annars ofta innebär. Blixtarbetaren inom hamnarna behöver inte på samma sätt som timanställda inom vården, skolan eller äldreomsorgen uppleva att man ständigt måste stå till arbetsgivarens förfogande eller vara chefen till lags för att inte fasas ut.
Listsystemet och blixtarbetarens avsaknad av arbetsplikt och skyldigheter gentemot arbetsgivaren gör att blixtanställningen innebär en viss frihet under perioder då det finns gott om arbetstillfällen. Lönen är också förhållandevis hög i relation till andra arbetaryrken. När detta skrivs ger det centrala stuveriavtalet samtliga hamnarbetare grundlönen 129 kronor i timmen, men för en blixtanställd räknas varje arbetad timma utöver vardagarnas dagtid som övertidsarbete. Under övertidsarbetet utgår vanligen dubbel timlön. Stuveriavtalets lönevillkor och friheten att under goda tider själv kunna välja sina arbetstider, är två starkt bidragande orsaker till att det inom blixtkåren finns många hamnarbetare som arbetat heltid på Göteborgs kajer i 20 eller 30 år utan fast anställning.
Blixtarna är alltså en betydligt mer utsatt grupp som är känslig för påtryckningar från arbetsgivaren just för att man är beoende av ett visst godtycke från denna för att få jobb. I Göteborg har dock uppenbart åtgärder vidtagits för att minska graden av utlämning tll arbetsgivaren, vilket vi kan se av ovanstående beskrivning av listsystemet. Men lika fullt är blixtarna mer beroende av arbetgisvern och detta hade också följder för konfliktens utveckling:
Olika förutsättningar för övertidsbojkott bland arbetargrupperna
När budskapet om att avstå all övertid spreds från mun till mun i hamnen visade sig många blixtarbetare vara osäkra på hur man skulle agera. Eftersom blixtarbetarna inte tillhör sammansvetsade arbetslag utan individuellt flyttas runt mellan hamndelarna, var förutsättningarna sämre för att resonera sig fram till gemensamma beslut. Att avstå allt övertidsarbete innebar också en helt annan uppoffring för blixtkåren än för ordinarieanställda med fast månadslön. Blixtarbetarna skulle under frivillig övertidsbojkott tvingats dela på en begränsad mängd dagtidspass och klara sig på mycket låga inkomster under oviss tid.
Samtidigt var det uppenbart att ett resolut kollektivt ställningstagande från blixtkårens sida inom någon eller några veckors tid skulle inneburit total katastrof för hamnproduktionen. Troligen hade det tvingat Göteborgs Hamns företagsledning att ta ett steg tillbaka, återgå till tidigare överenskommelser och återvända til förhandlingsbordet med en mer tillmötesgående attityd.
Vacklande ställningstagande skapar slitningar och irritation inom arbetarkollektivet
Nu tvekade många blixtarbetare inför att ansluta till de ordinarieanställdas missnöjesyttring, vilket snabbt skapade irritation och spänning mellan de olika hamnarbetargrupperna. Spänningarna förstärktes efterhand när avgörandena uteblev och många ordinarieanställda uttryckte en viss besvikelse gentemot blixtkollegorna när deras tveksamma agerande förlängde konflikten. När övertidsjobbande, främst blixtarbetare men även en handfull fastanställda hamnarbetare, ställdes till svars av kollegor hävdade en del att de helt enkelt inte kände till de försämringar som arbetsgivaren genomfört eller avsåg genomföra. Ett fåtal personer arbetade nu faktiskt mer övertid än någonsin och menade att motståndet mot arbetsgivarens personalpolitik var meningslöst eller rentav kontraproduktivt eftersom åtstramningarna var nödvändiga. Den absoluta majoriteten av blixtkåren stödde dock de ordinarieanställdas bojkott, men visste helt enkelt inte hur man skulle agera utifrån de egna förutsättningarna.
Situationen för blixtarna gjorde alltså att det var svårare för dem att delta i övertidsblockaden och detta skapade i sin tur motsättningar i arbetarkollektiv som förvsgade kampen. Om blixtarna hade varit eniga och fullt ut vågat delta i övertidsblockaden hade hamnarbetarna förmodligen ganska snabbt kunnat besegra arbetsgivaren. Nu blev det inte så och situationen kom snart att förvärras ytterligare då hamnen började utnytjja inhyrd personal från ett bemanningsföretag (gråfirma som vi sa på 1970-talet):
Stridsviljan hos blixtkåren hade dock fått sig en törn efter att hamnledningen börjat använda bemanningspersonal för att ersätta utbildade och erfarna hamnarbetare när bristsituationer uppstod. Någon månad efter det andra blixtmötet arbetade blixtarbetarna övertid i samma utsträckning som man alltid gjort. Eftersom behovet av arbetskraft under kvällar, nätter och helger var större än någonsin övergick många till och med helt till övertidsarbete.
Spänningarna mellan ordinarieanställda och blixtarbetare återuppstod.
Blixtarbetarna hade alltså anslutit sig till striden och övertidsblockaden, men blev nu väldigt pressade av att förtaget hyrde in personal. Efter en tid så innebar detta att de flesta blixtarabetare kom att arbeta för fullt igen. Övertdisblockaden blev ineffektiv. Detta åskådligör på ett bra sätt hur arbetsgivarna kan använda de tillfälliga anställningarna som sen slags utpressning mo de arbetare som är beoende av dessa för sin försörjning. Inhyrningen skapar dessutom än värre problem. Dessa arbetare är ofta inte med i en fackförening och om de är det så är de ofta med i en annan organisation än de som är fast anställda. I hamnen gäller dock att de tillfälligt anställda blixtarna är med i samma fackförening som de fastanställda. Bemannningspersonalen kom faktiskt att untyttjas som klassiska strejkbrytare av samma slag som de som Anton Nilsson och hans kumpaner riktade ett attentat mot för 100 år sedan, år 1908:
Bemanningspersonalens roll som verktyg för att avhjälpa arbetsgivarens självförvållade kris, gjorde dem mycket impopulära bland hamnarbetarna. De togs ofta in på hamnområdet i bussar under tidiga morgontimmar och förmännen var förtegna om var de skulle arbeta om inte skyddsombud fanns på plats för att kräva svar. Säkerhetshänsyn gjorde det omöjligt för arbetsledarna att utnyttja dem i produktionen på samma sätt som hamnens egna rutinerade extraanställda. Fartyg med outbildad bemanningspersonal ombord fick ofta lastas ineffektivt, däck för däck, för att minska olycksriskerna.
Sammantaget kan vi se att både blixtarna och framförallt de inhyrda arbetarna från bemanningsföretagen kom att utnyttjas av arbetsgivaren för att utså splitttring i arbetarkollektivet och på så sätt försvaga kampen. Blixtarnas utsatta position gjorde också att det var svårt för dem att öppet diskutera stridsåtgärder och ur man skulle ställa sig. Risken för repressalier mot enskilda var väldigt stor. Den inhyrda personalen fungerade som strejkbrytare och på det sättet kunde övertidsblockaden försvagas. I ett annat läge skulle en grupp strejkbrytare kunna helt sänka en stridsåtgärd från ett arbetarkollektiv. Detta är två reella problem som man måste fundera på hur de ska lösas ifrö framtiden. För annars riskerar vi konflikter på arbetsmarknaden där arbetsgivaren har alla trumf på hand och då har möjlighet att krossa fackföreningen och göra arbetarna försvarslösa.
Intressant?
Bloggat om fackliga frågor: Kildén & Åsman1, Kildén
& Åsman2, Trotten, Kildén & Åsman3, Mullvaden,
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborgs Hamn, Strejk, Arbetarklass, Arbetarkamp, Hamnstrejk, Samhälle, Politik, Inhyrd personal, Blixtar, Blixtbrickor, Bemanningsföretag, Tillfälliga anställningar
Blogged with the Flock Browser
Tags: GöteborgsHamn, Strejk, Arbetarklass, Arbetarkamp, Hamnstrejk, Samhälle, Politik, Inhyrd personal, Blixtar, Blixtbrickor, Bemanningsföretag, Tillfälliga anställningar
3 svar på “Problemet med tillfälligt anställda”
Kommentarer är stängda.