Magnus Sandelin och hans bok Extremister

Med organiserad menar jag kanske mer ”planerad” än uppbyggd i nätverk ?† la maffiaorganisationer eller motorcykelgäng. Man beväpnar sig, rekognoscerar, förbereder konfrontationer med polis och/eller åsiktsmotståndare, bedriver organiserad störningsverksamhet mot folk et cetera. Det är liksom inte berusade flåbusar som springer på varandra och slåss varenda gång det händer något mellan höger- och vänsterkriminella, utan väl(?) förberett.

Men det kanske finns en bättre term som inte riskerar sammanblanda politiska våldsutövare med yrkeskriminella.

Jag har faktiskt inte läst hela Kleins bok heller, utan bara ströläst lite i den samt givetvis ett gäng recensioner från höger och vänster. Men det står klart att hon exempelvis inte begriper sig på vad för värderingar Milton Friedman, som hon har som någon slags ond genius, egentligen står för. Ändå bygger hon en hel anklagelseakt emot hans ekonomisk-filosofiska tänkande, utan att fatta vad det riktigt går ut på. Och målar med bred pensel in allt möjligt agerande som hon bara inte gillar under kategorin ”Friedmanitiskt”, trots att närmast allt vad hon verkar kritisera lika gärna kunnat angripas minst lika hårt av denne själv.

Det är verkligen inte trovärdigt. Då föredrar jag Norberg vilken dag som helst.

Johan Norbergs genomläsning var ju fylld av egna lögner och märkliga vinklingar, som t.ex gällande objekten stulna från det irakiska muséet, Falklandskriget, de ekonomiska reformerna i Libanon. Direkt pinsamt av honom, men det är väl förklaringen till att han förbjuder kommentarer på sin blogg.

Jag har läst Kleins bok och jag har blandade känslor vad gäller den. Jag håller med Gustav att hon skyller en hel del att vara ”Friedmanistiskt”, lite för mycket i min mening fast jag inte gillar Friedman något vidare. Jag har svårt att tro att han verkligen var så ”ond” som hon har utmålat honom att vara, även om jag anser hans marknadsteorier är nonsens. Läser man bara boken kan man få en fel bild av Friedman eftersom hennes beskrivning av honom inte är tillräckligt nyanserad, det var knappast meningen heller men jag tröttnade på att hon upprepade sej själv och beskrev alla tragedier ur samma vinkel trots att de säkert var mera nyanserade än så.

Jag vet inte hur Nordberg har kritiserat boken men den är nog helt klart läsvärd om man bara kommer ihåg att kolla upp saker och ting efteråt, om man inte redan känner till fakta, annars kan man få en något skev bild av verkligheten. Det är inte en dålig bok men den är inte så bra som den hade kunnat vara och det är synd eftersom det undergräver dess trovärdighet. Den är lite för enkelriktad för min smak och jag föredrar Chomskys böcker som simplifierar saker och ting men som ändå är nyanserade och man kan relativt lugnt lita de fakta han beskriver.

Gustav: Boken är dåligt nyanserad men om det beror på okunnighet eller om det är avsiktligt från Kleins sida vet jag inte, jag är inte tillräckligt kunnig för att avgöra det, men det verkar iaf som om hon försöker leda läsaren till att få en viss uppfattning om Friedman och den kan vara en aning missvisande, vilket igen undergräver bokens trovärdighet. Jag håller med att argumentationen är ibland ganska klen och jag saknar en viss grad av objektivitet. Jag håller också med om att man måste studera motståndaren innan man attackerar om man vill föra en vettig dialog. Jag måste medje att jag fick en snedvriden och förenklad bild av Friedman efter att jag läst boken men trots det så är budskapet i det hela rätt och jag kan inte sympatisera med Friedman.

… rätt om att det fanns en demonstration som hade Götaplatsen som mål och som sedan urartade… haha, det räcker med att läsa Rikspolisstyrelsens utvärdering av göteborgsprotesterna för att se att den person som påstår sånt gör sig skyldig till historieförfalskning.

Här måste jag bara kommentera, även om det är smått off-topic:

Lizas kommentar om Friedman är symptomatisk för den som inte har läst på om vad hans ståndpunkter var egentligen. Han var ju anti-interventionist och att han skulle vara en vän av Pinochet är nonsens; han föredrog de ekonomiska principer som denne implementerade framför Allendes, men stödde inte juntan utan hade hellre sett landet utan den.

Titta igenom Free to Choose-serien, lyssna på de debatter som finns på Youtube och annorstädes och sluta upprepa dessa konstigheter. Nivån skulle bli bra mycket bättre om man lärde sig vad ens motståndare faktiskt stod för istället för att peka finger.

Det är ju ingen ursäkt som krävs direkt, utan en förklaring. Nu blir det lite långt, men hellre en ”wall of text” än att man går på den plakatpolitiska varianten. Det är sällan enkelt, som du ju ofta beskriver det om ett gäng olika fenomen här på bloggen.

Friedman höll föredrag vid universitetet i Santiago, där han framhöll samma sak som han mig veterligen alltid gjort; Att ekonomisk frihet är en nödvändighet för ett fritt samhälle och att centraliserad makt är skadligt både för ekonomi och det fria samhällslivet. En fri marknad är bra men ännu bättre kombinerad med ett politiskt fritt samhälle.

”Capitalism is a necessary condition for a free society, but it is not a sufficient condition”, tror jag han brukar formulera sig, även om jag inte vet om den frasen var myntad då.

Han blev iaf inbjuden av Pinochet för att diskutera ekonomi – enligt Friedmans utsago skall denne ha varit extremt tystlåten om allt vad gällde hans politiska agenda och vad juntans mål var, vilket kan vara förståeligt – och diktatorn bad honom skriva ett brev om vilka ekonomiska reformer som krävs, och vilka utsikter Chiles ekonomi har. Det kan man läsa här:

http://www.cb.cl/newcbcl/Estudios/DetalleE.asp?Id=1297

Det var alltså vad jag kan förstå inget vänslande i syfte att driva igenom en agenda, utan motsatsen – ekonomen fick en förfrågan och besvarade den. Även jag kan tycka att det är väl okritiskt att inte nämna ett ord om hur repressivt juntan betedde sig, men å andra sidan är stilen inte nämnvärt annorlunda mot hur politiska höjdare (särskilt amerikaner) brukar kommunicera med varandra – all smiles all the way, trots meningsskiljaktigheter, så att säga.

Hur som helst så är det välkänt att Friedman senare alltid har framhållit att han inte stödde juntan politiskt utan ville ha ett fritt Chile, men att ett juntastyrt Chile med en fungerande ekonomi är bättre än ett med en havererad, samt att han menade att en fri ekonomi banar vägen för ett politiskt fritt land. Som man bör veta om man har någon koll på Friedman i övrigt, så var han en pragmatiker som strävade efter inte nödvändigtvis det bästa, utan primärt efter det bästa genomförbara. Det blir rätt självklart att ge ekonomisk rådgivning då, även om man politiskt inte håller med. Nettomässigt innebär då reformerna en förbättring av den individuella friheten (om man delar Friedmans övertygelse alltså).

Ingenstans i Friedmans ekonomisk-politiska utläggningar finns diktaturpositiva inslag – han var som sagt uttalad motståndare till starka centralmakter, militärinterventioner, kontroll av den enskilda individen, sammanblandning mellan företag och statsmakt… ja allt man som regel kan hitta i diktatoriska stater. Ingen kan ju veta säkert, men det går inte ihop överhuvudtaget med varken litteratur eller rader av intervjuer att Friedman privat skulle vara någon slags understödjare till militärdiktatur, medan han offentligt konsekvent motsatt sig dem.

Detta är hur jag förstått det hela. Andra kanske har en annan vinkel på det, men man får isåfall komma med en bättre förklaring och kritik än på nivån ”OMG han kände Pinochet, onding!!!”

Hmm… det enda brevet jag känner till är det länkat ovan, där han tackar för gästfriheten och så vidare enligt standardkutym. Finns det något annat så känner jag inte till det, men tar gärna emot länkar!

Jag vet det, det är underligt att han inte var mer fördömande, det tycker jag med – det går liksom inte ihop med övrig opinion han drivit, både tidigare och senare. Nu handlar ju brevet om uteslutande ekonomiska frågor, men det är ändå konstigt. Tonen skulle jag faktiskt inte lägga speciellt mycket vikt vid; Titta igenom korrespondens mellan politiker såväl som intellektuella, speciellt amerikanska, och deras åsiktsmotståndare. Det är oftast idel artighet och vackra fraser. Men, till syvende och sidst dömer du en person efter vad han inte skrev, snarare än efter vad som faktiskt står där.

Det är fullt möjligt att Friedman såg det som en chans att få ”första tjing” på att influera ett lands politik och då glömde moralen hemma i någon form av lapsus och ägnade sig hundraprocentigt åt råd om inflationsbekämpning, istället för att lägga fram den kritik som han senare kommit med. Om man väljer att tolka texten utifrån vad som inte står, snarare än efter vad som står skrivet, iallafall. Vad jag vänder mig emot i det fallet är att man verkar se detta som något annorlunda än vad Palme och Schori uppvisade när de lät sig imponeras av och hyllade Castro och Che, eller när andra vänsterintellektuella varit blinda för diktatoriska och våldsbrukande ledare och rörelser världen över. Det slätas över vitt och brett, medan Friedman får stå där med någon slags skam, trots att hans text är ytterst modest jämfört med vad andra presterat. En diktatur är en diktatur är en diktatur.

Folk är ju mänskliga och börjar beklagligt nog ofta bocka och buga för makten, oavsett dess färg. Även om de egentligen inte borde, givet deras vanliga hållning. Som jag sa är jag inte ute efter att ursäkta så mycket som att förstå.

Till slut tror jag nog inte att någon seriös ekonom skulle hävda att den ekonomiska utvecklingen under Allende _inte_ var ”terrible” och att något behövde göras. Hyperinflation och exploderande svarta marknader är inte att leka med. Förresten är det ju underligt att du missar att den gode Friedman faktiskt föreslår relief programs som komplement till reformerna. Han var en rätt snäll nyliberal, i jämförelse med vissa andra.