Struktur eller individ – klasshat eller förståelse?

Ett evigt problem tycks det. De som hävdar det strukturella förtrycket som allenarådande princip, eller dominerande princip, bortser ofta från att också individer har betydelse. Det brukar vara vänstern som hemfaller åt detta omyndigförklarande av den enskilda människan. Borgerliga skribenter och tyckare å andra sidan förklarar allt som oftast att det inte finns några strukturer eller klasser. Utan bara individer. Jag menar att det ena inte utesluter det andra. Både strukturer och individer. Både klass och individ.

I detta nu har detta problem dykt upp i debatten om klasshat och hat inom bloggvärlden. Där Petter fått för sig att min position i första hand är att man måste få motståndaren att förstå. Detta för att jag tog exemplet med polisen och Göteborg 2001. För det första polisen är inte våra motståndare, polisen är motståndarnas, dvs kapitalisterna som klass betraktat, våldsapparat. Kan man vinna över delar av våldsapparaten till revolutionen är mycket vunnet. (just detta har hänt i de flesta revolutioner i världen). Att man kan vinna över delar av borgarklassens våldsapparat beror ju på att den strukturella förtryckapparaten som polisen ändå är, också utgörs av individer. Individer som i stor utsträckning rekryterats ur arbetaklassen. Alltså finns det ett värde i att vinna poliser för våra ståndpunkter. Detta utan att ha några illusioner om att polisen som struktur eller organisation kan förändras. Man kan säga att man bör ha ett dialektisk förhållningssätt till polisen och de enskilda poliserna i borgarstatens våldsapparat. (Det finns åtskilliga andra, mer jordnära uppfattningar till varför jag anser att man inte ska slåss med polisen i onödan, men de hör hemma i ett annat sammanhang och i en annan diskussion)

Sen menar Petter att jag nog inte har läst tillräckligt mycket Marx eller Trotskij. Det kan säkert stämma, jag har ägnat mig åt att slava på fabriker och leda facklig kamp i den svenska verkligheten. Sådant kan få den mest inbitne bokslukare att välja deckare istället för Trotskij. Det är från denna verklighet på fabriksgolven där jag befunnit mig, som jag hämtar uppfattningen att hat inte leder nån vart. Att hat och klasshat är destruktivt och inte kan användas för att bygga inför framtiden. Nog upplever jag inte så lite förakt i Petters rader om att jag inte läst tillräckligt med Marx och Trotskij (vilket han ju också medger).

Det Petter skriver i sin första artikel är faktiskt obegripligt:

Klasshat är känslan som medföljer den relationen som bestäms av klassamhället, den underordning av människors liv och relationer till ting. Under kapitalismen är värdeackumulation allt. Det är kapitalets perversa logik att de saker som människor skapat kommer tillbaka som deras fiender.

Man hatar inte något för att värdeackumulationen är allt, man hatar inte något för att kapitalet har en pervers logik. Det är det som är obegripligt. Man hatar något för att förmannen beter sig som en idiot, man hatar jobbet på fabriksgolvet därför det är så jävla tråkigt. Så hjärndött, så befriat från krav på tankeverksamhet. Jag har hatat fabriksjobben sen första dan till sista dan (cirka 25 år har jag jobbat på fabriker). Men inte att gå till arbetet, inte att arbeta. Men det faktum att man inte vill att jag ska använda hjärnan, att man betraktat mig som en idiot, har jag hatat. Det är detta som Petter och andra menar med klasshat. Fast de uttrycker det på ett obegripligt sätt. Men det jag säger är att denna känsla är destruktiv. Den kan inte användas för att bygga upp nåt, bara riva ner. Det är det som är problemet. Som Sjölander skriver:

För arbetarklassen är klasshatet förödande. Åsa Linderborg beskriver detta med all önskvärd tydlighet i sin självbiografiska bok ”Mig äger ingen”; med arbetarpappan som aldrig vågar ta riktig politisk ställning (åtminstone inte utåt) men som desto mer vältrar sig i klasshat och bitterhet. Och det här är det första argumentet mot klasshatet som politisk drivkraft. Hat är, liksom bitterhet, inga konstruktiva känslor. Och en vänster som inte vill bygga något utan bara riva ner kommer aldrig att bli framgångsrik.

Det andra argumentet mot hatet som politisk drivkraft är formen för denna destruktivitet. För man kan säga hur många gånger som helst att det inte är människor utan system som man hatar. Men det hjälper inte. Till slut kommer hatet omfatta även de människor som ses som systemet försvarare; och en politik som bygger på hat mot människor blir i ordets verkliga mening människofientlig, inhuman.

och:

Att undvika klasshatet genom att förneka (eller blunda för) klassamhället är alltså ingen framkomlig väg. Istället måste vänstern höja sig hatet som drivkraft; och ta striden för ett bättre samhälle med värdighet. Och det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Men inte minst 1900-talets blodiga historia visar på den absoluta nödvändigheten i att förhålla sig på det sättet.

Jag håller med som ni förstår. Hatet mot en grupp (klasshatet) kommer oundvikligen att riktas mot individer i den hatade gruppen om det är hatet som får dominera. Hatet är en destruktiv kraft som får de mest ambitiösa idéer att krascha och gå under. Därför är det inte rätt att hata.

Intressant?
Andra bloggar om: Klasshat, Hat, Kamp, Kollektiv, Individ, Klass, Vänstern, Socialism, Politik, Samhälle

Relaterat:

1. Marknad eller plan under socialismen?
2. Dialog eller konfrontation på gatan
3. Den politiska dimensionen av att hålla på GAIS (eller Hammarby)