Vad är antisemitism?

En del människor tycks verkligen ha svårt att hålla diskussionen kring antisemitism på en anständig nivå. Det kan man se i kommentarerna till mina tidigare inlägg om antisemitism. Intressant är att en av dessa personer, Jonathan Leman, anklagat mig för beröringsskräck, dvs att jag inte vågar diskutera antisemitismen, speciellt inte antisemitism inom vänstern. När jag sen gör just det anser Jonathan i fråga att jag inte ska tas på allvar (i själva verket tycker han att man ska skratta åt mig, det har han skrivit i en artikel avsedd att förlöjliga mig) och han samt Charlotte på Kamferdroppar acceptererar inte att jag faktiskt tycker som Andreas Malm. I själva verket tycker jag ju tvärtom mot Malm säger de. Istället för att lyssna på mig, eller läsa vad jag faktiskt skriver säger de att jag ljuger. Ett annat sätt är att hävda att eftersom jag länkar till bloggar som länkar till folk som nån gång skrivit antisemitiskt så måste jag också vara en skum figur (men hallå, är inte det väldigt mycket konspirationstänkande och ”guilt by association). Deras sätt att debattera finner jag verkligen oseriöst. En orsak till allt detta kan vara att vi har lite olika definition på vad antisemitism är. Så här anser Svenska Kommittén mot antisemitism (SKMA) att begreppet ska definieras:

Antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar dels om stereotypa föreställningar och myter, dels om en negativ inställning till judar som grupp. Antisemitism kan ta sig olika uttryck och variera i styrka. Den kan uppträda som allt ifrån ganska milda fördomar till ett ursinnigt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Den definitionen tycker jag verkar vara en vettig definition. Den ställer jag upp på. en nyckelmening är ”Det handlar dels om stereotypa föreställningar och myter, dels om en negativ inställning till judar som grupp.”. För att kunna gå vidare med defintionen behövs alltså att vi klargör vad dessa stereotypa företällningar och myter är. På SKMA:s hemsida definieras dessa som (numreringen är min):

1. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord. Denna beskyllning utvecklades i den tidiga kristendomen och har varit central i kristen antisemitism fram till modern tid. Enligt en länge dominerande teologi gjordes alla judar i alla tider kollektivt skyldiga till Jesu korsfästelse. Denna tanke har spelat en viktig roll för förföljelsen och diskrimineringen av judar i Europa.
2. Judendomen som kristendomens motsats (så kallad antitetisk teologi). I kristen teologi finns en tradition av att ställa judendomen i motsatsställning till kristendomen; kristendomen beskrivs i sådana sammanhang till exempel som andlig, kärleksfull och förlåtande medan judendomen framställs som materialistisk, lagisk och oförsonlig.
3. Hämndlystnad. Föreställningen om judendomen eller judarna som präglade av hämndlystnad har sina rötter i den teologiska tradition som framställt judendomen som kristendomens motsats. Denna bild förekommer dock sedan länge även frikopplad från ett specifikt religiöst sammanhang. Exempel på detta är när Israels politik beskrivs som ett uttryck för ”gammaltestamentlig hämndlystnad” eller ”öga för öga, tand för tand-mentalitet”.
4. Ritualmord. Denna legend uppstod i Europa under 1100-talet men har levt kvar in i modern tid. Myten bygger på påståendet att judar i samband med firandet av den judiska påsken skulle kidnappa och döda kristna barn och använda deras blod i bakandet av det osyrade brödet. Anklagelser om judiska ritualmord, dock med vissa andra förtecken, förekommer i dag framför allt i den arabiska och islamiska världen.
5. Brunnsförgiftning och spridandet av pesten. Den pestepidemi som utbröt under 1300-talet dödade cirka en tredjedel av Europas befolkning. Sjukdomens orsaker var okända. Vissa anklagade judarna och påstod att dessa skulle ha förgiftat brunnarna. Anklagelserna ledde till massakrer på tusentals judar. I vår tid förekommer i vissa fall påståenden av liknande slag i antisemitisk propaganda i Mellanöstern.
6. Penningdyrkan, girighet och utsugning. Bilden av judar som besatta av pengar, som snåla eller som utsugare kan spåras tillbaka till senmedeltiden. Som ett resultat av att judar förbjöds arbeta inom en rad vanliga yrken, men tilläts och uppmuntrades av kyrkan eller lokala makthavare att sysselsätta sig med handel, penningutlåning och skatteindrivning, så förstärktes stereotyper som sammankopplade judar med pengar, girighet och ocker. Även kristna var verksamma inom dessa områden, men drabbades inte av samma fientliga fördomar. De ekonomiska stereotyperna – föreställningar om judarna som snåla, ohederliga, rika etcetera – tillhör de mest seglivade i den antisemitiska idétraditionen.
7. Makt. Föreställningar om en oerhörd och ofta farlig judisk makt har varit och är central i antisemitiskt tänkande. Bilden har rötter i europeisk högmedeltid. Den kom att förstärkas under 1800-talet, efter att emancipationen i vissa länder rivit ned hindren för judars deltagande i samhällslivet. Vissa judars ekonomiska och sociala avancemang uppfattades av vissa opinioner, påverkade av existerande negativa och förfrämligande stereotyper, som ett hot mot rådande maktförhållanden och privilegier. I antisemitisk propaganda förvandlades enskilda framgångsrika eller inflytelserika judar till representanter för ett hotfullt och mäktigt judiskt kollektiv – ett bild som ofta tecknades i konspirativa termer. Fantasier om judisk allmakt spelade en viktig roll i nazitysk propaganda. De tyska judarna – av nazisterna definierade som ”rasfrämmande” icke-tyskar – påstods ”behärska” politik, ekonomi, kultur och medier i Tyskland. Judar runt om i världen – av nazisterna betecknade som ”den internationella judendomen” – sades ”kontrollera” världsekonomin och ”styra” samtliga stormakter. Även i dag utgör föreställningar om judisk makt och inflytande en kärnidé i antisemitisk propaganda och tankevärld. De kan bland annat avläsas i antydningar eller påståenden om ”judarnas makt över medierna” eller i vissa tolkningar av amerikansk utrikespolitik där denna antyds eller påstås ”kontrolleras” av judar eller en föregivet allsmäktig ”judisk lobby”. Denna typ av bilder vilar även på stereotypa bilder av judar som ett homogent kollektiv vilket agerar utifrån föregivet ”judiska” intressen liksom på historiskt rotade fördomar om judar som främmande, nationellt opålitliga, förrädiska och manipulativa.
8. Sammansvärjningar och den judiska världskonspirationen. Föreställningar om judiska sammansvärjningar hänger tätt samman med myten om den judiska makten. De uppstod först på medeltiden, framför allt som fantasier om en judisk sammansvärjning i syfte att förslava eller förinta alla kristna. Senare återkom liknande legender i vilka judar tillsammans med frimurare påstods konspirera mot kristenheten. Under andra hälften av 1800-talet utvecklades nya versioner; högerradikala, nationalistiska och rasistiska författare i Frankrike, Tyskland och andra länder publicerade en rad böcker som varnade för en judisk konspiration mot den kristna världen, mot enskilda nationer eller mot den föregivna ”ariska rasen”. Ingen skrift kom dock att bli så inflytelserik som Sions vises protokoll , en förfalskning framställd av den ryska hemliga polisen och först publicerad 1903. Boken, som utger sig för att vara ett protokoll fört vid ett hemligt möte med judiska ledare (”sions vise”), beskriver en judisk världskonspiration med syftet att underminera den kristna civilisationen och upprätta ett judiskt världsherravälde. Att Sions vises protokoll var ett falsarium avslöjades tidigt, bland annat av den brittiska tidningen The Times 1921, men skriften kom att få en enorm spridning, framför allt efter första världskriget. Texten översattes till en rad olika språk, däribland svenska, och spelade en central roll i den nazityska antisemitismen. Sions vises protokoll har efter andra världskriget fortsatt att spridas i massupplagor, i synnerhet i arabvärlden.
9. Rasistiska stereotyper. Under inflytande av rasbiologin kom även antisemitismen att under slutet av 1800- och början av 1900-talet att biologiseras. De negativa egenskaper som påstods karaktärisera judar gavs även ett biologiskt rättfärdigande, de sades vara rotade i den föregivna judiska ”rasen”. Judar framställdes inte bara som bärare av en främmande och farlig mentalitet utan också som kroppsligt annorlunda: det yttre sades avspegla det inre. I antisemitisk propaganda avbildades judar på ett sätt som skulle framhäva deras påstådda särart, underlägsenhet och farlighet. Kroknäsa, feta läppar, kloliknande händer, plattfötter etcetera blev återkommande attribut i antijudiska karikatyrer. Rasistiska stereotyper av detta slag spelade en viktig roll för konstruktionen av nationella identiteter i Europa: genom att framställa judar (eller andra kategorier) på detta sätt drogs gränsen till det som sades utgöra ”tysk”, ”fransk” eller ”svensk” nationell identitet. Den rasistiskt präglade antisemitismen, vilken spelade en viktig roll i nazistisk ideologi, byggde på uppfattningen att judars föregivet negativa egenskaper var biologiskt förankrade, opåverkbara och eviga. Om judar tidigare
   i viss utsträckning kunnat undkomma förföljelse genom konvertering till kristendomen innebar biologiseringen av judehatet att denna flyktväg helt stängdes.

Definitionerna verkar väl vara ganska okej som jag ser det. Låt oss se om dessa stereotyper förekommer inom den svenska vänstern. Punkt 1-5 kan uteslutas direkt. De förekommer inte, några av dem är hämtade från en annan tid och några kräver kristen tro. Punkt 13 kan vi nog också utesluta. Rasistisk stereotyper är inget som vänstern brukar ägna sig åt.

Men problemet finns när vi pratar om de punkter som har ekonomiska och/eller maktmotiv. Där kan man tänka sig att antisemitiska ståndpunkter kan dyka upp inom vänstern.

Exempelvis om mediemakten diskuteras i Sverige. Om jag säger att familjen Bonnier i princip har mediemonopol i Stockholm/Sverige är detta ett korrekt påstående som inte är antisemitiskt. Om jag säger att den judiska familjen Bonnier har… så är detta inte heller antisemitiskt. Om jag säger att Bonniers skaffat sig mediemonopol som en del i judarnas försök att skaffa sig världsherravälde så är detta defintivt antisemitiskt. Eller att de fått mediemonopol bara för att de är judar, också ett antisemitiskt uttalande.

Om jag säger att Israels förtryck av palestinierna är en del av Israels ständigt pågående kampanj för att judarna ska få världsherravälde är detta antisemitiskt. Om jag jämställer nazism med sionism är detta antisemitiskt som jag ser det, men inte enligt definitionerna ovan. Om jag skriver att Israel ägnar sig åt folkmord som liknar nazisternas folkmord på judar är detta enligt ovanstående definitioner inte antisemitism. Men enligt mig personligen är jämförelsen felaktig och grovt missvisande och jag skulle, lite beroende på sammanhang, kunna betrakta den som antisemitism. SKMA har samma uppfattning som jag i detta, vilket man kan se i det sista kapitlet på deras sida om definitionen av antisemitism:

Gränsen mellan kritik och fördomar överskrids när antijudiska motiv vävs in i en politisk debatt. Till de antisemitiska bilder som emellanåt förekommer i debatten om Israel hör bland annat anklagelsen om Kristusmord, föreställningar om judendomen eller judar som hämndlystna och blodtörstiga, mytbildningar om judisk makt och konspirationer och likställanden mellan Israel och Nazityskland och mellan Israels politik och Förintelsen. Även i politiska teckningar som kommenterar Israel och sionismen förekommer i vissa fall stereotypa och rasistiska framställningar av judar.

De här typerna av antisemitiska uppfattningar bör bekämpas var de än dyker upp, även när de dyker upp inom vänstern. På en punkt avviker dock min uppfattning och SKMA:s uppfattning om vad som ska betraktas som antisemitism. Det är när SKMA jämställer Israel med judendom och judar:

Ett sådant inflytande kan spåras i en antisionism som förvägrar judar rätten till politiskt självbestämmande men erkänner denna rätt för andra folk och som kräver staten Israels upphävande eller utplåning.

Detta skulle nämligen innebära att när vi anser att Israel som varande en religiöst grundad och styrd stat är en apartheidstat och att den bör upphöra så gör det oss automatiskt till antisemiter då det enligt detta synsätt är samma sak att kritisera Israel som att kritisera judar. En sån definition gör det omöjligt att kritisera Israel och all kritik av Israel till antisemitism. Något som också SKMA menar är fel (de talar alltså mot sig själva här):

Kritik av Israels politik är av självklara skäl inte antisemitism. Israel är en stat vars politik och agerande kan och bör granskas och kritiseras på samma sätt som andra staters politik och agerande. Detta är också något som kontinuerligt sker. Samtidigt kan konstateras att antisemitism i dag ofta kommer till uttryck i sammanhang som rör Israel och Mellanösterkonflikten. Detta förhållande, som belysts i en rad svenska och internationella studier, innebär på intet sätt att debatten om Israel på ett generellt plan skulle färgas eller motiveras av fördomar

Som jag ser det kan det aldrig vara fel att kräva att en sekulär stat upprättas på det område som idag är Israel eller på det område som idag är Israel och Palestina. En sekulär stat för såväl judar som muslimer, kristna, druser och andra religioner. En sån kritik är och kan inte vara antisemitisk. Att kräva att staten Israel ska bort innebär inte att man förnekar självbestämmande för nåt folk. För att illustrera det hela så låter jag gör om det näst sista citatet något:

Ett sådant inflytande kan spåras i en antiapartheidinställning som förvägrar boer rätten till politiskt självbestämmande men erkänner denna rätt för andra folk och som kräver staten Sydafrikas upphävande eller utplåning.

Precis lika lite som ett krav att Sydafrika skulle upplösas till flera stater skulle inneburit att man förnekade boerna rättigheter innebär ett krav på Israels upplösande att man förnekar judarna rättigheter.

Så jag tror nog att om Jonathan Leman och Charlotte lugnade ner sig lite så skulle vi kanske kunna komma fram till en gemensam definition och en betydligt fruktbarare diskussion om antisemitism, även om vi kanske inte skulle bli överens.

Läs gärna Judith Butler, Nej det är inte antisemitiskt!

Intressant?
Bloggat: Mullvaden,
Andra bloggar om: Antisemitism, SKMA, Israel, Rasism, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Bok om antisemitism förfelar sitt syfte
2. Israel och antisemitism
3. Kväljande antisemitism
4. Är Mana antisemitisk?