Sydostasien och heroinet – opiummonopolen

I samband med att USA engagerade sig alltmer i kriget i Sydostasien kom området att bli världens största producent av opium och en stor producent av morfin och heroin. Detta var till stor del ett resultat av USA:s stöd till olika gangsters och korrumperade militärer och organisationer i området. Idag har dock Afghanistan övertagit den dominerande rollen som heroinleverantör. Också det i skuggan av ett krig som USA har del i. Mer om det i ett annat inlägg.

Sydostasiens dominans när det gäller heroinhantering är alltså över, men den varade länge och ursprunget kan sökas mycket tidigare, under kolonialtiden. Opium blev i samband med tobakens introduktion i området på på slutet av 1500-talet en populär drog i Kina och bland kineser i andra delar av Sydostasien. På 1800-talet, under kolonialismens gyllene tidevarv kom opiumbruket att uppmuntras av kolonialförvaltningarna. I Bengalen skapade britterna ett opiummonopol som dominerade handeln tlll Kina i början av 1800-talet och opiumhandel var lagligt. I Kina var däremot opiumhandeln olaglig. Men de stora profiterna i opiumhandeln ledde till att kolonialmakterna, fräsmt Storbritannien, tillskansade sig makt över ett antal kinesiska hamnar och i dessa blev handel med opium tillåtet trots att det fortfarande var förbjudet i själva Kina. I slutet av 1800-talet skapades så ytterligare ett antal kolonier, Brittiska Burma och Franska Indokina (det som idag är Vietnam, Laos och Kambodja). Under samma tid utvandrade en mängd kineser från södra Kina till andra delar av Sydostasien, Thailand, Vietnam och Burma. De tog med sig sina opiumvanor.

I slutet av 1800-talet hade också den kinesiska provinsen i Yunnan blivit det största odlingsområdet för opium som ett resultat av att myndigheterna där slutat bekämpa opiumodling och opimbruk efter att import till KIna blivit laglig år 1858. Under denna peiod började också opiumodling i Sydostasien, i de så kallade Shan-statena i Burma, i norra Thailands bergsområden och på den så kallade meo-platån i Laos. Odlingen introducerades av köpmän från Yunnan och spreds effektivt med hjälp av meo- och yao-flyktingar som lämnade Yunnan-provinsen på grund av kinesiskt förtryck. Men opiumodlingen i Sydostasien kom inte att nå nån större omfattning förrän på 1940-talet då den bekämpades av de lokala kolonialmyndigheterna i Burma och Franska Indokina till en början. Annat var det i Kina där opiumodling i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet uppmuntrades.

Också i det formellt fria, men i praktiken av britterna kontrollerade, Thailand var det annorlunda. Engelska soldater och befäl blev där brukare av opium och detta skapade konflikter med det lokala kungadömet. På grund av detta tilläts opimförsäljning och användning från år 1852 så länge det kontrollerades av det statlliga monopol som inrättades under överinseende av en kinesisk handelsman. Några år senare upprättades liknande monopol för lotteri, hasardspel och alkohol. Dessa fyra monopol som kontrollerades av kinesiska affärsmän betalade avgifter till den thailändska statsapparaten och stod för 50% av statens inkomster i slutet av 1800-talet. Kring 1920 svarade handeln med opium ensamt för mellan 15 och 20 procent av det totala statsintäkterna i Thailand. Det var på denna tiden grunden lades för den extrema korruption som präglat Thailand ända in i våra dagar.

Det thailändska monopolet sålde främst opium inköpt från det brittiska monopolet i Bengalen eller från leverantörer i Mellanöstern. Detta var relativt dyrt. Från Kina smugglades billigare opium olagligt in och detta fick betydelse när Staten i Thailand försökte begränsa opiumhanteringen på1930-talet. 1938 hade statens inkomster av opium minskat tlll 8% av de totala statsinkomsterna. Bortfallet av statligt opium ökade inflödet av smugglat opium från Kina. Den inhemska odlingen förblev dock liten och skulle inte öka förrän efter 2:a världskriget då grupper av opiumodlande meo- och yaofolk flyttat in i norra Thailand. Under kriget var Yunnan fortfarande den största källan för opium och både japanerna och nationalist-Kina uppmuntrade odlingen.

I Burma fanns det minst lönsamma av de myndighetskontrollerade monopolen och myndigheterna i Burma blev aldrig lika beroende av inkomster från detta som de blev i resten av Indokina. Huvuddelen av opiumimporten skedde från Bengalen och det brittiska monopolet där. Men 1878 infördes lagar som endast tillät försäljning till kineser och indier som registrerats som brukare. Bruket kunde dock inte kontrolleras utan smugglingen från Yunnan och Shanstaterna (formellt en del av Burma, i praktiken självständiga) tilltog. Shanstaterna var en mängd feodala småstater kontrollerade av thaitalande folk i vad som idag är norra Burma. Dessa bebor dalarna i Burma medan bergen bebos av bergsfolk som i slutet av 1800-talet främst odlade te, ris och opium. Britterna lät småfurstarna i Shanstaterna ha ett stort mått av självständighet och här skapades en av grundvalarna för de problem som den blivande staten Burma skulle få liksom grunden för en omfattande opiumodling utanför centralmakters kontroll.

Det kejserliga hovet i Vietnam försökte så länge de hade kontrollen att begränsa opiumhanterigen och opiumbruket i landet. Detta gjorde bland annat geom inrättandet av ett kejserligt opiummonopol. Men när Frankrike erövrat södra Vietnam 1858, Saigon-området, hamnade kejsardömet i ekonomiska problem genom att man tvingades betala ett krigsskadestånd till fransmänen. För att finansiera detta uppmuntrade man opiumodling och lät monopolet, som sattes i händerna på kinesiska köpmän, sköta opiumaffärerna. I den franska kolonin i södra Vietnam skapade fransmännen ett eget monopol som försedde brukare med opium som främst importerades från Bengalen. Opium blev koloniförvaltningens viktigaste inkomstkälla. Fransmännen skaffade sig snabbt kontroll över hela det område som sen kom att kallas Franska Indokina och upprättade opiummonopol i hela området. Kring sekelskiftet 1900 förändrade fransmännen opiumhandeln och började köpa från odlarna i Yunnan istället.

Den internationella kampanj som på 1920- och 1930-talet tvingade andra monopol i Sydostasien att förändra politiken påverkade inte fransmännen alls. 1938 svarde opiuminkomsterna för 15 % av kolonialmyndigheternas inkomster i Indokina. På detta sätt lades grunderna till den korruption som senare skulle prägla olika regimer i Indokina och den explosion av opium- och heroinhantering som skulle följa i krigens spår efter 2:a världskriget. Dessutom innebar de koloniala myndigheternas monopol att det fanns upparbetade kontakter mellan fransmän och lokala opimhandlare såväl som oldare. Något som också skulle få en stor betydelse för framtidens utveckling av heroinhandeln i världen.

Källor (utöver det som länkats ovan):
Alfred W. McCoy, The Politics of Heroin in South East Asia, Harper & Row, 1972. På svenska; Heroin, pengar och politik, Prisma, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blogged with the Flock Browser

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

 

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Sydostasien och heroinet – opiummonopolen”

Kommentarer är stängda.