Vänsterns problem med islamsk fundamentalism, del 1

Det är inte problemfritt att samarbeta med fundamentalister och man måste vara klar på att de inte har smam politiska visoner och mål som vi.

Men det här är knappast något speciellt för religiösa rörelser. Det är snarare ett kännetecken för den sekteristiska bokstavsvänstern att inte kunna samarbeta med andra grupper, även om de andra grupperna är vänsterorganisationer.

Dessutom skulle jag vara lite försiktig med de artiklar du länkar till. Det räckte med en snabb titt på artikeln av Farooq Sulehria som påstås reda ut vad islamsk fundamentalism är för något för att inse att artikelförfattaren direkt är ute och snurrar, och att han inte riktigt har begreppen klara för sig. Något som gör artikeln rätt meningslöst är att han faktiskt inte förmår att ens definiera fundamentalism.

Jag orkar inte gå igenom hela artikeln, så ett par exempel får räcka:

Den islamska fundamentalismen är en reaktionär, ovetenskaplig rörelse som syftar till att vrida samhället tillbaka hundratals år, i motsättning till alla materiella och historiska faktorer som påverkat det. Det är ett försök att få historiens hjul att rulla baklänges. Talibanerna visade upp en perfekt modell av vad den islamska fundamentalismen i grunden är ute efter. Men processen startades av Khomeini i Iran.

Okej, bara påståendet att islamisk fundamentalism skulle vara ”ovetenskaplig” är inte bara helt uppåt väggarna utan dessutom en gammal islamofobisk stereotyp. Den islamistiske ideologen Jamal Al-Din Al-Afghani propagerade redan på 1800-talet om att vetenskap var fullt förenligt med islam, och de flesta (för att inte säga alla) efterföljande, stora islamistiska teologerna delar hans uppfattning, med undantag för särskilt wahhabitiska strömningar, som är väldigt begränsade, men som du och Sulehria låter tjäna som exempel för islam i stort.

Åsikten delas även av ledande teologer som Muhammad Abduh, Rashid Rida, och Mawlana Mawdudi (och det här är inte direkt några småkillar, utan det är tunga namn), där man har betonat den rationella individens förnuft, och inte sett någon konflikt med vetenskap.

Påståendet att man vill föra samhället bakåt i tiden är på ett sätt sant, men måste kvalificeras. Åsikten är att de muslimska samhällena, lett av korrupta härskare, har stagnerat på grund av att man har rört sig bort från den ”sanna” islam (enligt deras åsikt). Det ursprungliga islam var dynamisk till sin karaktär, både i sin tolkning av religionen men också törstig för kunskap. Dagens islam har stagnerat på grund av korrupta härskare som legitimerar sitt maktinnehav genom en konservativ tolkning av islam. Så vägen framåt är att ta ett steg bakåt till ett återigen dynamiskt islam. Det handlar inte om, förutom för en begränsad wahhabitisk rörelse, och till viss del deobaniinspirerade grupperingar, att man vill återgå till en samhällsstruktur som den på 600-talet, vilket så ofta påstås av islamkritiker, utan om en återgång till en islam som är mer öppen för vetenskap och framsteg.

Islamsk fundamentalism är en företeelse som har sina rötter i samhällets efterblivenhet, en låg medvetandenivå, fattigdom och okunnighet.

Det är inte bara fördomsfullt, utan en total idiotförklaring av islamister. Dessutom är hela artikeln fullspäckad med märkliga påståenden om att fundamentalister (återigen, utan att kunna förklara vad han menar med det) inte skulle tolerera konst och litteratur, och dessutom skulle ta chansen att ”fysiskt eliminera all opposition” om tillfället bjöds. Det är så att man häpnar. Med tanke på tidigare dina lovvärda inlägg om antisemitism så är det märkligt att du länkar till sådana här islamofobiska konspirationsteoretiska artiklar utan kommentar.

I stort sett så är hela hans beskrivning av det Egyptiska Brödraskapets utveckling alldeles för förenklat, och det är talande att han inte ens tar upp Qutb’s Social Justice in Islam. Förmodligen eftersom det hade komplicerat den relativt enkla bild han försöker måla upp.

Att han inte ens med ett ord nämner Muhammad Abduh och Rashid Rida, eller varför inte Muhammad Iqbal och Mawlana Mawdudi, med tanke på artikelförfattarens nära band till Pakistan, tycker jag är väldigt märkligt, särskilt eftersom han gör anspråk på att visa hur islam uppstod som politisk rörelse och försöker förklara dess olika riktningar.

Det är fullkomligt uppenbart att Sulehrias bild är färgad av hans uppväxt, vilket framgår av den sista delen av hans artikel. Det är inget fel med det, men det vore intressant om han faktiskt hade brytt sig om att diskutera den ideologiska utvecklingen inom politisk islam, och försökt se skillnaderna mellan olika tänkare, grupper och regioner. Istället behandlas ”fundamentalism” som en homogen, grå massa.

Jag vet inte om det är ironiskt eller bara sorgligt när han först kritiserar islamofobi, för att i nästa stycke själv använda sig av islamofobiska stereotyper.

Fast det är karakteristika för wahhabismen som ni låter tjäna som kännetecken för islamisk fundamentalism i stort. Det är bara en ytterst begränsad del av bilden. Var finns hela den radikala grenen, med Brödraskapet som kanske främsta företrädare? Jag tycker att er tystnad angående pluralismen inom islamismen är väldigt talande.

Och grupper inom vänstern har dödat och förtrycker fortfarande muslimer, så vad vill du ha sagt med det? Ska det syriska socialistiska Baathpartiet få tjäna som typexempel för ”vänstern”? Ska de socialistiska regimerna i Egypten som förtryckt de islamistiska rörelserna få stå som symbol för ”vänstern” i stort?

Du bygger upp en redig halmgubbe när du väljer att exemplifiera islamism genom att enbart använda dig av wahhabiterna. Ungefär som när högern försöker karaktärisera vänstern genom att använda Stalin som enda företrädare.

Det är problematiskt när du försöker skriva allmängiltigt om ”islamsk fundamentalism” och ”islamism” och endast använder exempel från en väldigt begränsad fåra. Alltså ungefär som att beskriva ”vänstern” genom att bara titta på AFA eller nån liten trottegren.

Det du möjligtvis kan generalisera dina resonemang till är wahhabitisk (och i viss mån) deobandi-islam, men det är minst sagt tveksamt till att dina resonemang skulle kunna täcka den stora radikala icke-wahhabistiska fåran av islamisk fundamentalism, eller islamisk fundamentalism i allmänhet, vilket tycks vara din ambition.

Knut: jag tycker nog att du inkluderar betydligt mer än vad jag gör i begreppet muslimsk fundamentalism eller islamsk fundamentalism.

Det är precis det som är problemet. Du bygger upp en halmgubbe genom att enbart inkludera konservativa wahhabistiska strömningar i din definition av ”islamisk fundamentalism” och ”islamism”. Du missar hela den stora radikala strömningen vilket innebär att du får väldigt svårt, om inte omöjligt, att kunna generalisera dina resonemang till ”islamisk fundamentalism” eller ”islamism” i stort.

Vare sig du vill det eller inte så har Baathpartiet haft tre byggstenar sedan dess födelse: sekularism, nationalism och socialism. Och du gör dig fånig om du försöker blunda för att Nasser definierade sin regim som socialistisk, även om han aldrig hann, kunde eller ville föra samhället helt i den riktningen innan hans tid var över.

Att du har svårt att se de här exemplen som ”socialistiska” innebär en sak: Att du är öppen för att socialism eller vänster kan se olika ut. Och du har ju tidigare slagit dig för bröstet att du, till skillnad från borgerliga skribenter, kan se skillnader mellan olika vänstergrupperingar. Det är därför väldigt förvånande att du blundar för att detsamma gäller för islamisk fundamentalism och islamism. De kategorierna ser du som homogena.

Tre-fyra inlägg in i serien så har du än så länge lagt i stort sett hela ditt fokus på den wahhabitiska grenen (och något märkligt resonemang om att Hamas skulle utrota vänstern om de bara fick chansen), samtidigt som det har varit väldigt tyst om den ledande radikala grenen av islamism, som kanske bäst exemplifieras genom det egyptiska Brödraskapet. Så nej, min analogi är inte missvisande så länge som det ser ut så här.

Jag orkar inte läsa alla artiklar, men har läst en del av Gilbert Achcar. Förutom det faktum att han (som tyvärr så många andra vänsterförfattare) använder sig av ett otroligt tråkigt språk, så är han ute och cyklar på en del punkter. Jag orkar inte skriva allt, men här är en del:

För det första så struntar även han i att definiera islamisk fundamentalism, vilket gör att artikeln blir rätt meningslös framöver. Dessutom ser även han islamism som en homogen rörelse, vilket som jag har sagt tidigare är uppåt väggarna. Att han försöker måla upp en bild av konflikt mellan arbetarklassen och islamistiska grupper är förståeligt, eftersom det ligge i hans intresse att göra så. Men han missar det enormt stora fackliga engagemanget i den islamistiska rörelsen, där man kan ta Egypten som exempel. Visserligen är genomslaget störst i medelklassens ingenjörsförbund, men det beror på att staten styr fackförbunden för jordbrukare och industriarbetare. Att försöka måla upp en bild av Brödraskapet som ett småborgerligt verktyg är inte bara missvisande, utan rent av skrattretande, då Brödraskapet är den kanske största demokratiska oppostionen som kämpar för att höja standarden för de fattiga. Och det var ju precis så som rörelsen startade!

Detta utmärkande kännetecken för den islamska rörelsen innebär att den är mer trogen sin specifika reaktionära utopi än fascismen, då den försöker vrida den kapitalistiska utvecklingens klocka tillbaka.

Det här är återigen den gamla islamofobiska stereotypen av islam som bakåtsträvande och försöker motarbeta framsteg. Som jag har försökt förklara tidigare så är det en alldeles förenklad bild som, om man vill vara generös, bygger på missförstånd.

En islamsk diktatur kan aldrig medföra framsteg för produktivkrafterna, utan kommer snarare att orsaka en tillbakagång, eller i bästa fall, stagnation.

Det är signifikant att han förutsätter att ett islamiskt samhälle kommer att vara en diktatur. Eller är det så enkelt som att hans resonemang inte håller i en islamisk demokrati? Men återigen så ser vi prov på den islamofobiska stereotypen där islam ofrånkomligen leder till stagnation.

I motsats till fascismen, som frambringar en ideologi som grundas på dess upphovsmäns nationalistiska och rasistiska slagord, förkastar den fundamentalistiska rörelsen per definition varje ny doktrin och stödjer en sekelgammal ideologi grundad på den islamska religionen.

Det här är en annan gammal islamofobisk stereotyp, nämligen att islam och tolkning av den har sett likadan ut i alla tider, och kommer att fortsätta göra så även i framtiden. Islam betraktas som någonting statiskt. Han bortser från att nytolkning av islam alltid har skett i alla tider sedan religionen uppstod, men att vissa makthavare har använt sig av en konservativ tolkning i syfte att legitimera sin makt. Det är ju precis det här som radikala islamister (islamiska fundamentalister!) som Hassan al-Banna och Rashid Rida (för att bara välja ett fåtal exempel) vänder sig emot, och istället förespråkar en återgång till ursprunglig islam, vilken betraktas som dynamisk och öppen för nytolkning.

Den gemensamma nämnaren för dessa skilda rörelser är Islamsk fundamentalism, det vill säga önskan att återvända till Islam, strävandena efter en islamsk utopi som inte begränsas till en enda nation, utan omfattar hela den muslimska be¬?folningen, om inte hela världen.

Återigen den gamla vanliga stereotypen av islam som bakåtsträvande. Och den gamla slagdängen om att ”Koranen är vår grundlag” är ett effektivt sätt för islamistiska gruppers ledare att få folk att samlas kring, men i realiteten betyder det ingenting. Återigen, som jag skrev tidigare så sträcker sig det från grupper som vill införa detaljbud i lagstiftningen till grupper som menar att demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa – vilka man ser som fundamenten inom islam – ska influera staten. Däremot så vågar jag säga att de flesta islamistiska grupperna idag inte vill införa koranen som lagstiftning rakt av. Anledningen till detta är mycket enkel. Det står ingenting i koranen om olja, mobiltelefoner eller vad du vill.

Nog för att artikeln är gammal, men hela resonemanget om ambitionerna att vilja förvandla hela världen till en islamisk utopi (författarens språk påminner inte så lite om de gamla antisemitiska konspirationsteorierna om judarnas strävan efter världsherravälde) är väldigt tveksamt, för att vara vänlig. Visst, islam är till sin karaktär gränslös (precis som socialismen påstår sig vara) men hela tanken om ett omfattande kalifat (vilket jag förmodar att författaren menar med sin högtravande ”islamiska utopi”) dog ut på 1930-talet, efter en mycket lång vistelse på dödsbädden. Mellan ungefär 1924 (Osmanska rikets fall) och 1930 förekom det en begränsad diskussion om upprättandet av ett nytt kalifat, där Rashid Rida var den kanske mest framstående gestalten. Han kom med ett förslag om ett minikalifat av Vatikanstatsmodell, men insåg att skapandet av en ny kalif skulle bli omöjligt, dels på grund av de höga krav som ställdes på personen ifråga. Rida valde en ny linje, som sedan dess har varit absolut ledande: det ska inte finnas någon överordnad kalif, däremot ska det islamiska idealet förverkligas i varje enskild stat.

För vilken sorts program strävar efter att bygga upp en islamsk stat, en trogen kopia från 700-talet efter Kristus, om inte en reaktionär utopi? Vilken sorts ideologi strävar efter att återskapa ett trettonhundra år gammalt styre, om inte en ytterst reaktionär?

Här är författaren helt ute och cyklar och bevisar ingenting, förutom att han troligtvis aldrig har läst en bok om islamisk ideologi. Att den islamiska staten skulle vara ”en trogen kopia från 700-talet efter Kristus” och att islamister ”strävar efter att återskapa ett trettonhundra år gammalt styre” är ingenting annat än nonsens, som i bästa fall stämmer in på en ytterst begränsad del av konservativ wahhabitisk islam. Det är fördomsfull, islamofobisk goja som bortser från vad islamiskt fundamentalistiska rörelser som Brödraskapet faktiskt vill, och det är faktiskt ett hån emot de islamistiska grupper som dagligen kämpar för demokrati.

Nu orkar jag faktiskt inte läsa mer av hans artikel, för den var i all ärlighets namn så fantastiskt usel, och mest ett sammelsurium av högtravande socialistisk retorik och islamofobiska konspirationsteorier.

Men en punkt är viktig att dra fram. Att försöka måla upp klara skiljelinjer och anagonism mellan exempelvis islam och vänstern bygger på antagandet att människor endast kan ha en identitet i bagaget. Jag kan inte tro att jag hänvisar till den clownen, men som Carl Bildt skrev så är han ”hallänning, svensk och europé”. Och att bara geografiska identiteter skulle gå att samsas är inte särskilt troligt. Som jag har skrivit tidigare så finns det gott om islamistiska tänkare som har definierat sig såväl som ”islamister” och ”vänster” eller ”höger”. Att försöka reducera en människas identitet till att vara enfasetterad är väldigt tveksam, för i slutändan så är det alltid, i enlighet med den islamofobiska stereotypen, islam som framhävs som den bärande identiteten.

Jag kikade just i Gardells bok och kan inte se att något jag skrivit eller sgat står i direkt motsättnign till vad som står i den.

Nu har jag inte Gardells bok med mig, då jag är på resande fot, men om jag inte minns helt fel så skriver han redan i förordet att det är viktigt att skilja på olika former av islamism, att det är en mångfasetterad rörelse som inte går att behandla enhetligt. Han jämför just med politisk kristendom som sträcker sig från nazikristna Aryan Nations till Kristdemokraterna. Det går rakt emot den bild du har presenterat hittills av islamism som något homogent. För att använda sig av Gardells exempel på det du har skrivit tidigare: Skulle det vara rättvist att beskriva Kristdemokraterna med hjälp av en definition baserad på Aryan Nations? Knappast.

Att inte vara överens med dig om vilka detta är eller vad fundamentalism innebär är inte heller islamofobi. Men det påstår du om och om igen. Det är oseriöst.

Nu vet jag inte vad du pratar om. Jag skrev klart och tydligt att jag inte trodde att du är islamofob, men att du slänger dig precis lika slarvigt med de här uttrycken som de gör. Inrtycket blir att du är en megafon som Gudmundson, som inte har läst på det han skriver om.