Bikerkulturen – en annan bild

Del 3 av 6 i serien Bikerkulturen och Göteborg

Renzo Aneröd är en författare och debattör med personlig erfarenhet från bikerkulturen i Göteborg. Han menar att majoriteten av bikerkulturen inte är att anse som kriminell i den bemärkelse de flesta lägger i ordet. Dvs de flesta sysslar inte med tung kriminalitet, rån, knarklangning osv. Så är det, det är också min erfarenhet, utan att jag tillhört den kulturen på något sätt. Via kontakter har jag dock en viss insyn i bikerkulturen. I GT skrev han följande i januari 2007:

Mc-klubbarna, eller bikerkulturen, har en lång historia där kärleken till motorcykeln, gemenskap mellan likasinnade, frihetslängtan och strävan att inte inordna sig i samhällets normer varit drivande. Visst är det en ”outlawkultur”, det skall inte förnekas, men det är ingen maffia. Det är en subkultur som startade i USA när krigsveteraner från andra världskriget kom hem och hade svårt att finna ro. I Sverige startade de första klubbarna i slutet av 1960-talet inspirerade av filmer som ”Easy rider”. Här blev de, liksom raggarklubbarna, en renodlad arbetarkultur. Under 1970- och 80-talen växte det fram hundratals klubbar i landet med folk som på vardagarna hade tunga jobb, medan de på helgerna fick makt över sina liv genom klubben.

och

På 1990-talet var det inte lika lätt för den yngre arbetarklassen att få jobb, då valde vissa att arbeta kriminellt. Vilket en del bikers gjorde och gör. Men bikerkulturen som sådan är inte och har aldrig varit en kriminell sammanslutning. Att polis, medier och politiker försökt göra den kriminell genom att under ett årtionde trakasserat och sparkat folk från jobb, kastat ut dem från lägenheter, hängt ut dem i medierna och så vidare har knappast gjort det enklare att bli helt laglydig.

Som vanligt sprider han dock i artikeln en del fördomar om vänstern som helhet och hur olika motsättningar sett ut och fungerat. Det beror på att han faktiskt har väldigt dålig kännedom om vilka som återfinns i den svenska vänstern. För sin egen skull borde han därför låta bli att komma med påståenden som inte är sanna och som han inte kan belägga mer än i sina egna fördomar. Att hävda att motsättningar mellan knuttar/raggare och vänsterorgansiationer eller mellan knuttar/raggare och hippies på 1970-talet beror på att den ena gruppen var arbetare, som Aneröd gör, är bara dumt och okunnigt. Samma sak när han hävdar att motsättningarna mellan vänstern och nazisterna idag beror på att de senare är arbetarklass, men inte de förstnämnda. Sånt är bara fördummande fördomar.

Det är troligt att nazisterna har en högre andel arbetarklass än den autonoma vänstern, men det är inte på nåt som på något sätt säkert eller bevisat. Så det var och är definitivt inte så enkelt som Aneröd ibland tycks tro. När det gäller bikerkulturen i Göteborg på 1970-talet och början av 1980-talet tänker jag återkomma till den i ett senare inlägg. Inklusive motsättningar och relationer till den starka vänstern på den tiden.

I samband med krigen mellan Hells Angels och Bandidos i Skåne på 1990-talet skrevs en hel del artiklar om MC-gängen. Flera av dessa artiklar har som syfte att ge en mer nyanserad bild av mc-gängen än bilden i media. Läs några av dem:

Ove Sernhede, Änglar och banditer på två hjul, Röda Rummet 2/97
Ove Sernhede, Brödraskap utanför lagen, Socialpolitik 2-3 /97 (en kortare variant av ovanstående artikel)
Rune Engelbreth Larsen och Jakob Steensgaard, Bikerne, rockerne og politiet, Faklen 3/97
Tina Carlsson och Jenny Hultström, Hells Angels – en sociologisk studie av ett mc-gäng, Uppsala 98

Intressant?
Borgarmedia: DN1,
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Bikerkulturen och Göteborg – BandidosBikerkulturen och Göteborg- 1970-talet, del 1 >>