Sverige, USA, FRA och signalspaning

Samarbetet mellan Sverige och USA kring signalspaning och militära underrättelser inleddes redan i slutet av andra världskriget. Försvarets Radioanstalt (FRA) startade sin verksamhet 1942 och det finns alla anledning att tro att man också var inblandade i det samarbetet som den dåvarande militära underrättelsetjänsten C-byrån år 1943 inledde med föregångaren till CIA, Office of Strategic Services (OSS) samt med de brittiska Special Operations Executive (SOE) och Secret Intelligence Service (SIS). Det året inrättades nämligen en signalspaningsbas med täcknamnet ”Kari”, nordväst om Torneträsk, av den norska motståndsrörelsens underättelsetjänst XU i smarbetet med OSS, SOE, SIS och C-byrån. Det upprättades totalt 9 baser på svenskt territorium i detta samarbete, men endast en var inriktad på signalspaning och det var ”Kari”.

Efter denna början dröjde det till det kalla kriget innan signalspaningssamarbetet mellan USA och Sverige tog riktigt fart. USA startade sin signalspaningsorganisation, National Security Agency (NSA) i största hemlighet år 1952. FRA kom att växa upp som en lillebror till NSA och belva genom ett omttande avtal mellan USA och Sverige en pålitiligt och viktig samarbetspartner för NSA. Avtalet kom till stånd därför att Sverige ville köpa krigsmateriel från USA och USA krävde då att få tillgång till svenska underättelseinformation. Ironiskt nog var en av de som förhandlat om avtalet den sovjetiske spionen Stig Wennerström. Något som förmodligen bidrog till att USA kudne kräva fler motprestationer av Sverige när denne avslöjats.

Catalinaaffären och en nedskjutna DC-3:an år 1952 var delar i det signalspaningsarbete som Sverige utförde åt USA enligt de avtal man hade. Fortfarande är mycket om denna affär dock hemligstämplat, även om vraket av planet numera har hittats.

Samarbetet mellan FRA och NSA fortsatte genom åren och när Sverige fick ett nytt specialfartyg, signalspaningsfartyget Orion, år 1984, så anses det att hela fartyget i pricnip konstruerats av NSA för att FRA skulle kunna spana effektivt mot Sovjet. Affären gjordes förmodligen upp slutgiltigt när USA:s dåvarande försvarsminister, Caspar Weinberger, besökte Sverige år 1981.

I och med Sovjetunionens upplösning försvann mycket av FRA:s arbetsuppgifter och samtidigt ledde den tekniska utvecklingen till att allt mer kommunikation började gå via kabel istället för via radio. Många av FRA:s avlyssningsstationer, som exempelvis Hortlax (idag världens säkraste vandrarhem) utanför Piteå avvecklades och en utredning ledd av en tidigare ÖB, Owe Wictorin, kom år 2003 med ett betänkande (SOU 2003:30) med kritik av FRA och förslag på förändringar.

FRA kom dock att räddas av att en ny ”fiende” hade dykt upp på den internationella arenan. Istället för Sovjet och kommunismen var det nu islamism, terrorism, extremism, spridning av massförstörelsevapen, illegal migration och organiserad brottslighet som hotade världen. Denna fiendebild inebar att gränslinjerna mellan militära och civila underrättelser delvis suddats ut. Hotet kom inte längre från militärer i andra länder, utan från civilpersoner som kunde finnas var som helst. Sålunda beslutade regeringen i Regleringsbrevet av 2003 gällande FRA:s verksamhet att FRA också kunde syssla med spaning på civil kommunikation. Nåt man visserligen gjorts sen 1942 enligt en tidigare direktör, Ingvar Åkesson, i en debattartikel i DN den 28 juni. Han bedyrar attd detta skett lagligt, men så är uppenbart inte fallet då det i Försvarunderättelselagen stadgas att så inte får ske. Regleringsbrevet undanröjde dessa lagliga hinder. Enligt Wictorins utredning bestod 75% av spaningen 2003-2004 av att granska civila kommunikationer, telefonsamtal, fax och internettrafik.

Den lag som nu antagits i den svenska riksdagen och som allmänt kallas FRA-lagen innebär en fortsättning på utvecklingen mot mer spaning på civil kommunikation och den har formulerats i enlighet med ett avtal med USA som underteckandes av den förre försvarsministern Mikael Odenberg i april 2007. Detta avtal är förmodligen den viktigaste anledningen till att de borgerliga partierna i riksdagen lät partipiskan vina så hårt. Förmodligen är detta avtal också förklaringen till socialdemokraterna lama uppträdande i debatten kring FRA-lagen. Avtalet förhandlades nämligen fram av den tidigare socialdemokratiska regeringen.

Avtalet som innefattar allt från utbyte av underättelsinformation, personkontroll, upphovsrätt, arbeta mot terrorism och andra hot mot de bägge parterna säkerhet till gemensamma övningar, gemensam forskning och utveckling av metoder och teknik samt gemensam utbildnig måste också se i ljuset av Sveriges ökande samarbete med NATO och ekonomiska problem inom försvaret. Två saker som säkerligen underlättat för USA när de ställt krav på avtalets undertecknande och uppfyllelse. Utöver att man stipulerar om en mängd underrättelsesamarbeten öppnar avtalet också upp för privata militära bolag, såna företag somd et ökända Blackwater och DynCorp, men också för samarbete med exempelvis Antipiratbyrån.

Sedan avtalets undertecknande har vi sett en rad åtgärder på hur regeringen försöker uppfylla avtalsvillkoren i ett avtal som förhandlats fram och undertecknats helt utan demokratisk debatt och insyn. Det gäller både sådant som razzian mot The Pirate Bay och FRA-lagen.

Genom avtalet är det i praktiken USA som bestämmer över det svenska folkets huvud hur den svenska säkerhetspolitiken ska utformas. Dessutom över hur äganderätt och sådnat ska hanteras eftersom det i vatlet slås fast att hot mot företag också är hot mot ett lands säkerhetsintressen. Hela debatten i riksdagen om FRA-lagen kan alltså anses ha varit ett spel för gallerierna. Regeringen har inte haft nåt val då man redan på förhand slutit ett avtal med USA om hur underättelsearbet ska gå till och om hur säkerhetshot ska tolkas.

Demokratin i Sverige har på ett område helt satts ur spel och lagarna inom underättelse-, försvars- och upphovsrättsområdet dikteras i praktiken av USA.

Anders Svensson

Mer läsning:
Hans Abrahamsson, En delad värld, Leopard Förlag, 2006
Ingvar Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme, Hjalmarson & Högberg, 1999
Lar Gyllenhaal & James F. Gebhardt, Slaget om Nordkalotten, Historiska Media, 2001
Wilhelm Agrell, Den stora lögnen, Ordfront, 1991
Wilhelm Agrell, Fred och fruktan – Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000, Historiska Media, 2000
Wilhelm Agrell, Verona – spåren från ett underrättelsekrig, Historiska media, 2003
Tore Forsberg, Spioner och spioner som spionerar på spioner, Hjalmarson & Högberg, 2006.
Samt en rad statliga utredningar, SOU 1999:37, SOU 2002:87, SOU 2002:91, SOU 2002:95, SOU 2002:106, SOU 2002:122, SOU 2003:30 och SOU 2003:32

Intressant?
Bloggat: BiologyandPolitics, Jinge, Alliansfritt,
Borgarmedia: DN1, DN2, SVD1, SVD2, AB, SVD3, SVD4, SVD5, DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements