Jag nog en sån där person som Ebba Hallin och Lars Mikael Raattamaa kallar för en stadsfundamentalist. Jag älskar staden, uppfödd på landet som jag är. Men inte blir jag nervös av sådana områden som de två författarna beskriver i Aftonbladet:
Fokus Järnvägsgatan 3 i Sundbyberg: ett hörn av verkligheten med mängder av temperament. Allégaraget, ett trasigt litet funkishus – bredvid nedbrunna och hela småkontor och 10-vånings punkthus – mitt emot ett villaområde med slingriga gator och trädgårdar – snett över korsningen från Sundbybergs säregna kategoriupplösande förortshus i rutnät – och på andra sidan Allébron, industrier, flera kvarter stora.Är det en gjord eller slumpmässig plats? Natur eller kultur? Stad eller land? Svaret är att det är en plats som gör stadsfundamentalister nervösa. Där det är svårt att upprätthålla skillnaden mellan stad och landsbygd.
För mig är den typen av platser, utan ordentlig planering och framväxta ur folks egna aktiviteter eller brist på aktiviteter vitala för att en stad ska vara trivsam och intressant. Därör är Andra Långgatan i Göteborg en av Göteborgs intressantaste gator (än så länge). Därför är miljöerna utmed Säveån helt fantastiska. Ingen stadsplanering har ännu nått dit. Det gäller också en del icke-existerande småhamnar vid kusten i Göteborg. Ja, de finns i verkligheten, men inte i teorin. Eller Kvillebäckens nedgångna industriområde. Underbart, om vi dessutom slapp de regelbundet förekommande morden i just det området vore det ändå bättre.
Såna miljöer som vid Gullmarsbron i Stockholm är nödvändiga för en stad:
Vid den gamla kvarnen på Södertörns nordligaste udde, inklämd mellan mängder av slingriga betongbroar, ligger restaurang Skanskvarn. Den kommer aldrig att komma med i någon restaurangguide. Därför en bild av Stockholms schizofrena förhållande till vattnet.
Kvarnen är dock inte det mest fantastiska under Gullmarsbron. Vad sägs istället om motorgården. De övergivna järnvägsspåren. Det lilla båtvarvet. Fantastiska miljöer. Lika fantastisk som de övergivna bostadsområden och nedlagda industrier som finns i många svenska småstäder. Döda zoner brukar jag kalla dem. Fantastiska ställen helt enkelt.
Intressant?
Borgarmedia: AB, GP,
Andra bloggar om: Gullmarsbron, Sundbyberg, Säveån, Andra Långgatan, Göteborg, Stockholm, Stadsplanering, Samhälle
Är det inte ”döda zoner” som åtminstone delar av yimbyfolket vill kasta sig över och utplåna (tillsammans med koloniträdgårdar och annat som eventuellt råkar ligga i vägen?)
Knappast den typen av döa zoner jag beskriver ovan. Däremot oanvändbara utrymmen och onödiga parkeringsytor. Som en grässlänt mellan två landshövdingehus en 500 meter från min egen bostad. Den kan lika gärna bebyggas (Den var bebyggd innan huset brann och sen revs nån gång på 1980-talet). Eller Chalmers stora parkersingsöken vid Gibraltargatan i Göteborg. Bygg på den och gör Gibraltargatan till en mer levande gata.
Eller ta dödutrymmet som uppstått mellan skolan vid Gullmarsplan, gamla trafikleden och ett bostadsområdet snett bakom skolan. Bebygg. Om vi håller oss i samma område. Det område som upptas av den stora kraftledningen från Stureby/Östberga, förbi Enskedefältets fina hus och upp till Bolidenvägen i Johanneshov och vidare mot Gullmarsplan.Dödyta som kan användas bättre. Det är inte en död zon utan ett oanvänt område. Eller större delen av Årstafältet. En meningslös yta som inte gör någon speciellt glad. En jättegräsmatta som väldigt få använder. Bygg bort sådana områden. Förtäta. Men bygg inte bort områden som används och har liv. Det gäller storstäderna. Småstädernas problem är ett annat som får hanteras på annat sätt.
Det finns också ytor nära den i inlägget nämnda motorgården och det nämnda båtvarvet som kan bebyggas och användas bättre. När det gäller den nedlagad järnvägen vi Gullmarsbron på söder så kör spårväg på den. Börja spårvagnslinjen vid Hornstull, igenom tunneln, ut vid Gullmarsplan och vidare på kajerna runt söder till Slussen.
Färja mellan Lijeholmen och Hornstull. Pendeltåg som bara går till Lijeholmen. Spårväg på den gamla jänvägsträckningen från Hornstull förbi Zinkensdamm och in mot Södra Stationsområdet på det område som nu knappt används och som en gång huserade järnvägen.
Visst är ”non-places” magiska. Men de är ju magiska just för att de är non-places, glömda av världen. När konstskolestudenterna kommer dit med sina kameror och dokumenterar dem, skriver Deleuze-inspirerade b-uppsatser om dem, arkitekturskribenter lovordar dem i kvällstidningar och de slutligen k-märks av Stadsmuseet, så har de upphört att var non-places. Det är märkligt att Hallin och Raattamaa inte inser att deras kulturteoretiska poesi koloniserar dessa platser mer än någon tjänsteman från SBK någonsin kan göra.
Johannes, så rätt, så rätt.
Förstår egentligen inte hur man pallar av att läsa Hallin & Raattamas artikel. Jag har full förståelse för Marx & Engels stora inflytande på många områden men att börja en artikel om staden med citat från Det kommunistiska manifestet är tveksamt. Även om artikelförfattarna förstås hävdar det motsatta. Det är de Stora Teorierna som försöker reducera ner komplexa förhållande till simplistiska modeller som skapat flera av de problem som vi idag finner i staden.
I övrigt håller jag med i din analys. Jag förstår inte riktigt dras påstående eftersom jag inte riktigt förstår vilka dessa stadsfundamentalister är.
Jag blev i alla fall glad av Årstafältet igår när jag låg på gräset i halvskuggan invid en av trädridåerna och dåsade i eftermiddagsvärmen. Lugnt och stilla. Drak- och modellplansflygarna som brukar hålla till där var tydligen på semester för tillfället. – Kan det tänkas att det är lättare att förstå kvaliteten med platser av det slaget om man är storstadsbo från födseln och inte en ”storstadsentusiast” som flyttat in från någon landsbygd?
Håller helt med om att de borde göra något åt Chalmers ”parkeringsöken”. Det enda syfte, om än lovvärt, som den har är att agera byggplats för cortégen. Det känns helt skevt när man promenerar förbi, det skulle verkligen behövas en andra huslänga där, mittemot Gibraltargatans diverse uppgångar och småaffärer. Det skulle bli bra mycket mer levande då, precis som du skriver.
Fast det är ju soligt och fint där nu, det är väl enda trösten. 🙂
Då jag har släkt nere i Ruhrområdet så har jag tillbringat en del tid därnere. Ruhrområdet är ju ett gytter av städer där de flyter ihop. Därnere finns fantastiskt många miljöer som diskuteras här och jag älskar det. Som tur är finns det fortfarande några sådana miljöer kvar i Göteborg bl a de som är ovan nämnda. Ånäsvägen är också en härlig gata ner mot Gamlestaden.
Jag bodde mellan 1998 och 2003 i Midsommarkransen i Stockholm och även det och gamla Liljeholmen är sköna platser. Annars måste jag nog säga att Stockholm är mer iordningställt än vad Göteborg är och kanske därför också lite mindre spännande. Det kanske har med att göra att Göteborg har varit mer av en arbetarstad och därför har haft lite mer ruffigare miljöer tillbaks i tiden?
Gamla industriområden kan också få igång mig.