Ägandet i svenskt näringsliv

När det gäller storfinansens ägande och kontroll av företag i det svenska näringslivet utarbetade den statliga koncentrationsutredningen på 1960-talet några definitioner på hur man delar in företagen efter hur ägarnas intressen i de olika bolagen fördelar sig. Följande grupper definierades:

  1. Majoritetsintressen
  2. Dominerande minoritetsintressen. Ägargruppen kontrollerar företaget med ett minoritetsintresse. Innebär i allmänhet majoritet på bolagsstämman.
  3. Starkt minoritetsintresse. Ägande där en finansgrupp har ett dominerande minoritetsintresse men antingen inte har någon styrelserepresentant eller inte har absolut majoritet på bolagsstämma.
  4. Två ägargrupper har tillsammans ett majoritetsintresse eller ett dominerande minoritetsintresse. Detta behöver inte betyda att de samarbetar med varandra.
  5. Begränsat minoritetsintresse. När ägaren har över 5% av ägandet i ett företag oavsett om detta är största posten eller inte.

Vid fall av ask i askägande så är det den svagaste länken som bestämmer kategoriseringen. Detta har dock blivit ovanligare i svenska näringsliv än det var tidigare då framförallt familjen Wallenbergs intressen var uppbyggda på det viset. På samma sätt är cirkelägande och korsägande ovanligare idag än det var på 1980-talet och 1990-talet då det fanns ägargrupper som helt var uppbyggda på det sättet. Idag är det i stort sett bara i Industrivärden/Handelsbankgruppen det ser ut på det viset.

Industriverket använda samma kategorier i sin undersökning i slutet på 1970-talet så genom att använda samma kategorier igen kan man göra jämförelser över tid.

Noterbart är att många finansfamiljer kontrollerar stiftelser med vilka makten delvis utövas i de företag man har intressen. Detta gäller främst familjerna Wallenberg, Söderberg och Ax:son Johnson. Det gäller också en del av de svenska finansfamiljer som kontrollerar bolag via omvärlden som Rausing och Kamprad. De senare familjerna ska jag skriva om i en annan serie artiklar.

Nytt är dock det stora inslaget av så kallade Privat Equity-bolag. Det är en slags investmentbolag som äger företag under relativt kort tid. Dessa bolag motsvarar ungefär det som Jan Glete i sin bok Ägande och industriell omvandling, SNS Förlag, 1987, kallar för omstrukturerare. Det allra största bolaget av den typen är EQT, som är kopplat till Wallenbergsfären och Investor. Ytterligare ett sådant bolag är kopplat till Investor, det är Investors dotterbolag Investor Growth Capital. Andra bolag av samma karaktär är IK Investment Partners (tidigare Industri-Kapital), Altor Equity Partners, Ratos (familjen Söderberg) och Segulah. Fler av dem kontrollerar företagsgrupper som ger dem en plats bland de svenska storfinansgrupperna, men de är i praktiken ofta sammankopplade med storbanker och mer traditionella investmentbolag så som fallet med Investor och EQT. Mer om detta i senare inlägg i vad som kommer att bli ett antal serier om ägandet i det svenska näringslivet.

Läs mer: Aktiespararna1, SVD, DI, Aktiespararna2, LO-tidningen, Affärsvärlden,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Ägandet i svenskt näringsliv”

Kommentarer är stängda.