Det här med civilkurage och ”hemliga” FRA-dokument

Jag vidhåller. Jag publicerar inte dokument där tredje person finns omnämnd. That¬¥s it. Det är min ståndpunkt överhuvudtaget. Dessutom så vill jag i likhet med annan bloggare att man ska kunna lita på mig vad gäller exempelvis hemligheter och sekretess.

Däremot om det varit skarpt läge nu hade saken varit en annan. Då hade jag inte tvekat ett ögonblick om att slåss. Men jag tycker inte att det är skarpt läge ännu. Man vet för fan inte ens vart anmälan mot HAX ska hamna. Det finns ingen anledning att reagera överilat. Man kan ha civilkurage på olika sätt… men det gäller att fundera över vad och lägga krutet där det hör hemma. Att bara spray-and-pray är slöseri.

Vad gäller att komma in i USA så har jag redan varit med om att bli stoppad vid gränsen av anledningen att jag hade ett journalistvisa i mitt pass samtidigt som jag vid det tillfället bara skulle dit och gifta mig. De ville inte tro på mig. Men det löste sig med att jag hade samma födelsedag som passpolisen. Så visst kan det bli fel.

Jag kan tala om för dig Anders att jag brukar vara en av de få, ofta den enda som är kvar när det är skarpt läge. Det vet du inte, men du vet inte heller hur länge de andra härdar ut.

Nu måste man bara avvakta och se vad som kommer att hända.

Jag tycker att den här diskussionen ter sig rätt absurd. Jag var en av dem som hade beslutat mig för att publicera och hade redan talat med HAX om det, men när jag kom till datorn nästa gång så hade redan ett tjugotal publicerat och då föll mitt intresse. Bloggposten ifråga hade dessutom ersatts av nya. Men när du skriver: ‚ÄùJag behöver kunna lita på folk i även den värsta situation. Jag vet nu ytterligare några jag inte kan lita på i ett sånt läge.‚Äù så blir jag full i skratt.

Det låter ungefär som ‚ÄùNär Revolutionen kommer måste jag veta vilka som är med mig!‚Äù Vi som är gamla nog för att ha varit med på 60-talet drar nog på smilbanden lite till mans. Nog för att det händer att jag gnolar på Internationalen, men sjunger för full hals gör jag bara 1 Maj.

Det finns mängder av orsaker till att många valt att låta bli. För min personliga del så hade nog respekten för sekretessbelagda handlingar bromsat ändå, även om jag inte varit sen, men jag vet inte säkert. Har man i trettio års tid (drygt) handlagt individuella ärenden som alla är sekretessbelagda så är det inte helt oproblematiskt att lägga ut namn på nätet på folk man inte känner, och som inte själva gjort något för att hamna där. Det räcker med att andra gör det.

Därmed blir jag insorterad av dig i en grupp som lite luddigt målas ut som ‚ÄùJag vet nu ytterligare några jag inte kan lita på…‚Äù och vet givetvis inte om jag är en utav dessa. Men det känns lite övermaga när det låter som om saken näst intill handlar om liv eller död. Det gör det nu inte, och jag kan tänka mig att andra har utomordentliga skäl till att vara försiktiga. Man vet t.ex. inte om man kan råka ut för att anhållas, bli utsatt för husrannsakan eller få datorn beslagtagen. Och då har jag säkerligen missat åtskilliga orsaker som inte jag kan föreställa mig.

Och jag håller med både Emma och Mary, särskilt Marys sista kommentar. Så eldfängd är nämligen inte denna fråga, den är tämligen trivial skulle jag vilja påstå.

Det står namn på alla dokument… Jag känner ingen av de namngivna.

Man måste naturligtvis kunna framföra kritik, det är självklart men den får inte ta fokus från huvudsaken bara. Huvudsakne är attd et sker i dialog och med viss respekt för att vi agerar som vi gör.

Jag kan inte annat än beklaga det du berättar om din personliga situation Anders, det har jag gjort förut. Men på något sätt så går det utanför min egen begreppsvärld. Vem vet jag kanske också är ”övervakad” av någon anledning jag inte känner till. Det är lätt att bli paranoid även utan anledning.

Ptja, när jag var uppe på SÄPO och läste de delar av min akt som de tyckte att de kunde visa mig, så fick jag se att den första noteringen var från 1967. Efter det så har jag haft en hel del med dem att göra, en gång i ett politiskt sammanhang där vi var ute och tog en öl som ‚Äùeftersnack‚Äù till ett politiskt möte. Jag frågade vem en ny deltagare var och han berättade något skamset att han var från SÄPO och försökte urskulda sin närvaro med att ‚Äù- Vi måste hålla koll på vilka som finansierar verksamheten‚Äù. Eftersom han bodde åt mitt håll så skjutsade jag honom hem… Typiskt svensk kanske, i Italien så hade han aldrig återfunnits efteråt… :-I

F.ö. så har väl varenda en som varit aktiv någonstans inom vänstern blivit spanad på? Jag blev telefonavlyssnad i början av 70-talet ‚Äì och ‚Äì kan bevisa det (!!), något som antagligen är ovanligt. Men inte fasen tar jag till brösttoner för det. Tror SÄPO att vänsterpartister har kontakt med en massa skummisar så vore det väl tjänstefel att inte kolla upp saken med jämna mellanrum. Jag är f.ö. minst lika övervakad nu, jag talar ofta med palestinska flyktingar på luren, dessutom mailas det flera gånger varje dag. Du kan med andra ord tagga ner och andas med magen.

På det stora principiella planet du talar om så kan jag bara hålla YTTERLIGARE med Mary när hon skriver: ‚ÄùDet är ganska viktigt att vi inte börjar slå varandra i huvudet nu och hamna i detaljerna och vända ilskan inåt. Ty då blir målet splittring uppnått, och det gynnar inte motståndet mot FRA-lagen.‚Äù

Det gör nämligen ingenting alls om man respekterar varandras ställningstaganden, dessutom så gläder man inte de meningsmotståndare som faktiskt finns. För de ler nämligen med ett brett varggrin när debatten börjar handla om något så förbannat introvert som åsiktsskillnader inom vänstern.

Numera utsätter SÄPO mig antagligen bara tillfälligt för fysisk kontroll, när det gäller åsiktsregistreringen har jag nämligen underlättat för dessa filttofflor så till den grad att de numera kan abonnera på mina åsikter via RSS.

Ok Anders! Vi får ha det. Men det väckte kanske en tanke iaf..