Det Fjärde Internationalen sa då, fungerar än idag (möjligtvis med undantag av det tidstypiska språkbruket som man kan känna sig frågande för:
De tjeckoslovakiska arbetarna visade sig i början tveksamma, till och med misstänksamma, inför de förordade förändringarna. De fruktade, icke utan skäl, att de ekonomiska reformerna skulle medföra prisstegringar, sänkt levnadsstandard och hot om arbetslöshet. Det fanns i den nya regeringens politik varken någon appell för ett reellt arbetarstyre i företagen eller någon tendens till större jämlikhet; tvärtom krävde byråkratins ”liberala” flygel till och med ökade privilegier. Men kampen mellan byråkratins två flyglar och Novotnys motstånd framkallade diskussioner i landet. Dessa resulterade i en allmän vitalisering av det politiska livet, som påverkade arbetarklassen och trängde in i företagen och i organisationerna (parti-, fackliga, ungdomsorganisationer osv.). Detta ledde till kamp för en rehabilitering av offren för de stalinistiska utrensningarna, uppkomst av politiska klubbar, kamp för frihet åt den socialis-tiska pressen, kamp för censurens slopande och för avskaffande av den hemliga polisen och dess undertryckningsapparat. Arbetarnas medvetenhets- och aktivitetsnivå höjdes påtagligt. Talrika partikommittéer blev helt och hållet utbytta. Den 14:e partikongressens delegater valdes antingen direkt av basen eller under massornas tryck. Utkastet till nya partistadgar bar vittnesbörd om trycket från de skikt som ville återställa de leninistiska normerna för partilivets inre demokrati. Denna kamp, jämte kampen mot censuren i press, radio och TV, bildade axeln i den politiska strid som fördes över hela landet.
De sovjetiska ledarna började känna oro inför denna rörelse som utvecklade sig oberoende av Dubceks ledning, som antog masskaraktär, inte ville nöja sig med en ”avstalinisering” i homeopatiska doser och en ”liberalisering” som berodde av stats- och partiledarnas goda vilja, en rörelse som tvärtom sökte stadfästa en äkta socialistisk demokrati. Än värre, Dubcek-gruppen visade sig i avsevärd utsträckning mottaglig för massornas växande tryck som det blev allt svårare att motstå.
Denna situation oroade ledarna i Kreml och deras satelliter avsevärt, och denna oro gällde större sammanhang än Tjeckoslovakien. Alla informationer bär samstämmigt vittnesbörd om att den ”tjeckoslovakiska våren” följdes med stort intresse och stor sympati i de östeuropeiska länderna, i synnerhet i Sovjetunionen, där regimen sedan snart två år hade blivit alltmer auktoritär och bl.a. återkallat de ”friheter” som man några år tidigare beviljat intelligentsian. Ledarna i Kreml förstår bättre än någon annan situationen i Sovjetunionen och de återverkningar som ett återställande av den proletära demokratin i Tjeckoslovakien skulle kunna få i deras eget land. I det ”socialistiska lägrets” alla stater hade strävandena efter en socialistisk demokrati blivit allt starkare. Röster lyckades tränga igenom den byråkratiska censuren och påminna om den fundamentala sanningen att ett socialistiskt samhälle bör vara mänskligare och friare än det mest demokratiska borgerliga samhälle. Och här började nu Tjeckoslovakiens arbetare, studenter och intellektuella i handling bevisa att denna socialistiska demokrati i ett ekonomiskt utvecklat samhälle var en reell möjlighet. Om man tar hänsyn till det faktum att den ”tjeckoslovakiska våren” väckte stort intresse hos de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska ländernas arbetarmassor, vilka för första gången sedan oktoberrevolutionens tidiga år såg socialismen förenad med politisk demokrati, hur mycket mer borde då icke detta exempel väcka hopp och, vid framgång, stimulera rörelser och mobiliseringar bland arbetarna i Sovjetunionen och andra arbetarstater, där byråkratins knölpåk härjar. Byråkratväldets regimer fann sig konfronterade med en farlig direkt utmaning.
Kremlbyråkratins och dess satelliters första försök att stoppa den process som var under utveckling i Tjeckoslovakien fick motsatt effekt (särskilt ”de fems” brev från Warszawa), Massornas tvekan försvann, de samlade sig alltmer beslutsamt kring Dubceks ledning, som föreföll dem icke bara mottaglig för deras önskemål utan även motståndskraftig inför Kremls påtryckningar. Det var icke för att möta en icke existerande ”fara för kapitalismens återupprättande” utan för att möta denna situation, i vilken Kreml klart urskiljde den annalkande antibyråkratiska politiska revolutionen, som byråkratin sände sina pansardivisioner mot den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken.
Invasionen, som genomfördes helt överraskande, mindre än tre veckor efter konferenserna i Cierna och Bratislava, framkallade ingalunda den rädsla som de sovjetiska ledarna utan tvivel hade påräknat. Tvärtom, massornas resning fortsatte med en enastående styrka och med en uppfinningsrikedom utan like. Arbetare, studenter och intellektuella vägrade ockupationsmakten varje samarbete. En illegal press och illegala radiostationer stimulerade oupphörligt massornas mobilisering. En partikongress hölls i en av huvudstadens stora fabriker under arbetarnas skydd. Överraskningsstrejker och talrika former av sabotage (avlägsnande av gatu-skyltar osv.) förlamade effektivt ockupationsmakten. Befolkningens samtal med trupperna avslöjade samtidigt för dessa vilka lögner de hade matats med och fick dem att förstå det verkliga läget och den kontrarevolutionära uppgift som de användes till.
Man bevittnade ett fenomen utan motstycke: ett kommunistparti övergick från maktinnehav till illegalitet och vann ett masstöd som det aldrig ägt, eftersom dess militanter befann sig i främsta stridslinjen.
Den militärt lyckade ockupationen visade sig vara ett politiskt fiasko. Ingen av Kremls ökända vapendragare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet vågade stödja denna ockupation och ställa sig till ockupanternas förfogande för att bilda en marionettregering. I fortsättningen innebar operationen stora faror för Kreml. De sovjetiska och allierade trupperna var desorienterade och vanmäktiga. Mer än så: med egna ögon såg de hur en från byråkratins kontroll befriad arbetarstat höll på att födas och fungera demokratiskt genom massaktioner, till och med i närvaro av sovjetiska stridsvagnar.
I denna fullkomligt oförutsedda situation som blev farlig för Kreml gjorde den en helomvändning. Den återupptog kontakten med Dubcek och hans medarbetare, vilka man ännu dagen innan hade betecknat som ”ledare för en minoritetsklick” och låtit häkta, och tvingade detta ledarskap, vilket man försökt jaga bort, att underteckna en överenskommelse, som enligt Tass grundar sig ”på principerna om ömsesidig respekt för jämlikhet, territoriellt integritet, oberoende och socialistisk solidaritet”, men som icke är någonting annat än ett diktat. Denna ”överenskommelse” bekräftar att ”de allierades trupper, som temporärt befinner sig på tjeckoslovakiskt territorium, icke kommer att blanda sig i Tjeckoslovakiska Socialistiska Republikens angelägenheter”, och att de kommer att evakuera landet ”sedan situationen där normaliserats”. Men vad som gör situationen onormal är närvaron av främmande trupper i landet, liksom närvaron av sovjetiska tjänstemän, särskilt från säkerhetstjänsten och i synnerhet i inrikesministeriet.
Trots sin indignation, sin vrede och den styrka de visat finner sig tjeckoslovakerna i dag politiskt demobiliserade. Under obestämd tid har de att uthärda den ockupation som de under en vecka trotsade på ett fullkomligt enastående sätt.
Man kritiserade även Fidel Castros och det det kubanska kommunistpartiets stöd för invasionen i Tjeckoslovakien:
IV Internationalens Centralsekretariat har i andra dokument visat att någon fara för kapita-lismens återupprättande i Tjeckoslovakien icke förelåg. En högerkurs, och till och med en reaktionär internationell politik som t. ex. Jugoslaviens gentemot ett flertal latinamerikanska länder, kan icke identifieras med faran för kapitalismens återupprättande. En sådan fara kan endast uppstå genom sociala krafter som tenderar till att organisera sig för att genomdriva återgången till det privatkapitalistiska ägandet — och detta var icke alls fallet i Tjeckoslovakien.
Tvärtom, de tjeckoslovakiska massorna vill vidmakthålla och utveckla det kollektiva ägandets former. Dessa massor har rest sig för att transformera den efter Novotnys fall introducerade ”liberaliseringskursen” i en kurs som leder fram till en socialistisk demokrati.Det är icke omsorgen om det ”socialistiska lägrets” försvar som fått sovjetregeringen att handla utan dess fruktan att den antibyråkratiska resningen i Tjeckoslovakien skulle kunna få ett eko i de övriga arbetarstaterna, och framför allt i Sovjetunionen själv.
I denna intervention ligger ingen korrigering av den sovjetiska politiken gentemot den ameri-kanska imperialismen. Denna intervention har företagits i förvissningen att den amerikanska regeringen inte skulle betrakta den som någonting annat än en maktpolitikens manifestation i syfte att vidmakthålla ”ordningen” inom det egna området, att den amerikanska regeringen skulle begränsa sig till propagandistiska deklarationer och fördömanden, att den inte skulle göra någonting för att öka den internationella spänningen, att den skulle fortsätta söka partiella överenskommelser med Moskva, t. ex. i kärnvapenfrågan. Washington har utnyttjat invasionen i Tjeckoslovakien för att ”rättfärdiga” sina egna aggressioner: den sovjetiska interventionen var ett slag mot de rörelser som i hela världen reser sig mot den
imperialistiska aggressionen i Vietnam.
Intressant?
Bloggat: Björnbrum,
Borgarmedia: SVD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Prag 1968, Tjeckoslovakien, Invasion, Sovjet, Vietnam, Prag, Kuba, Fidel Castro, Dubcek, Novotny, Historia, Samhälle, Politik, 1968
Relaterat:
Pingback: Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 — Mullvaden