Korporativism? Fascism?

Den centerpartistiske riksdagsledamoten och professorn Lennart Levi efterlyser i en debattartikel i SVD mer förnuft och mindre revirtänkande i det politiska arbetet. Delvis har han naturligtvis rätt, men i förlängningen har han också väldigt fel. Han har sex punkter i sin artikel, den sista är kanske den enklaste och samtidigt mest problematiska:

6. Svart-vitt tänkande. Regeringssidan, vilken partifärg den än må ha, har – alltid och definitionsmässigt – rätt. Och oppo­sitionen har – alltid – fel. Det är bara att läsa innantill i utskottsbetänkandena.

Är det inte troligare att vi i verkligheten rör oss på en gråskala och kan ha mer eller mindre rätt, i olika avseenden, och för olika målgrupper?

Kunde inte de båda politiska blocken visa större generositet mot varandra, och därmed vinna mer av väljarnas förtroende?

Självklart kan de politiska motståndarna ha rätt i vissa frågor. Självklart bör man lyssna på varandra mer över de så kallade blockgränserna. Men som jag ser det är det faktiskt inte där som problemen med den svenska riksdagen finns. Eller med den svenska politiken. Problemet är att det i verkligheten inte finns någon egentlig skillnad mellan socialdemokrater och deras allierade och borgerliga partier. Därför att i stort sett allas politik gynnar de rika i Sverige, kapitalismen och kapitalet. Ingens politik gynnar i verkligheten arbetarklassen och de fattiga. Så det är klart att man då kan ta intryck av varandra. För motsättningarna i riksdagen handlar normalt sett bara om gradskillnader i samma borgerliga nyliberala politik.

Högerpartierna vill ha mer privatiseringar, socialdemokraterna vill ha privatiseringar och miljöpartiet vill ha fler privatiseringar. Den enda skillnaden är synen på vad, hur, när och vilken ordning. Men i slutändan slutar man på samma plats. Ett samhälle där arbetarna får det sämre och överklassen det bättre. I riksdagen finns det ett undantag, ett parti som inte vill ha fler privatiseringar, utan färre. Det är vänsterpartiet. Tyvärr verkar det som detta parti kommer att sälja ut denna linje, bara det får vara med i regeringen

Utanför riksdagen finns partier med andra uppfattningar. Det är småpartier på vänsterkanten. De vill ah en politik som gynnar arbetarklassen och missgynnar borgarklassen, de rika, överklassen. Småpartierna på högerkanten, inklusive Sverigedemokraterna, har i grunden ingen annan uppfattning. De är för ökad privatisering och en politik som försämrar för de fattiga, för arbetarna i Sverige.

Det är dessa aspekter som Lennart Levi inte förstår. Han förstår inte att politik handlar om vilken samhällsklass som gynnas, vilket samhällssystem man vill ha. Alla partier i riksdagen utom ett vill ha kapitalism och fler privatiseringar. Han förstår inte att vi lever i ett klassamhälle. Det är grundfelet med hans inlägg. Hans tankar innebär ett utökat klassamarbete, ett samarbete mellan olika organisationer och toppar i samhället, mellan alla partier och inom makteliten. I själva verket liknar hans tankar korporativism. Vilket ju kan sägas vara en slags intellektuell form av fascism.

Levi tror att det finns lösningar som är bra för alla. Det innebär i praktiken att bara lösningar som är bra för de som redan har makten är det enda som kommer på fråga. Men det fungerar inte så. Lösningar som är bra för de rika, för storföretagen, för kapitalismen, kapitalisterna är i allmänhet dåliga för arbetarklassen. Därför är bara Lennart Levis idéer ett förslag på hur riksdagen och makten än mer ska konsolideras till en enhet där makthavarna skiter i de fattiga delarna av folket och bara gör som de rika vill. Det är förmodligen inte vad Levi egentligen vill, men eftersom han faktiskt inte verkar förstår hur samhället är uppbyggt och fungerar så förstår han inte heller den långsiktiga konsekvensen av sitt sjätte förslag. Det är inte avvägningar som ska till, utan det som behövs är en politik som gynnar de fattiga, en politik som gynnar arbetarklassen. Han har alltså fel när han skriver:

1. Mer evidens. Politik är att vilja, tyckte Olof Palme. Det är säkert så, och måste vara så, till exempel i avvägningar av riksdagens stöd till olika politikområden.

Avvägningarna måste ju bygga på värderingar – till exempel en önskan att prioritera mellan unga och äldre, mellan tätort och glesbygd, mellan fattiga och rika, mellan friska och sjuka.

Några punkter som han tar upp harhan dock helt rätt i:

2. Mer utvärdering. Det finns många exempel på att lagar inte följs på det sätt lagstiftarna avsett. Här hoppas jag på att vi politiker inte bara granskas av den tredje statsmakten utan att våra beslut också följs upp mer systematiskt och långsiktigt.

[…]

3. Mer systemansats. Riksdagen delar upp ärendena mellan sina 15 utskott. Regeringen genomför besluten genom sina tolv departement. Ett sådant ”stuprörsförfarande” fungerade måhända bra på Axel Oxenstiernas tid, för 400 år sedan.

[…]

4. Större långsiktighet. Här räcker inte ett budgetår, eller ens en mandatperiod. Många politiska beslut har ett för kort bäst-före-datum.

Slutligen tycks han på något sätt tro att riksdagen är folket eller att riksdagen på något sätt är representativ för folket. Det är naturligtvis helt felaktigt och definitivt en villfarelse. Han förstår helt enkelt inte hur samhället är uppbyggt eller hur det fungerar. Mer av samarbete i riksdagen kommer dessutom inte att öka väljarnas förtoende för riksdagen, utan snarare innebär ett minskat förtroende. Myglet, arrogansen och maktfullkomlighet hos ett gäng som upfattas som överhet kommer att bli ännu tydligare och det kommer att öka folks förakt ännu mer.

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Advertisements