Stor partiledardebatt i TV. Den slutar med att alla partiledare är nöjda. Den var så innehållslös och tråkig att jag inte orkade se på den några längre stunder i sträck. (därmed kan jag ju ha missat något som andra tycker var speciellt bra eller utskiljande och det präglar då också denna kommentar) Men den demonstrerade tydligt det jag skrivit flera gånger tidigare. Det finns inga egentliga skillnader mellan de stora svenska partierna. Inte ens vänsterpartiet skiljer ut sig från de andra i nåt speciellt hänseende. Enda skillnaderna som presenteras är egentligen marginella och man uppehåller sig vid betydelselösa (nåja!) småfrågor samtidigt som en finansiell härdsmälta är på gång för kapitalismen.
Varken Mona Sahlin eller Lars Ohly ifrågasätter dock på något sätt kapitalismen som sådan. Spekulationen som fenomen hade ingen större roll i partiledardebatten och om finanskrisen och lösningar på den sa man inte något nytt. Det var mer pengar till spekulanterna som gällde för de flesta. På lite olika sätt. Inga lösningar för alla de som kommer att bli arbetslösa som en följd av kapitalismens kris presenterades. Innehållslöst helt enkelt.
Nej, alla de 7 riskdagspartierna är samma skrot och korn. Det är partier som tycks värna kapitalismen, de rika och de rikas intressen. Det är kanske förvånande att vänsterpartiet framstår så lika de andra, trots en radikalare retorik och bättre analys. Men det är väl hägrande ministerposter som Lars Ohly ser vid horionten och det får partiet att inte vilja sticka ut alltför mycket. Makt tycks korrumpera. Även osäkra förväntningar om makt tydligen. Som jag ser det är vänsterpartiet på väg att begå självmord. Alldeles oavsett om retoriken är radikalare och bättre än de andra partiernas så är det i praktiken ingen större skillnad. Ohly var helt enkelt som sossarna på 1970-talet. Bra retorik, men utan praktiskt innehåll. Och det räcker inte med att vinna de retoriska övningarna.
Intressant?
Bloggat: Peter Karlberg, Röda Malmö, Kildén & Åsman, Reza Javid, Markus Blomberg, Arbetarens klimatblogg, Monica Green, LOKE, Esbati, Aron Etzler, Annarkia,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, AB1, AB2, SDS,
Läs även andra bloggares åsikter om Partiledardebatt, Mona Sahlin, Lars Ohly, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Politik, Samhälle
Visst, vissa var bättre än andra, bäst påläst var nog Reinfeldt, men det var väldigt lite substans, men bra retorik.
Maria Wetterstrand skötte sig bra och Lars Ohly har fått en roll han passar utmärkt i.
Maude var bortkommen och folkpartiledaren (vad heter han nu igen?) har jag inga intryck av alls så här i efterhand.
Mona Sahlin blir ett stort njae, klarade inte av att förvandla a-kassefrågan till en verklig fråga och därigenom lät hon det bli en fråga om arbete vs bidrag.
Göran Hägglund kom undan alldeles för lättvindigt i äktenskapsfrågan.
Vilka som vann av rött – blått?
Inget jag tänker fästa avseende vid, men Aftonblaskans läsare valde blått och det verkar vara för att de framstår som ett regeringsalternativ.
Och detta börjar göra mig förbannad.
Om man hela tiden tjötar om regeringsalternativ så kommer sossarna för alltid vara det största vänster(?)inriktade partiet och moderaterna alltid att vara det största högeralternativet.
När jag lägger min röst vill jag lägga den på det parti jag hoppas för fram en politik som står mina åsikter närmast.
Idag verkar det drunkna i sockervadddssliskig kompromissvilja där alla skillnader bara är kosmetiska, de enda som sticker ut något från mängden är vänstern och kristdemokraterna. och vad är det då?
Inget utgiftstak eller 1800-talssyn på man/kvinna?
Ge mig alternativ, annars kan vi införa diktatur där 5 mittenpartier låtsas som de har olika syn men bara byts åt vart 4‚Äôe år för att blidka massan.
Scaber_nestor: Visst är det jävligt irriterande.
Jag har vänner som är gamaldags konservativa. De vet inte hur de ska rösta. De är missnöjda med att allt är en enda grå sörja. Likadant med mina vänner på vänsterkanten. Det finns liksom inga riktiga alternativ så man röstar på s eller v för traditionens och säkerhetens skull.