Upprepade undersökningar i Sverige tyder på att de flesta vill ha en politik som satsar på gemensam välfärd, kollektiva lösningar av sjukvåren, en skola som är lika för alla, a-kassa och sjukersättningar som man kan överleva ordentligt på osv.
Man kan tolka kritiken mot uppgörelsen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet som en del i detta mönster. Majoriteten av alla fackföreningar var missnöjda liksom en hel del andra socialdemokrater. Mona Sahlin tvingades backa och säga att man visst skulle diskutera med vänsterpartiet. Men socialdemokraternas krav för att vänsterpartiet ska få vara med i en framtida regering är och förblir att vänsterpartiet ska acceptera ett utgiftstak på en nivå som socialdemokraterna vill ha.
Vänsterpartiets Lars Ohly har i en debattartikel i Aftonbladet sagt att man är beredda att diskutera ramverken för budgeten, dvs även ett utgiftstak. Det har vänsterpartiet sagt hela tiden, så det är egentligen inget nytt. Men som jag ser det så är detta inte det egentliga problemet med en eventuell regeringssamverkan med socialdemokraterna och miljöpartiet. Budgettak är trots allt en politiskt bestämt teknisk lösning i budgetarbetet, inget annat.
Det som är problemen med en samverkan i en trepartiregering är att vänsterpartiet kommer att tvingas gå med på truppnärvaro i Afghanistan, fler privatiseringar av offentlig egendom och offentlig service, ingen återställning av fastighets- och förmögenhetskatt eller av rättigheter för sjuka. Där ligger problemen. Vänsterpartiet kommer att bli tvingade att i stor utsträning acceptera en borgerlig politik. Det spelar ingen roll om man lyckas förhand till sig nåt av ovanstående. Man kommer aldrig att vinna alltihop. Därför att parlamentariska förhandlingar har sina brister. Med hjälp av folkliga protester och utomparlamentarisk aktivitet kan förstås en socialdemokratiskt dominerad regering tvingas till eftergifter. Men vänsterpartiet har en svag förankring i arbetarklassen och visar normalt inga prov på att organisera folk i utomparlamentarisk aktiviteter i annat än mindre utsträckning.
Det spelar heller ingen eller hur bra eller radikal Lars Ohlys retorik i olika sammmanhang är. Den innebär bara, att om vänsterpartiet får som de vill, att människor luras att rösta på något som de tror är radikalare än det egentligen är. Och vi kommer att sitta med en högerregering som består av mp, s och v. Ingen vinst för den svenska arbetarklassen alls alltså.
Det är inte vänsterpartiets politik (den vet vi egentligen inget om) utan vänsterpartiets retorik och ett stöd för en politik som de flesta tror kan skapas av socialdemokraterna om vänsterpartiet finns i en regering, som folk stöder. De kommer att bli besvikna om mp-s-v vinner valet år 2010. För nån sån politik kommer vi inte att se. Låt oss kalla det reformistisk socialdemokratisk politik. Det kommer vi inte att få se fter en ”vänster”-seger i valet. Både sossarna och miljöpartiet är höger så nån vänsterseger är det tyvärr inte om de tre partierna vinner och bildar regering tillsammans. Kanske, förmodligen, bättre än den nuvarande regeringen men likförbannat utan vänsterpolitik. Likförbannat utan en politik som gynnar arbetarklassen och vanligt folk.
Folk vill ha vänsterpolitik men det finns i Sverige idag inget stort parti som kan leverera den politiken. Inte en en gammaldags reformistisk socialdemokratisk politik kommer nån av de stora partierna eller nåt av regeringsalternativen att leverera. Inte heller om vänsterpartiet är med.
Intressant?
Bloggat: Jinge, Magnus Ahlkvist, Mer Vänster i Uppsala, Ett hjärta rött, Radar,
Borgarmedia: SR,
I media om teaterpjäsen Sahlin-Reinfeldt (där ingen företräder nån vänster), akt 2: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4,
Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpolitik, Lars Ohly, Arbetarpolitik, Regeringsalternativ, Oppositionen, Fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Politik, Samhälle
Relaterat:
Pingback: Sossarna gick åt höger - tappade i opinionen | Svensson
Pingback: Radikal politik lockar människor | Svensson
Pingback: Staten är en krockkudde i kampen mellan arbete och kapital | Svensson