Två gamla finansmän om bankkrisen på 1990-talet

Den ene är Stig Ramel, i många år VD för Nobelstiftelsen, en av de större kapitalplacerande stiftelserna i Sverige. Han är död, så han har inga åsikter om dagens finanskris, men han skrev en del om 1990-talets bankkris i sin bok, Pojken i dörren:

… Börshaussen, som tog ordentlig fart 1982, gjorde Hägglöfs till en veritabel guldgruva för B & B, men samtidigt till en tickande bomb. Den våldsamt ökande börshandeln, som mellan 1979 och 1983 ökade från 2 till 76 miljarder kronor om året, kastade fondmäklarfirmorna in i ett administrativt och tekniskt kaos. De höll på att drunkna i sina gyllene affärer. Från »stenåldern« med handskrivna notor tvingades de på något år direkt in i dataåldern, och i skarven skedde saker som ingen vågat riktigt tala om i klartext än i dag.

Den nya elektroniska aktiehanteringen, som skulle ske genom VPC, var bemängd med allvarliga barnsjukdomar. De administrativa rutinerna på Hägglöfs klarade inte av omläggningen, och aktieaffärer om ett stort antal miljoner kronor kunde inte lokaliseras. I slutändan blev Hägglöfs vinnare. Några förlorare kunde märkligt nog inte anges. Detta gällde Hägglöfs. För börssystemet i dess helhet kan det ha handlat om hundratals miljoner.

”Den osynliga handen” i VPC genomförde på så sätt i tysthet en omfördelningspolitik som i grunden slog lika blint som den politiska.

Till chef för dotterföretaget Hägglöfs hade utsetts Gabriel Urwitz, briljant begåvad på de flesta områden, men enligt Conny, som var ordförande för Hägglöfs, dessvärre inte på det administrativa. Kring sig hade Gabriel samlat en ung krets medarbetare, som i takt med de stigande vinsterna med allt större irritation såg dem kanaliseras över till moderbolaget. Vidare hade Gabriel personligen engagerat sig i ett nytt investmentbolag, Proventus, som hans vänner Robert Weil och Mikael Kamras höll på att bygga upp. Conny ansåg med rätta att här förelåg en intressekonflikt och menade att Gabriel på olika sätt försökte spela över Hägglöfs till Proventus.

En annan orosande i kretsen var Peter Gyllenhammar, som använde Hägglöfs som operationsbas utan att vara anställd. Vi hade Bankinspektionens ögon på oss, och dess chef, den stridbare och hårdföre Sten Walberg, hade ett gott öga till alla dem som några år tidigare försökt att genomföra ett fientligt övertagande av Fagersta.

Gyllenhammar hade varit en av de ledande i det famösa Trendinvest, som var det välvalda namnet på institutionen. Robert Weil hade å sin sida varit ansvarig för Praktikertjänsts misslyckade spekulation i bland annat Fagersta-aktier. Bankinspektionen hotade att dra in Hägglöfs tillstånd som fondkommissionär om vi inte eliminerade samröret med dessa personer.

[…]

Ingen kunde förneka att det unga kamratgänget på Hägglöfs var framgångsrikt, men det var i och för sig svårt att misslyckas med den utveckling aktiebörsen hade. Vad som störde mig var den arrogans man visade mot Conny och moderbolagets ledning. Den var oacceptabel. Med jämna mellanrum hotade de att hoppa av om de inte fick bli delägare och om inte Hägglöfs skildes från B & B. Deras löneanspråk och vinstandelskrav var minst sagt oblyga, och konflikten med moderbolaget skärptes allt mer.

Vi sågs av de några decennier yngre »börsknuttarna« som uråldriga, lätt gaggiga stofiler, som inte förstod den nya tidens krav utan hindrade dem att utveckla Hägglöfs i enlighet med Gabriel Urwitz visioner.

Konflikten ledde till ytterst stormiga sammanträden. Urwitz, som har sinne för dramatiska effekter, för att inte säga affekter, och är verbalt välutrustad, gav vid ett tillfälle mig som ordförande en utskällning i ett tonläge, som inte ens Marcus Wallenberg skulle ha funnit lämpligt att använda. Att detta tillfälle inte ledde till en hjärtattack kan bara förklaras av att jag av naturen utrustats med lågt blodtryck. Till sist var måttet rågat, och Gabriel fick lämna Hägglöfs vid årsskiftet 1984-85.

Det var ett svårt steg att ta för styrelsen. Gabriel hade marknadens förtroende och var samtidigt populär bland medarbetarna. Men det var ett nödvändigt steg för att styrelsen skulle kunna upprätthålla sin auktoritet i företaget. Samtidigt visade Hägglöfs starkt fallande vinstsiffror, vilket allt sammantaget slog mot B & B:s aktiekurs. Karl-Adam Bonnier hade inte tillräckliga resurser till att backa upp kursen. Vi behövde en kompletterande stark ägare.

Mina ansträngningar att få Beijers att öka sin ägarandel fick stöd av Anders Wall men motarbetades effektivt av VD Jan Sparr. Då kom tanken upp att intressera Peter Wallenberg och Investor att gå in som storägare.

Intensiva förhandlingar fördes under några veckor och innefattade också att en av SE-bankens skickligaste medarbetare, Per-Åke Harrison, skulle gå in som VD i Hägglöfs. Denne erbjöds posten och accepterade. En sensation var på gång, för det var uppseendeväckande att Wallenbergs skulle engagera sig i ett finansiellt företag utanför banken.

Förhandlingarna, som fördes i största hemlighet, avspeglade nog den ambivalens som Peter kände över det växande inflytande som Gyllenhammar vid denna tid demonstrerade i SE-banken. Till slut avbröts dock diskussionerna då Wallenberg inte ville äventyra sin ställning i banken. Han pressades hårt på den punkten av bankens dåvarande VD Jacob Palmstierna. Även jag pressades av Jacob, som anklagade mig för att vilja stjäla »Harris«. Jag svarade med ett brev där jag punkt för punkt utförligt bemötte anklagelserna och samtidigt gick till hårt motangrepp.

[…]

B & B:s utveckling som självständigt företag krävde det, ansåg jag. Sedan jag lämnat och vid bolagsstämman hyllats med allsång ledd av Karl-Adam själv, gick händelseutvecklingen snabbt.

Just det inträffade som Conny och jag fruktat. Redan i december tog Proventus över. De betalade ett mycket högt pris för B & B:s delar av det finansiella varuhus, som Gabriel ville skapa. Sedan sålde de sin del i Gota till APP-Trygg Hansa på en ännu högre prisnivå, men lämnade Gabriel kvar att möta den storm som skulle komma. Det finansiella varuhuset visade sig vara ett korthus, som virvlade bort med vinden.

Det var Ramels beskrivning av affärerna i B & B Invest. Karl-Adam i artikeln är Karl-Adam Bonnier. Stig Ramel komockså via bolaget Beijer Capital att bli inblandad i en av periodens riktiga skandalaffärer, Nyckelns konkurs:

Kapitalmarknaden var sprängfylld med riskvilligt kapital som ropade efter investeringsobjekt. Efter mina upplevelser med kamratgänget på Hägglöfs var jag synnerligen nöjd med att se Conny Stiigh inträda i vår styrelse. Han var svår att dupera och kunde läsa balansräkningar som få andra. Även Curt Lönnström tog plats i styrelsen, och han var också en klippa. Capital sköttes bra och kompetent och höll en acceptabel risknivå tycktes det.

Vad jag och den övriga styrelsen inte tillräckligt uppmärksammade var vad som hände i Nyckeln, ett nybildat finansbolag, som till cirka ~ o procent ägdes av Capital och där Michael Hasselqvist var ordförande och själv den störste enskilde aktieägaren.

Nyckeln var framgångsomsusat och något av börsskribenternas favorit. Börsintroduktionen, som blev en succé, hade skötts av SE-Banken. Företagsledningen tycktes ha bankens förtroende. Nyckelns vinst ökade i takt med bolagets utlåning, som på tre år sköt i höjden till över l0 miljarder kr.

I tidningsintervjuer förklarade Nyckelns folk den framgångsrika expansionen med att man var mindre byråkratisk än bankerna och att krediter beviljades snabbare än hos konkurrenterna. Den verkliga innebörden av denna affärsidé skulle snart klargöras på ett ödesdigert sätt.

[…]

För att söka fastställa hur riskfylld Nyckelns totala utlåning i England var åtog sig Jacob Palmstierna, som vid denna tid befann sig ställd offside i bankvärlden efter det han lämnat posten som vd i SE-banken, att på ort och ställe undersöka läget. Jacob kom tillbaka från London med en berättelse som skakade vår styrelse.

[…]

Bankledningarnas sätt att utöva påtryckningar kom till allmän kännedom i samband med Erik Pensers företags engagemang i Gamlestaden.

Parallellen med Nyckeln är slående. Penser gav efter och förlorade allt han ägde, för att citera Nordbankens dåvarande ordförande.

I fallet Nyckeln ställde inte ägarna upp. Delvis berodde det på att vi var medvetna om bankernas egna ansvar för Nyckelns utveckling. SE-Banken hade själv skött börslanseringen, och aktien hade stor ymnighet spritts ut i de portföljer som banken förvaltade för privatpersoner. Banken stod också bakom hela det certifikatprogram
genom vilket Nyckeln finansierade sin utlåning. Om det fanns någon institution som borde haft insyn i Nyckeln så var det SE-Banken.

Ända till kraschen levde man i en fruktbar symbios med finansbolaget och tjänade gott på relationen. När sedan Nyckelns långivning blev närmare granskad, anförtrodde mig en av bankens högsta chefer, lätt förvånad, att man i Nyckelns utlåning funnit en lång rad engagemang som man själv tidigare avslagit såsom alltför riskfyllda.

Allhus-affären var bara toppen på isberget. Vd i Nyckelns engelska dotterbolag hade på ett ofattbart nonchalant sätt lånat ut enorma summor till en indisk affärsman med synnerligen dåligt rykte. Det fanns indikationer om att det förelåg ett samspel mellan de två. Säkerhet för lånen hade tagits i hotell med charmanta, prestigefyllda namn men i verkligheten närmast av hospitskaraktär och med lätt pissoardoft i entrén.

Nyckelns förluster i London uppskattades till nivån 2 miljarder kr. Nyckelns styrelse i London, som innehöll flera framstående namn, hade helt förts bakom ljuset. Detta senare förhållande går som en röd tråd genom de flesta av 80-talets krascher.

Några dagar senare inställde Nyckeln betalningarna, och sedan följde flera andra finansbolag efter, bland annat Gamlestaden, som skulle visa sig vara i ännu sämre skick än Nyckeln. Finansbolagskrisen kom som en jordbävning, och chockvågen slog nu mot bankerna.

[…]

Nyckeln blev detonatorn som utlöste finansbolags- och bankkrisen. Den smällen blev så oerhörd att de som utlöste den snart glömdes bort. Frågan om styrelsens ansvar för vad som skedde har i Capitals fall utretts av revisorer och av inte mindre än tre av landets mest ansedda jurister – Jan Ramberg, Gotthard Calissendorff och Stefan Lindskog. Ingen har funnit att styrelsen har handlat felaktigt. Att vd bröt mot några av aktiebolagslagens mest centrala paragrafer och att hans åtgärd att utanordna 550 mkr därför i vanligt språkbruk var olagligt, kunde dock ej hävdas i domstol.

Gabriel Urwitz som nämns ovan i samband med Hägglöfs, är idag aktiv i bolaget Segulah tillsammans med en person ur släkten Calissendorf, som ju också nämns ovan, Percy Calissendorff.

Den andre gamle finansmannen som har synpunkter är just den Wallenbergare som nämns vid ett par tillfällen i ovan citerade stycken ur Stig Ramels bok, nämligen Jacob Palmstierna. Denne har också gett ut en bok, Jacobs stege, och han kan kommentera även dagens finanskris, vilket han gör i sin bok och i media. Så här säger han bland annat om bankkrisen då enligt Dagens PS:

Banken hade enligt Palmstierna ”en eländig kreditkultur” och hade stöttat Pensers affärsbygge med 11,5 miljarder kronor, eller lika mycket som man hade i eget kapital.

Turerna i bankkrisen har varit många. I augusti 1991 fick Nordbanken ta över Pensers bolag Yggdrasil för en krona. Erik Penser fick året därpå köpa tillbaka bolaget som då var tömt på Nobel-aktier. En segdragen rättstvist inleddes där Penser krävde Nordbanken på 3,4 miljarder kronor plus ränta.

Redan 1991 förlorade Palmstierna och Wahlström förtroendet för finansmannen som i en intervju kallades ”färdig, slut och pank”.

I tidningen Realtid finns ett stycke ur Palmstiernas bok publicerat och där står bland annat om den dåvarande krisen och om hur banker togs över av staten:

Nordbanken och Götabanken togs över av staten, de slogs samman och rekapitaliserades och fick därigenom en nystart. För fallerade krediter skapade vardera banken speciella ”bad banks”, det vill säga instrument för hantering av den myriad av krediter till herrelösa bolag som hade det gemensamt att de inte förmådde betala sina räntor. Detta gav finans- och fastighetsmarknaderna en förtroendeinjektion men undanröjde också hotet att de skulle dränkas i mängder av objekt – fastigheter, aktier, konstföremål etc – som bankerna nödgats ta över. Genom att kapitaliseringen var kraftfull blev avvecklingsperspektivet långt – det vill säga marknadskrafterna skulle få tid att smälta de nya möjligheterna.

Om den nuvarande finanskrisen står det bland annat:

Räkenskapens dag kom vårvintern 2008. Omigen visar det sig att översmarta bankmän trodde att det gick att upphäva tyngdlagen. Det går aldrig i det längre loppet, framför allt inte om alltför många andra samtidigt gör likadant.

Finansindustrin är särpräglad i flera hänseenden. För det första: vad man säljer är möjligheten att realisera drömmar om framtiden. Till exempel chansen att redan nu köpa det hus man egentligen inte har råd till. Din inkomst är inte tillräckligt god eller du kan inte prestera en tillräcklig egeninsats. Men banken lockar med amorteringsfrihet de första åren eller nedsatt ränta i början men säger intet om att räntan kan stiga av allmänekonomiska skäl eller att din inkomst kanske sjunker – om du blir arbetslös. Drömmen kan bli en mardröm.

Och varför gick då de amerikanska bankmännen ifrån vad som rimligen är god praxis? Av två skäl: dels för att man hittat på en ny modell där den bank som gav lånet inte behöll det. Ansvarskedjan långivare230 låntagare bröts. Det andra skälet var utformningen av bonussystemen i bankvärlden.

Om banken inte behåller lånet tar man inget långsiktigt ansvar för kunden. Det blir då alltför frestande att bygga volymer och inte fundera så mycket över hur det kommer att gå för låntagaren. För honom möter man ju inte igen. Man söker upp kunder som egentligen inte har råd att köpa det aktuella huset till gällande pris. Men genom ”introduktionserbjudande” vad gäller ränta och amortering lockas kunden att slå till. Nästa steg var att bankerna gjorde sig av med lånen genom att placera dem i komplicerade förpackningar (structured finance). Antingen såldes dessa i marknaden eller placerades de i speciella enheter (SIV:s) som man trodde inte behövde konsolideras (det vill säga tas upp i den egna balansräkningen).

[…]

Nu åtskilliga år efter vår svenska kris på 90-talet kan jag svara på frågan: kommer det en ny bankkris? Ja, som synes, den är här och den är i stor skala. Och vad värre är: den är inte ensam. Den sammanfaller med den kris som våldsamma prishöjningar på en rad basvaror utlöst. Lär sig då inte bankmännen av historien? Jo, det gör de måhända. Men det kommer nya bankmän. Och historien denna gång är annorlunda. Också nästa gång kommer förutsättningarna att vara annorlunda. Finansindustrin är nämligen annorlunda – därför kommer vi att få uppleva dess kriser igen och igen.

Finanskriser kommer att inträffa igen menar han och vidare skriver han att den vi genomgår just nu är speciellt allvarligt då det egentligen inte bara är en finanskris utan fler olika typer av kriser. Och nog har han rätt i det.

Och nog påminner spekulanternas ansvarslöshet från 1990-talet om deras ansvarslöshet idag.

Intressant?
Läs mer: Mikael Nyberg,
Borgarmedia: SDS, Dagens PS, VA, SR, SVD, Affärsvärlden, HD,
Vänstermedia: FIB/Kulturfront
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

6 svar på “Två gamla finansmän om bankkrisen på 1990-talet”

  1. Wow!
    Bra och mycket information! Du har en kvalitetsblogg som lyser som en stjärna i allt knullbladder!

    Att pengar får skapas såsom kredit/skuld från ingenting av dessa privata bankmän är nästintill obegripligt.

    Ska bokmärka din blogg och hålla koll på den.

Kommentarer är stängda.