Vad vill demonstranterna i Thailand?

Jag vill inte bli alltför tjatig, men jag måste upprepa vad jag sagt på andra platser: att tala om ”vänster” och ”höger” i thailändsk politik är meningslöst!

Själv har jag nära följt Thailands politiska utveckling under de 35 år som gått sedan jag först kom dit, men att försöka reda ut den komplicerade dagsbilden i ett blogginlägg har jag funnit vara en omöjlig uppgift.

I princip kan sägas att dagens motsättningar är mellan stad och landsbygd, och i sig är detta ingenting nytt – dessa motsättningar har bara blivit så mycket skarpare under de senaste åren.

PAD är en grupp som i svenska (västerländska) medier brukat kallas ”demokratirörelsemn”. När de första gången störtade en regering (1992) var deras invändning mot premiärministern (Suchinda) att han utsetts av parlamentet och inte blivit vald av folket. (I grund och botten ville man inte ha honom därför att han var en f.d. general och styrt landet efter en kupp före de val hans sympatisörer vann.)

När Thaksin blev premiärminister var det många som ”ville ge honom en chans” och hans år vid makten har inneburit stora förändringar i det politiska landskapet. Många av de som idag demonstrerar i gula skjortor valde att stödja honom. Den förre generalen och populäre politikern Chamlong Srimuang blev – till min förvåning – en nära allierad till Thaksin under de första åren, men när han till sist bröt med honom, blev fiendskapen desto bittrare, och han återfanns återigen i ledningen bland dem som demonstrerade bort Thaksin för ett par år sedan.

Och vad var det för fel med Thaksin då? kanske någon undrar. Folkvald var han ju – med en överväldigande majoritet. Men han använde sig av den majoriteten (och sina pengar) till att försöka skaffa sig ett fullständigt maktmonopol. En av de tidigaste varningssignalerna var att han började kartlägga alla statsanställdas politiska sympatier. Alla – ned till byskollärarnivå – måste deklarera sin politiska hemvist, vilket allmänt tolkades som en signal att ville man behålla sitt jobb eller göra karriär, så måste man bli medlem i Thaksins parti.

Utan att säga det i klartext, så framstod det som helt klart att Thaksins mål var att skapa en enpartistat – eller kanske snarare en stat av Singapores modell, där ett parti har makten och kontrollerar media, men där det formellt finns en liten, starkt kontrollerad opposition som kan ge landet ett sken av demokrati.

Eller för att förenkla Carls två senare stycken: Thaksin var en Berlusconi. Thailand är inte direkt känt för att ha haft något demokratiskt parti, frågan om ”höger eller vänster” blir därför som sagt mindre relevant eftersom båda de stora parterna är höger och inget av dem är intresserat av demokrati.

Thaksin däremot har velat omfördela en del av rikedomarna från de bortskämda i städerna till den mycket fattiga landsbyggden. Det måste i alla fall ses som något positivt och nödvändigt, även om resten av honom är otäckt, som den klassiska korruptionen som alltid funnits i de thailändska ledarskikten.

Till syvende och sist. Om Thailand ska ha en chans måste vi respektera demokratiska val. Ännu en av dessa otaliga militärkupper (vilket detta handlar om) är inte acceptabelt och ska protesteras mot. Det kommer självklart alla svenskar strunta i eftersom de är mer intresserade av sol och bad än att protestera mot ett land som inte är ett semestermål.