Klassdefinitioner – arbetarklassen

Del 2 av 5 i serien Klass och klassamhälle

I anknytning till två inlägg jag skrivit som på olika sätt behandlar klass, ett om Piratpartiet och ett om Rosengård har en diskussion uppstår kring klassdefinitioner, klassanalys och klasstillhörighet. Jag har i denna diskussion anknutit till Göran Therborns banbrytande verk från 1981, Klasstrukturen i Sverige 1930-80. För att ytterligare klargöra hur jag ser på dessa frågor ska jag citera själva klassdefinitionerna ur hans bok.

Först till arbetarklassen som Therborn delar in i två olika grupper. Dels arbetarklassen i snäv bemärkelee, kanske det som många tänker på när man använder ordet arbetare, dels arbetarklassen inom reproduktion, tjänster och cirkulation. Sammantaget blir dessa två grupper, arbetarklassen i vid bemärkelse. Så här skriver Therborn om dessa grupper:

Låt oss börja med att se på klassen i snäv bemärkelse. Där har vi de löntagare i den produktiva sfären som är anställda av kapitalägare, som inte har några maktbefogenheter delegerade till sig av arbetsgivaren och som inte har en arbetssituation som skiljer ut dem från massan av produktiva kroppsarbetare. I folkräkningsstatistiken betyder det att vi räknar fram de produktiva arbetare – lager- och transportarbetare inräknade – som är anställda av enskilda arbetsgivare eller av offentliga bolag, vilka senare opererar efter i grunden likartade lönsamhetskriterier som privata företag. Vi drar ifrån förmän i produktionen och medhjälpande familjemedlemmar till arbetsgivaren.

[…]

Arbetarklassen uppstår och utvecklas genom ett särskilt slag av förändringar i arbetets och de arbetandes villkor, en process som vi kallar proletarisering. Hittills har vi analyserat de produktiva arbetarna, arbetarklassen i snäv bemärkelse. Men proletariseringen omfattar inte bara produktionssfären. Det är inte bara tillverknings-, lager-, och transportarbetet som blir lönearbete efter arbestgivarens order i en kollektiv arbetssituation och ett opersonligt anställningsförhållande. Samma utveckling drabbar också cirkulations-, tjänste- och reproduktionssfärerna. Arbetarklassen i vid bemärkelse är resultatet av proletarisering av arbetets och de arbetandes villkor inom all de fyra samhällsekonomiska sfärerna.

[…]

Kapitalets proletarisering av det mänskliga arbetet börjar i den produktiva sfären, framför allt i och med en kapitalistisk industrialiseringsprocess. Den sprider sig sedan till cirkulationen genom varuutbytets expansion och de småborgeliga handlarnas mer eller mindre ofullständiga utkonkurrerande och till tjänstesektorn, privat såväl som offentlig. Den sista fasen är reproduktionsarbetets, barnsomsorgens, vårdens, äldreomsorgens proletarisering, vanligen övervägande i statens och kommunernas regi.

[…]

Cirkulationsarbetet omfattar bara själva köp- och försäljningsmomenten, förmedlingen av äganderätten till varor och pengar. Till arbetarklassen i cirkulationen räknar vi inte de inköpare och säljare som har en del av arbetsgivarens beslutsbefogenheter delegerade till sig.

[…]

Tjänstesektorns gränser är inte alltid självklara. I enlighet med officiell yrkesstatisitik och näringsgrensstatistik fram till 1968 har byggnadshantverkare och reparatörer av olika produkter som fordon, klockor, radio- och TV-apparater, inte inräknats. I industriarbetarframställningen ovan har de dock skilts ut från egentliga tillverkningsarbetare.

I sistnämnda grupp, tjänstearbetare, har Therborn räknat in städare och restauranganställda, chaufförer, anställda taxiförare, kommunala anläggnings-, park och trädgårsarbetare, kraft- och vattenverksarbetare, brevbärare, arbetare inom järnvägen och bussbolag etc.

Vad han menar med reproduktionen framgår klart, det handlar om anställda (exkl. överordnad personal) inom skolor, sjukvård, förskolor, äldrevård osv. Såsom förskollärare, barnskötare, serveringspersonal, vårdare, undersköterskor, sjukvårdsbiträden. Idag kan förmodligen också lärare räknas hit då en omfattande proletarisering av deras arbetsförhållanden skett (”lärarnas försämrade status”).

Räknar man med arbetarklassen i vid bemärkelse har denna enligt Therborn ökat mellan 1930 och 1979. Från omkring 1,5 miljoner till cirka 1,9 miljoner. Denna ökning har helt säkert fortsatt därefter. Andelen av det totala antalet förvärvsarbetande är densamma 1930 och 1979. Troligtvis gäller detta även idag.

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Series Navigation<< Arbetarklass vad är det?Om klasser – småborgerligheten >>
Advertisements
  • Apan

    Tack Anders_S för det klargörandet. Jag tycker det pekar på svårigheterna som finns när man försöker peka ut en arbetarklass och så skära ”kakan” så att de sämst bemedlade i samhället ingår där så att det per automatik tydligen är ”synd” om den ”klassen” och därmed har rätten på sin sida gentemot utsugarna (dvs de onda kapitalisterna eller marknaden som vi ju alla är en del av). Det intressanta verkar ju vara att man försöker väva in ett visst mått av makt i definitionen (eller snarare avsaknad därav) att då per automatik utesluta enmansföretag kan ju vara något förhastat tycker jag.

    Ett annat intressant ordval är ju ”den produktiva sektorn”. Vad är det egentligen ?

  • Anders_S

    Apan: Som du förstår kommer jag att skriva en serie om klassbegrepp med utgångspunkt Therborns bok. Vad gäller småföretagare så återkommer jag till det.

    Även sådant som jag i efterhand inser behöver definieras för läsarna får jag skriva om. Det inbegriper ”produktiva sektorn”.

  • Gustav

    Aj kom in i matchen. Att diskutera klasser dog samtidigt som muren föll i Berlin. Det är nya tankeströmningar som piratpartiet tar upp som kommer att diskuteras mer och mer.

  • Det räcker gott att använda den ganska enkla tumregeln från Kommunistiska Manifestet: den som inte har annat än lönarbete att leva på är arbetare. Där torde flertalet av Piratpartiets anhängare återfinnas, alltså i arbetarklassen.

  • Pingback: Om klasser - mellanskikt eller medelklass | Svensson()

  • Lite grovt så finns det enligt marxismen två kapitalistiska klasser, bourgeoisien (alt. kapitalisterna, alt. arbetsköparna) och proletariatet (alt. arbetarklassen, alt. lönearbetarna). De förra försörjer sig genom sitt ägande av kapital och de senare genom att sälja sin arbetskraft (och försörjer bourgeoisien genom sitt merarbete), sen kan förstås en arbetare äga lite aktier och en kapitalist erhålla en lön vid sidan om kapitalinkomsterna men det förändrar egentligen ingenting. Sedan så finns det förstås massvis med skiktningar inom arbetarklassen (och i viss mån bland kapitalisterna också); det finns låginkomsttagare såväl som höginkomsttagare, det finns tillverkare såväl som tjänstemän, det finns kvinnor och män, arbetare med papper och utan papper o.s.v. Oss revolutionärers uppgift handlar mycket om att överkomma dessa splittringar inom klassen och möjliggöra en stark och enad klass som kan ställa krav på kapitalisterna och i förlängningen omkullkasta hela samhällsordningen.

    Utöver dessa två klasser så finns det även den sk. småborgerligheten som existerade under feodalismen och även existerar nu under kapitalismen (och som även existerade i realsocialistiska stater som ex. DDR eller Kuba) men som aldrig någonstans varit en dominerande klass (förutom i Tolkiens Fylke). Småborgare i marxistisk mening är en som producerar varor – produkter eller tjänster – direkt för en marknad och alltså inte är lönearbetare åt någon kapitalägare. Detta betyder att småborgare i en marknadsekonomi är egna företagare som inte har några anställda eller med så få anställda att det inte ändrar på det förhållandet att företagaren själv främst är varuproducent och inte kapitalägare och företagsledare. (Ett småborgerligt samhälle skulle varken vara feodalt, kapitalistiskt eller kommunistiskt utan en enkel marknadsekonomi ungefär som Tolkiens Fylke eller något i stil med det som mutalister som ex. Proudhon förespråkade)

    Sedan så finns det även en del sk. mellanskikt. I en gammal Zenit-artikel från -72 (av just denne Therborm skall nämnas!) så definieras mellanskikten såhär: ”Mellanskikten är inte bärare av någon av det kapitalistiska samhällets avgörande socio-ekonomiska processer ‚Äì även om de utför ett nyttigt och nödvändigt arbete ‚Äì och är därför ingen avgörande social kraft i samhället. De varken producerar eller exproprierar mervärde. Inte heller är de självständiga värdeproducenter som småborgarna. De arbetar som löntagare men får sin lön ur den totala mervärdemassan i samhället. En del tekniker och arbetsledare står i en mellanställning därigenom att de både deltar i produktionen av mervärde och i organiserandet av exproprieringen av mervärde åt arbetsköparen.”

  • Pingback: Klassamhället i siffror | Svensson()

  • Pingback: Lena Andersson skriver bra om klass | Svensson()

  • Pingback: Monopol är en konsekvens av kapitalism | Svensson()

  • Pingback: Krympande arbetarklass ger borgerliga valsegrar? | Svensson()

  • Pingback: Rösträtten i Sverige och arbetarkampen - storstrejken 1902 | Svensson()

  • Pingback: Är vi alla rasister? | Svensson()

  • Pingback: Den svenska arbetarklassen - hur ser den ut? | Svensson()