Liza Marklunds böcker står gömda bland alla mina andra skönlitterära böcker. För redan från först stund, efter en bits läsning, insåg jag att det troligtvis rörde sig om en inte alltför sann historia. Jag tycker det var spånnande böcker, om än schablonmässiga och schablonartade. Men jag tog dem aldrig riktigt på allvar, jag har hela tiden betraktat dem som skönlitteratur, spänningsromaner, en slags deckare nästan. Så ur den synpunkten håller jag inte med all de kritiker som kräver att Liza Marklund ska be om ursäkt osv.
Å andra sidan tycker jag det är svagt av Liza Marklund att först vara tyst hur länge som helst och sen presterar ett helt uselt försvar för sig själv. Det känns som om hon övervärderar sin egen betydelse på nåt sätt. Men det finns en kritik mot Marklunds bok som är giltig, Den kritiken gäller oavsett hur vi betraktar Liza Marklunds böcker, Gömda och Asyl. Det är kritik av den typ som Åsa Linderborg för fram i Aftonbladet:
”Gömda” är alltså inte sannare än ett skillingtryck, men trots allt talar boken om den erfarenhet av misshandel som tiotusentals kvinnor har, och för dem spelar det ingen roll om ”Mia” finns på riktigt. För verklighetens slagna och gömda är diskussionen om fakta och fiktion ett groteskt lyxproblem. Det tragiska är att de egentligen inte har råd med ”Gömda” heller, om den som nu blir ett slagträ för alla dem som påstår att kvinnomisshandel bara är lögn och förbannad dikt.
Också Lars Åberg för fram liknande kritik i sin artikel i GP:
Sorgligast av allt vore om korrekta beskrivningar från en bister verklighet nu blir misstrodda och de kvinnor, som misshandlas i ilskans, fyllans eller hederns namn, börjar ses som mindre trovärdiga.
Kort sagt kan man väl säga att böckerna är schablonartade och underblåser rasism och klassförakt på ett sätt som inte är så kul, men ändå spännande och läsvärda. Att de sen av en del människor tolkats som sanning gör det etter värre. Där borde Liza Marklund och förlaget varit klarare. Men det är väl inte helt säkert att Monica Antonssons bok, Mia – Sanningen om Gömda är så mycket bättre på det området.
Att skriva i en bok att de är en sann historia, eller bygger på en sann historia är ganska vanligt, det gör exemeplvis också Dan Brown i sin allt annat än sanna bok Da Vinci-koden. Så folk borde kanske lära sig att inte ta det riktigt på allvar. Fast, det är ju klart, sånt är ju lätt att säga. Svårarer att efterleva.
Intressant?
Bloggat: Anna Troberg, Vassa Eggen, Sidvind, Psykbryt,
Borgarmedia: AB1, AB2, SVD, DN1, DN2, DN3, NM1, NM2, NM3, NM4, NM5, NM6,
Läs även andra bloggares åsikter om Gömda, Asyl, Liza Marklund, Monica Antonsson, Mia – Sanningen om Gömda, Samhälle, Politik, Litteratur, Böcker, Media
Relaterat:
