Liza Marklund och hennes böcker går som en följetong genom bloggosfären och media just nu. Tiina Rosenberg menar i en intressant debattartikel på Newsmill att det handlar om klassisk mobbning. Jag vet faktiskt inte om man kan se det så. Liza Marklund är ju överheten i detta fall, den som tillhör eliten och den som är en offentlig person och makthavare. Sådana måste kunna stå ut med och måste kunna ta emot en hel del kritik, detta oavsett om den är berättigad eller inte.
Jag personligen anser att ytterst lite av kritiken mot just Marklund är berättigad i detta fall. Det gäller främst den kritik som går ut på att hon ljugit. Den är bara dumheter som jag ser det. Däremot har jag full förståesle för kritik som menar att Liza Markludns böcker Gömda, Asyl etc innehålelr kalssförakt och underblåser rasistiska åsikter. Men den kritiken är inget nytt och tas bara fram igen därför att det nu är möjligt och intressant för media att ta upp den.
Varför far då inte Liza Marklund med lögn. Helt enkelt därför att det är ett vanligt litterärt grepp att man säger att en roman är byggd på en sann historia. Detta utan att folk för den skull ska tro att det är en dokumentär. Som Tiina Rosenberg påpekar gäller detta ju också många Hollywoodfilmer och ingen drömmer ju ens om att dessa är sanna in i minsta detalj. Hemligheten bakom att så många verkar ha tagit Marklunds böcker som dokumentära tyck avra att böckerna på ett skickligt sätt spelar på fördomar och förutfattade meningar som många människor bär på när det gäller invandrare och annat. Liza Marklund spelar helt enkelt på klassförakt och rasism i sin bok för att nå framgång. Det handlar om en roman, så lögnare är hon inte. Eventuellt är dock huvudpersonen, den så kallade Mia Eriksson det.
Intressant?
Bloggat: Veronica Svärd, Stenudd, Troberg,
Borgarmedia: DN, SVD, AB1, Newsmill, AB2, AB3,
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Gömda, Asyl, Mia Eriksson, Tiina Rosenberg, Böcker, Litteratur, Rasism, Klass, Samhälle
Rätt kul några veckor sedan undvek Marklund att gå in på ämnet, för att skydda Mia, nu läste jag någonstans att Mia valde att gå ut med familjen, med bild och allt.
Snälla läs på lite grann. Gömda har inte marknadsförts som en roman. Inte ens KB har listat Gömda som en roman. Det är en efterhandskonstruktion.
*malin* säger: Kommer det att göras en film på Gömda oxå eller är det för känsligt?
Liza Marklund säger: Jag tror inte det blir nån film på gömda. Det är ganska många som hört av sig och vill göra både film och teater men hittills har har sagt nej. Eftersom det är en sann historia skulle jag vara tvungen att vara mycket mer involverad och kontrollera allting och det hinner jag inte. Och det vill jag inte heller.
http://www.lizamarklund.se/filmer.php?go=sprangaren_chat
Jag håller med, Svensson- det bästa är att läsa in sig på sakfrågan. Det du diskuterar här har inte med den att göra.
Huruvida historien är sann eller inte, spelar inte särskilt stor roll, egentligen, om det vore en bok att läsa bland alla andra. Men som ”referens” i politiska diskussioner kan man kräva lite, eller snarare mycket mer. Detta är inte bara Marklunds ”fel”, utan även de som använder boken på det sättet. Jag antar att när politker, Marklund och andra som använt boken mer som ett skönlitterärt verk ställde sig frågan ”What’s in it for me”, så verkade det viktigare att använda den utan frågor, än att ställa frågor. Genvägar att nå mål.
Så frågan spiller också över till att gälla kontroll av källskydd, möjligheter att granska referenser. Och det är ju farliga tassemarker. (Man kan också bestämma sig för att så’nt som inte går att granska, t ex på grund av tryckfrihetsförordning och källskydd kan man låta bli att använda som referenser, exempel och fallbeskrivningar).
Så illa jag skriver.
”Detta är inte bara Marklunds ‚Äúfel‚Äù, utan även de som använder boken på det sättet.”
skall vara
”Detta är inte bara Marklunds ‚Äúfel‚Äù, utan även de som använder boken på det sättet är ”skyldiga”.”
Och
”Jag antar att när politker, Marklund och andra som använt boken mer som ett skönlitterärt verk ställde sig frågan ‚ÄúWhat‚Äôs in it for me‚Äù, så verkade det viktigare att använda den utan frågor, än att ställa frågor.”
skalla vara
”Jag antar att när politiker, Marklund och andra som använt boken mer än som ett skönlitterärt verk ställde sig frågan ‚ÄúWhat‚Äôs in it for me‚Äù, så verkade det viktigare att använda den utan frågor, än att ställa frågor.”
Gömda var den minst trovärdiga smörja jag läst på länge när den kom. Men min kritik av den boken påverkas inte av att den blivit mindre sann, delar i stort sett Anders åsikt. Sann eller ej så spelade den på rasistiska fördomar på ett mycket obehagligt sätt.
Eftersom boken lagts fram som ”absolut” sanning, så är diskussionen intressant. Men men, det stämmer också som du säger att boken är tillrättalagd för att stämma in i gängse fördomar, vilket gör det hela ännu obehagligare.
Problemet med Gömda och andra är inte om de är sanna eller inte. Probelemet är att det har hävdats att de är sanna ich inte litterära verk. Politiker och myndigheter har använt denna bok som referens och lagt lagförslag med denna som grund. Alla bokhandlare och bibliotek har sorterat denna bok som fakta, biografi, dokumentär. Hur många riskdagsdebatter har sin referenspunkt i Nalle Puh eller Bamse ? Det är där problemet uppstår, och nu, när överensstämmelsen med sanningen mer eller mindre är klarlagd är diskussionen om Liza över, detta är ”en djup subjektiv” sanning, nu handlar det om framgena alster.
Hela Marklundaffären har utvecklats till en mängd olika spår.
Sanningsspåret – kanske det viktigaste. I alla fall det som retat upp mig. All marknadsföring och efterdyningar i form av uttalanden om att allt i boken är sant osv stämmer dåligt med de pudelförsök som görs i efterhand – om att boken bara var fiktion, att ”dokumentärroman” betyder något annat och att det skall vara och en begripa.
Kundrecensioner på Bokus från 080830 (innan Antonssons bok)
Mia är en vanlig svensk tjej i 30-års åldern som jobbar på bank, har egen lägenhet och trivs med sitt liv i allmänhet. På en nyårsfest träffar hon ”mannen med de mörka ögonen” och han blir hennes stora kärlek mitt i tryggheten. I början går allt bra och han beter sig exemplariskt och romantiskt mot henne. Sedan går allt överstyr och misshandeln och hoten mot Mia sker dagligen och blir grövre och grövre och hotar både hennes och deras dotters liv. Flykten undan kärleken är nödvändig men samtidigt oehört förkrossande för Mia som kämpar in i det sista.
Så gripande och otrolig känslosam. Personligen är jag väldgt intresserad av arabkulturen och Mias upplevelser gör mig å ena sidan mer nyfiken men även väldigt rädd och försiktig, särskilt då jag vet att det är en sann historia.
ja, alltså marklunds överdrifter bör ses i ljuset av att hennes bok måste kunna mäta sig med övriga verk inom genren ”vit kvinna drabbas av muslimska mäns elakhet” (som t.ex. inte utan min dotter, mfl). det är väl därför hon har ljugit, för att kunna passa in i det skönlitterära fack som ligger i bakvattnet av eurabien-litteraturen och den politiska islamofobin.
Men det som folk (som läst boken antar jag) med viss rätt retar upp sig på är att Marklund utlämnat ordet ”byggd på” och marknadsfört boken som en _sann_ historia. Det är faktiskt en jävla skillnad. Om hon redan från början förklarat att Gömda är inspirerad av ett verkligt fall hade denna storm aldrig uppstått. Du kan förneka det hur mycket du vill, faktum är dock att Marklund har farit med osanning.
För mig kommer det inte som någon överraskning, jag har alltid sett Marklund som en oärlig journalist och ärkeusel författare, men för de vars hjärta ömmade för Mia är insikten om att allt är en blåsning givetvis jobbigare att ta till sig.
Det är inte konstigt att alla de som trodde att de tog del av ett människoöde känner sig blåsta, och därför blir förbannade.
Det var länge sedan jag var inne här senast och jag insåg nästan varför. Många bloggare skriver initierat, nyanserat och belyser aktuella frågor från olika håll. En del andra består av ensidigt upprepade ideologiskt betingade ryggmärgsreaktioner.
Att Svensson skulle ställa sig helhjärtat bakom L.M. var naturligtvis lika väntat som att Rosenberg och Kjöller skulle hitta ”Patriarkaaaatet” bakom denna fråga.
Slentrianfeminism kallar en del det – jag tror det handlar om självrättfärdig enögdhet!
Lövet: Nu gör jag ju inte det. Men jag tar inte heller ställning för drevet mot henne eller för Antonsson. Dessutom är ju Marklund allt annat än vänster och de flesta vänstermänniskor jag känner till har tagit ställning mot henne i detta fall.
Jodu, jag kan förvisso hålla med om att hon förträder en ideologi som mest motiveras av var hennes plånbok befinner sig i stunden, men hon har länge omgivit sig med en tillkämpat ”proletär air”.
Sedan undrar jag hur du tänker när du säger de flesta vänstermänniskor? Inte opinionsbildarna väl?
Åsa Linderborg, Tiina Rosenberg (ja genusfeminist javisst, men vi vet alla på vems pelare den ideologin byggts); Segelstedt (ja vänstersosse, vilket för dig väl snarast är en brunskjorta men ändå); Skarp med (o)äkta hälft; Anders Ehnmark m fl, m fl.
Man undrar varför givet de rätt brunaktig dramaturgiska grepp hon tar och som du själv kommenterar ovan.
Jag tycker mig spåra en mer eller mindre öppet redovisad inställning av ”ändamålet helgar medlen”.
So what om det är lögn och förbannad dikt – huvudsaken att det stödjer den ”politiska sanningen”, dvs den sanning som deklarerar ”att (alla) män misshandlar kvinnor” och att vi då får behålla den ändring av föräldrabalken som vi eftersträva och genomfört.
Liza lyckades – märkligt nog tillsammans med den feminism som hon senare märkte upp som ”Skogstokig” i en senare krönika.
Som sagt – ena dagen ”Gömda” andra dagen ”Paradiset” och tredje dagen är kompisarna i ROKS skogstokiga…
…ja det ä r nog viktigt att kolla var hennes plånbok ligger.