Det rör på sig bland ungdomar i Sverige. På lite olika sätt. Både konstruktivt och mindre konstruktivt. I Rosengård kanske mindre konstruktivt, i den vardagliga hopplösheten och tråkigheten beskriver en av de åtalade för kravallerna det som att det i alla fall hände något:
– Det var intressant att något sådant kunde hända. Man brukar se sådant på tv. Det avfyrades bomber. Det hände något häftigt.
Ett gansk typiskt uttalande för en ung man från en förort som deltagit i, eller i alla fall varit i närheten av en kravall. Jag kunde sagt likadant när jag var i 20-årsåldern och åskådare till kravaller i Brixton i London. Men så konstruktivt är ju den unge mannens uttalande inte.
Mer konstruktivt är däremot den våg av ockupationer som svept över Sverige. I Lund, Malmö, Göteborg och Umeå har hus ockuperats i protest mot bostadsbristen. Men för att rörelsen i längden ska få någon framgång så duger det inte med den inställning som en ockupant visar i en intervju i SVD:
Adam är noga med att påpeka att han inte tillhör någon rörelse. Alla enskilda ockupanter ska ses som autonoma enheter som tar egna initiativ, säger han.
Organiserar man sig inte klarar man inte att bygga en opinion. Att bygga en opinion är A och O om man framgångsrikt vill bekämpa något. Så gick det till när vi segrade i kampen om Kungstorget på 1970-talet. Opinionsbygge och ockupation i samspel med andra politiska krafter, inklusive parlamentariska. Sker inte detta så når man ingen framgång på det politiska planet. Detta verkar bostadsockupanterna i Lund däremot ha förstått lite bättre. Där har man försökt att bygga opinion också, med demonstrationer, flygblad och propaganda. Den totalt individualistiska, egofixerade och atomiserade inställning som ockupanten i Göteborg visar upp kommer inte att leda till nånting mer än att ockupanterna har kul.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bostadsockupation, Socialt missnöje, Bostadsbrist, Upplopp, Rosengård, Kungstorget, Malmö, Lund, Göteborg, Bostadspolitik, Kravaller, Samhälle, Politik
