Det visar sig att de slutsatser som Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos kommit fram till är väldigt dåligt underbyggda. Man har faktiskt inte pratat med en enda invånare i Rosengård, utan bara med poliser, socialarbetare och andra som arbetar mot och med folk i Rosengård. Förmodligen har man väl pratat med den lokala polis som under en längre tid agerat på ett sådant sätt att de gjort sig i stort sett omöjliga i Malmöstadsdelen och vars agerande är en av de stor anledningarna till kravallerna i Rosengård i december. Kravaller som inte kunde lösas förrän poliser från andra delar av Sverige skickades ner och tog över, med en dialoginriktning istället för med en konfrontativ inriktning.
Min uppfattning är att det ändå kan finnas fog för tesen att islamister har lätt att få fotfäste i Rosengård, Men samtidigt är det nog så att problemet överdrivs av olika debattörer. Oavsett vilket så är frågan vad man kan göra åt det hela. Och hur man bryter dte som är det genltiga problemet. De klassorättvisor som skapar segregation och utanförskap. De klassorättvisor som innebär att de som kommit hit sist är de som inte kan få jobb. De klassorättvisor som förvisar arbetarklassen, de fattiga till att leva i bostadsområden som fungerar dåligt på det sociala planet. Rosengård är dessutom ett område som inte bara klassmässigt är segregerat, utan också rent geografiskt är isolerat och segregerat från resten av Malmö, av grönområden, vägar, industriområden etc. Enda förbindelsen med staden är en bred flerfilig väg som känns som ett betongdike. Ogästvänligt, otrevligt och overkligt.
Till den ekonomiska och klassmässiga segregation som orsakas av arbetslöshet, orättvisa villkor på arbetsmarknaden, privatisering av bostäder och av social service. En segregation som förstärks av privata skolor, marknadsanpassning av boendet, finanskrisen och en del annat. Det är bl.a. dessa saker som måste lösas för att vi ska kunna lösa de problem som Rosengård och andra förorter har. Det behövs ett rättvisare, mer solidariskt samhälle med en stadsplanering som skapar socialt liv och umgänge. En stadsplanering som innebär att staden ser ut som Möllevången istället för som Rosengård. Det behövs social rättvisa istället för en borgerlig politik som skapar större klyftor.
Och, nej islamisering är inte radikalisering. Islamisering är motsatsen. Det innebär en högervridning av uppfattningar i delar av befolkningen. En utveckling som inte jag vill se, men som skapas av den borgerliga politik sådana som Per Gudmundson och andra förespråkar.
Intressant?
Bloggat: Stenudd, Gryningens ljus, Röda Malmö,
Borgarmedia: SVD, SDS1, SDS2, SDS3,
Läs även andra bloggares åsikter om Rosengård, Magnus Ranstorp, Josefine Dos Santos, Islamism, Social välfärd, Social rättvisa, Klass, Politik, Samhälle
Relaterat:
Pingback: Islamisering, Ransgård och Sabuni | Svensson
Pingback: Finns det några hot? | Svensson