Jag hörde på radion i morse om den roman, Mörker, stanna hos mig, av Ann-Marie Ljungberg, som skrivits om bombattentatet mot Norrskensflamman. De sa att det var ett av de värsta terrordåden i svensk historia och dessutom utfört av antikommunister. Men det är faktiskt värre än så. Nog för att attentatsmännen var antikommunister, ja fascister rent av, men de vara dessutom poliser och militärer. Dvs statlig och lokala tjänstemän sprängde 5 människor i luften:
Sprängningen av Norrskensflammans tidningshus i Luleå utfördes av en kommitté av militärer, högt uppsatta tjänstemän och framträdande journalister delvis som en följd av att tidningen tagit ställning för Sovjet under finska vinterkriget. Genom Paul Wilhelmssons perspektiv, en journalist på Norrbottens-Kuriren som av olika mer eller mindre dunkla skäl dras in i attentatsplanerna, skildrar Ljungberg en dramatisk tid och miljö i svensk historia. Tidsskikten varvas, cirklar mellan ett före och ett efter brottet. Skildringen av rättegångsförhören med de inblandade interfolierar en annan berättelse, nämligen den som tar sin början i november 1939 då Wilhelmsson lär känna stadsfiskalen Gunnar Dahlström och börjar delta i de konspiratoriska sammanträdena i Stadshotellets pianorum.
Dessutom är dådet inte ett av de värsta terrordåden i svensk historia, utan det värsta, singularis. Inget annat terrorattentat i Sverige har dödat fler människor. Dessutom är det ganska symptomatiskt för Sverige. Det är nämligen extremhögern och polisen som har stått för och fortfarande står för de mesta våldet mot oskyldiga civila människor i Sverige. Inte vänstern, som en del tycks tro ibland.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Norrskensflamman, Terrordåd, Terrorister, Terrorism, Polisen, Militären, Högerextremister, Politik, Samhälle
Inget relaterat







Pingback: Förföljelse av kommunister | Svensson