Debatten inom vänstern efter de autonomas våldsamheter i samband med en mycket fredlig massdemonstration i Malmö har fått diskussionens vågor att gå höga inom delar vänstern. Det är precis samma argument som efter Göteborg 2001 som återkommer. Den falang, i detta fall exempelvis Göran Greider (nja, inte riktigt!) och SSU:s Jytte Guteland, en del gammalvänster (i allmänhet exmaoister eller medlemmar i KP) som vill att man ska utesluta de autonoma ur demonstrationerna. En annan falang, vänstertrotskister och mer frihetlig vänster som menar detta vore kontraproduktivt.
Jag hör till den senare gruppen och mitt ställningstagande är byggt på erfarenheter från Göteborg 2001 och därefter. Jag har hela tiden varit mot uteslutning av vissa vänstergrupper då jag tror på samtalet, dialogen som metod.
Att då utesluta (formellt lämnade de autonoma självmant då de inte ville skriva på om icke-våld, men det är inte så enkelt) någon är motsatsen och detta var vad som faktiskt hände i förberedelserna inför Stoppa Matchen i Malmö. Utan att man egentligen förstod konsekvensen av detta. Konsekvenserna av att dialogen med de autonoma bröts var att man inte kunde utverka någar utfästelser från dessa om att de skulle följa demonstrationens riktlinjer. Följden var att man fick ett block av omkring 100 maskerade personer i tåget med en egen agenda. En agenda som man inte kunde påverka då det inte längre fanns ett samtal.
Att totalt utesluta dem i framtiden kan inte hindra dem från att dyka upp i tågen. Det finns alltså ingen vett och sans i ett sådant förslag. Det är ett icke-fungerande förslag. Inte ens om det vore så att de inte var med skulle det vara konstruktivt. Låt oss säga att de autonoma hade haft en egen demo med 500 deltagare i (så många var det i blocket av autonoma/frihetliga/anarkister) och denna hade angripit polisen. Då hade den stora demonstrationen likförbannat fått skulden för detta. Dessutom hade skadegörelsen i Malmö, bråken, polisskador, aktivistskador och annat varit betydligt mer omfattande än vad som nu blev fallet (det blev i stort sett ingenting).
Slutsatsen är att det bästa är att de autonoma inkluderas i det gemensamma. Det är så riskerna och skadorna minimeras. Erfarenheterna efter Göteborg 2001 visar att det är det bästa. Så har vi agerat i Göteborg på samma gång som vi agerat för att få polisen att ändra beteende. Numera uppträder polisen på ett annat sätt, ett sätt som är mer återhållsamt och betydligt mindre provocerande för oss inom vänstern. Malmöpolisen har börjat använda sig av liknande metoder, men ännu inte nått lika lång som Göteborgspolisen. I Göteborg har vi uppnått en situation där bråk är mycket sällsynt, för att inte säga obefintligt. Det beror dels på hur vi valt att inkludera de autonoma i olika demonstrationer, dels på hur polisen agerar.
En förutsättning för att det ska utvecklas på samma sätt i Malmö och Stockholm är att polisen där förändrar sitt arbetssätt i samma riktning som i Göteborg. I Malmö känns det som om detta är på väg, men i Stockholm känns det långt borta, även om stockholmspoliserna vid Malmö Stadion i lördags agerade helt enligt regelboken vid SPT.
Dessutom är en förutsättning av vi inom resten av vänstern upprätthåller en dialog med de autonoma. Det är endast så vi kan påverka dem.
Läs gärna diskussionen efter Göteborg 2001, hos Internationalen, på min sida om Göteborg 2001 och hos SP.
Vill också citera följande stycke ur Socialistiska Partiets uttalande efter Göteborg 2001:
Vår styrka är massorganiseringen, och den genomförs inte i tårgas och stenregn. Samtidigt gör den nya internationella situationen att vi måste vara beredda på att försvara oss – men då på ett disciplinerat, organiserat sätt som har till mål att minimera våldsanvändningen från båda sidor.
Att polisen använder provokatörer för att starta vandalisering borde ge en tankeställare till de grupper och individer som försvarar sabotage som politisk metod. Vi måste brännmärka de sortens handlingar som det de är: angrepp på rörelsen, eftersom de inte skadar det kapital sabotörerna tror sig attackera nämnvärt, samtidigt som de gör att överväldigande delen av arbetarklassen tar avstånd från vår kamp och i förlängningen kanske också från våra mål.
För oss är det en överlevnadsfråga att kunna hantera vandaliseringen. Vi lastar ingen organisation för händelserna på Avenyn, eller för bråken med polisen på torsdagskvällen. Vår uppgift är att föra en dialog med alla som deltar i protester, med mål att minimera våldsanvändningen och stoppa vandaliseringen. Förhoppningsvis är det möjligt att göra genom planering och överenskommelser, men om det inte är det kan vi komma att tvingas konfrontera vandalerna fysiskt.
Att däremot låta brännmärka andra organisationer och utestänga dem från samarbete är att gå för långt. I så fall riskerar vi att isolera en del av de radikaliserade ungdomsgrupperna och på så sätt driva dem allt längre in i ett träsk av konfrontation med maktens hantlangare och symboler. Vi riskerar då en utveckling där en del ungdomar drivs in i skapandet av terroristliknande organisationer.
I det här sammanhanget får vi inte glömma de som inte agerar. Ett stort ansvar för samhällsutvecklingen de senaste kvartsseklet, i korthet ”gången rik till och fattig ifrån”, vilar på det byråkratiska skikt som kontrollerar arbetarrörelsen. De har förvandlat våra fackliga-, sociala-, och politiska organisationer från organ för arbetarklassens kamp mot kapitalet till organisationer som skyddar kapitalet från arbetarklassen.
Majoriteten av arbetarklassen, och den absolut överväldigande majoriteten av de unga, ser inte längre fackföreningar och politiska partier som verktyg för att skapa en bättre värld. I den situationen skapas utrymme för sabotagestrategier och romantiserad individualistisk revolutionism.
För oss ställs i den situationen en dubbel uppgift: å ena sidan måste vi vinna de traditionella massorganisationerna, i första hand fackföreningarna, för en strategi som leder till ett socialistiskt samhälle. En minimiförutsättning för att det ska vara möjligt är just nu att skapa ett tryck från basen som gör det omöjligt för byråkratin att ställa sig utanför protester som den i Göteborg.
Å andra sidan måste vi vinna den nya rörelsen för socialismen, och för en strategi som gör den möjlig.
Intressant?
Bloggat: Röda Berget, Lasse,
Borgarmedia: DN, SDS,
Läs även andra bloggares åsikter om Stoppa Matchen, Demonstration, Polisen, Jytte Guteland, Göran Greider, Autonoma, Anarkister, Malmö, Demokrati, Politik, Samhälle
Relaterat:
