Jag har tidigare skrivit om nödvändigheten och behovet av inskränkningar i äganderätten när det gäller exempelvis fildelning och jämfört med den svenska allemansrätten och strandskydddet som ju inskränker äganderätten för det allmännas bästa. I syfte att skapa ett bättre samhälle för den vanliga människan. Men det finns också andra betydande inskränkningar i äganderätten i Sverige. Bland annat gällande ägandet av mark. Det finns där ett otal lagar som inskränker markägarens rättigheter. Bergsstaten listar följande lagar:
- vägrätt för en allmän väg enligt väglagen (1971:948)
- expropriation enligt expropriationslagen (1972:719)
- gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149) samt
- ledningsrätt för en ledning enligt ledningsrättslagen (1973:1144)
Men den viktigaste lagen som inskränker äganderätten på detta område är minerallagen om vilken Bergsstaten skriver:
I Sverige gäller sedan hundratals år att den som kan undersöka eller bryta en mineralfyndighet kan beviljas tillstånd enligt minerallagen att göra det, oavsett vem som äger marken. Den myndighet som är tillsatt för uppgiften att besluta om sådana tillstånd är Bergsstaten. Att tillstånd dessutom krävs i flera fall från länsstyrelsen eller miljödomstolen till skydd för miljön finns regler om i miljöbalken.
När ett tillstånd beviljats enligt minerallagen inskränks fastighetsägarens rådighet mer eller mindre över sin fastighet under den tid och på det sätt som står i tillståndet.
Minerallagen och de andra ovan nämnda lagarna innebär alltså en ganska omfattande inskränkning av äganderätten i Sverige. En markägare kan alltså fråntas rätten att utnyttja sin mark genom att någon hittat brytvärda mineral på denna. Denna lagstiftning har historiskt gynnat storföretag, men har samtidigt betytt mycket för den ekonomiska utvecklingen och utan dessa inskränkningar i äganderätten har jag svårt att se hur en dynamisk ekonomi kan utvecklas. Återigen konstaterar jag alltså att inskränkningar i äganderätten är nödvändiga för att en del saker ska fungera på ett bra sätt.
Samtidigt är det ju gemsnamma demokratisk beslut som avgör om gruvbrytning ska tillåtas och därifrån till att alla mineralfyndigheter, all mark, all skog, allt vatten osv ska betraktas som gemsnam, kollektiv egendom, som allmänning, som en del i allemansrätten, är steget faktiskt inte så långt. en sådan utveckling skulle jag se som positiv. I dagens högteknologiska samhälle kan den naturligtvis utvidgas till en rad områden, den digitala världen, kulturens område grödor, djur, läkemedel osv.
Bloggat: Opassande, BiologyandPolitics, Stenudd,
Läs även andra bloggares åsikter om Minerallagen, Äganderätt, Markägare, Inskränkningar i äganderätten, Allmänningar, Ekonomi, Demokrati, Fildelning, Kultur, Natur, Lagstiftning, Politik, Samhälle
Intressanta fakta, det hade jag ingen aning om. Tror att dessa inskränkningar fyller en viktig funktion. Men nyliberalerna vill väl se en total avreglering av hela skiten.
I Sverige äger man väl inte marken på djupet så att säga utan har bara nyttjande rätten på ytan. I HongKong äger man ju marken även på djupet vilket gör det jävligt jobbigt (eller åtminstonde dyrt) att gräva tunnlar. En annan sak är ju skatter (som vikinga silver) som är nedgrävda i marken. De har du ju inte heller rätt till utan hör till staten även om de återfinns på din mark.
”har jag svårt att se hur en dynamisk ekonomi kan utvecklas”
Du har svårt att se det ja, inte jag. Om landägarna får total rätt till sin mark så kommer de att, självfallet, vilja bedriva gruvdrift. Den gruvdrift som maximalt gynnar dem. Och det ser jag inget som helst problem med.
Marken är inte ett påhittat kollektivs, dess rikedomar tillhör inte medborgarna. Bara för att vissa är extremt giriga (vad annars kan man kalla det att vilja ha andras egendom?) och avundsjuka innebär inte detta en rätt till andras egendom.