Det verkliga problemet för socialdemokraterna är att de i sak inte står för någon annan politik än den som borgaralliansens står för. Det som presenteras från de både sidorna är i grunden samma politik. Med budgettak, fler privatiseringar, nedskärningar som drabbar fattiga. Det finns skillnad på inställningen till nivåerna i a-kassan och liknande samt en lite annan inställning till hur den ekonomiska krisen ska hanteras som kan var skäl nog att rösta på de vänsterborgerliga (mp-s-v). Men det handlar mest om kosmetika. Inget av de två stora alternativen i svenska politik vill ha någon genomgripande förändring av det svenska samhället till förmån för arbetarklassen och de som har det sämst.
I ett sådant läge, där väljarna, folket, inte uppfattar några egentliga skillnader mellan blocken blir person och personers egenskaper viktigare. Därför är det oroande att Mona Sahlin är så svag och usel, medan Fredrik Reinfeldt inger betydligt mer förtroende (jag såg inte debatten i TV och gör ingen bedömning av den). Trots allt vore en sosseregering efter nästa val bättre än en period till med en högerregering. Det enda sossarna kan göra för att råda bot på Mona Sahlins betydelse som sänke är att presentera en politik som radikalt gör upp med de senaste decenniernas nyliberala reformer, privatiseringar och nedskärningar. Det kommer inte att hända och risken är därmed stor att vi även efter nästa val har en högerborgerlig regering.
Intressant?
Bloggat: Jinge, Laakso, ClaesKrantz, Peter Andersson, Sjölander, Röda Malmö,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, SVD1, 2, 3, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Socialdemokraterna, Moderaterna, Alliansen, Politik, Samhälle
Relaterat:







Pingback: Trottens Betraktelser » Knappt någon skillnad på (s) och Alliansen
Pingback: Utmana socialdemokratin i fackföreningarna! — Mullvaden