Eller: Hur organisera sig för att förändra samhället?
Det viktigaste och för framtiden avgörande är att vanligt folk måste organisera sig för sitt eget intresse, för sitt eget bästa. Detta är ett mycket långsiktigt organisationsarbete som kan ta decennier, men det måste göras. I detta arbete ska man inte frestas att ta genvägar, enkla lösningar. Detta för att sådant sällan leder till permanent resultat, även om man kan uppnå kortvariga framgångar.
Långsiktig organisering för att få folk att själva ta tag i sina problem är det som en gång gjorde den svenska arbetarrörelsen så stark. Fackföreningar ska vara till för att skydda arbetarna och arbeta för arbetarklassens intressen. Det är vitsen och det är därför viktigt för vänstermänniskor att arbeta i facket. Facket är ett typexempel på en organisation som syftar till att få människor att organisera sig för sina egna intressen. Idag fungerar det dock inte så, utan fackföreningarna har byråkratiserats och ledningen operera autonomt, utan kontakt med medlemmarna och utan stöd från medlemmarna. Samtidigt med byråkratiseringen har facket gjorts mer odemokratiskt för att skydda byråkratins intressen och det är svårt att avsätta fackföreningstopparna när de gör sådant som medlemmarna inte stöder eller sådant som inte står i medlemmarnas intressen. I detta läge ska man inte överge tanken om fungerande, kämpande och demokratiska fackföreningar utan man måste diskutera hur vi ska kunna skapa det igen. I det läget måste man också fråga sig om man ska skapa nya fackföreningar för att ersätta de gamla eller om man ska försöka förändra de gamla.
Även andra organisationer har skapats för att försöka få människor att ta strid för sina egna intressen. Hyresgästföreningarna är en sådan rörelse som tyvärr också har byråkratiserats. I modern tid har vi sett formationer, ofta på det lokala planet, för att försöka stoppa utförsäljning och nedläggning av allmännyttiga och offentligt ägda verksamheter som sjukhus, daghem, skolor, vårdcentraler sov. Ett försök att samordna denna kamp är den nationella organisationen Nätverket för Gemensam Välfärd. Att bygga upp en sådan organisation tar åratal av arbete. Det är inget som man kan göra genom en veckas hårt arbete eller genom att haspla ur sig de bästa parollerna eller skapa världen bästa och snyggaste affischer. Det kräver ett långsiktigt arbete, ett tålmodigt arbete för att nå människor, för att försöka få människor att inse att de måste kämpa för sina intressen. För kämpar man inte har man förlorat på förhand. Utan kamp vinner överheten, borgarklassen, de rika, kapitalisterna. Samma resonemang gäller andra försök till att organisera människor i kamp för sina intressen, som exempelvis Klimataktion och Miljöförbundet Jordens Vänner.
Men arbetarrörelsen hade inte blivit framgångsrik i Sverige om man inte samtidigt som man byggde fackföreningar, hyresgästföreningar, studieförbund etc också byggde man också ett politiskt alternativ för den politiska arenan, som val till olika parlamentariska församlingar och för en bredare politisk kamp som är större än till och med det sammanlagda resultatet av de strävanden som olika folkrörelser kan ha. Det som behövs är alltså en politisk organisation för arbetare och fattiga som strävar och arbetar för att få ett annat samhälle, dels genom att organisera människor i kamp för sina gena intressen i folkrörelser, dels organiserar ett politiskt alternativ för denna kamp.
Jag menar att ett folkrörelsearbete inte kan och inte bör stå i motsättning till ett uppbygge av ett nytt arbetarparti utan det är två saker som måste gå hand i hand. Det finns inte heller en modell för uppbygget av ett nytt radikalt, antikapitalistiskt arbetarparti. I Portugal gick två vänstergrupper (en maoistisk och en trotskistisk) samman för 10 år sen och bildade Bloco De Esquerda. Bloco De Esquerda har sedan utvecklats till en bred antikapitalistisk vänsterorganisation med stöd av mer än 10% av befolkningen i Portugal. Denna framgång har uppnåtts genom konsekvent och uthålligt arbete i folkrörelser, genom en konsekvent antikapitalism och genom ett konsekvent deltagande i all typer av kamp och val. Man har slagits på alla tillgängliga arenor och uppnått framgångar. Men de första 5 åren hade man inga framgångar, utan det var bara hårt arbete.
I Frankrike har denna kraft byggts på ett annat sätt. Två trotskistiska grupper har mängder med gånger samverkat i olika allianser i olika val och i olika kampanjer. De två partier det handlat om är LCR och LO. Samtidigt har man också arbetat på arbetsplatserna, LO med en inställning likt svenska Kommunistiska Partiet, där strejken i sig varit det viktiga och inte organiseringen. LCR med en annan inställning som lett till att partiet haft inflytande över bygget av den nya fackföreningen SUD-PTT. Samtidigt arbetade också LCR i en mängd andra rörelser som den framgångsrika kampanjen mot EU-grundlagen och kampanjen mot speciallagar för ungdomar på arbetsmarknaden. Dessa organisationer, kampanjer och denna kamp ledde sen fram till en situation där LCR utifrån denna rörelse tog initiativ till att bygga en ny bred, antikapitalistisk vänsterorganisation, NPA. Inom LCR menar man själv att det varit ständiga misslyckanden under lång tid att bygga upp ett politiskt alternativ till de förborgerligade kommunist- och socialistpartierna. Något som ledde till framgångarna för högerpopulisten och rasisten Le Pen och hans Nationella Fronten på 1980-talet.
I Sverige har vi fler gånger också försökt att bygga bredare alternativ till reformisterna i vänsterpartiet och de förborgerligade scoialdemokraterna på vänsterkanten. Arbetarlistan var ett sådant försök på 1980-talet och Rättviselistan i EU-valet 1995 var ett annat sådant försök. Nu gör vi ett nytt sådant försök i Sverige genom Arbetarinitiativet, i huvudsak ett samarbete mellan Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. Det är möjligt att det kommer att misslyckas återigen, det är möjligt att det är fel, men jag anser att man måste försöka, för försöker man inte har man misslyckats redan på förhand. Ett radikalt antikapitalistiskt politiskt alternativ behövs på vänsterkanten. Av flera skäl. Arbetarklassen och de fattiga behöver inte bara folkrörelser där man kan organisera sig för att kämpa för sina egna rättigheter. Man behöver också politisk alternativ där man kan arbeta för att skapa ett annat samhälle, ett samhälle för de fattiga, ett samhälle där arbetarklassen har makten. Ett radikalt alternativ som tar avstånd från kapitalismen saknas i svensk politik oct det är nödvändigt med ett sådant alternativ för att inte Sverigedemokraterna ska växa.
Uppbygget av ett politiskt alternativ och folkrörelser måste gå hand i hand. Det kan inte och får inte stå i motsättning till varandra. Om man bara gör det ena kommer man att misslyckas, oavsett vilket man gör. Folkrörelsefundamentalism (kan kanske sägas vara ungefär detsamma som trade-unionism, fast inte bara i förhållande till fackföreningar) är lika skadligt som tron på det ofelbara partiet och ett rent sekteristiskt partibyggande.
Läs mer:
An Alternative on the Left
Towards an anti-capitalist pole
Our common stance in the European elections
From the LCR to the NPA
Ernest Mandel and the Marxian Theory of Bureaucracy
The NPA, a new experience of building an anti-capitalist party
Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Proletärbella, Arbetarperspektiv, Trotten1, 2,
Kildén & Åsman,
Läs mer: ETC, Henriksson i GP, Dagens Arena, Dagens Konflikt,
Borgarmedia om närstående ämnen: SVD1, 2, DN, AB1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Antikapitalism, NPA, LCR, Olivier Besancenot, Bloco De Esquerda, Klimataktion, Miljöförbundet Jordens Vänner, Arebtarinitiativet, Folkrörelser, Partier, Nätverket för Gemensam Välfärd, Vänstern, Socialistiska Partiet, Folkrörelsearbete, Facket, Demokrati, Arbetarklass, Politik, Socialism
Relaterat:
Pingback: ArbetarInitiativet « Annalisa’s Blog